Därför hejar inga köpenhamnare på Brøndby

Kan ett ligaguld förändra invånarnas syn på ­förortsklubben?

Köpenhamnsderbyt på TV:n hade bara pågått i en halvtimme, men mannen bredvid mig i baren nöp sig redan plågat i mustaschen. När Simon Tibbling snubblade in i FC Köpenhamns straffområde och passade Kamil Wilczek som dunkade in 1–0 till Brøndby fich han nog.

Det er fandeme noget fucking lort, muttrade mannen och lämnade baren.

Besvikelsen var begriplig. Under de senaste två decennierna hade han och alla andra FC Köpenhamn-supportrar vant sig vid att deras lag dominerat dansk fotboll medan lokalkonkurrenten Brøndby IF plågats av nedflyttningshot, dålig ekonomi och en lynnig styrelseordförande som under falskt namn hånat sina egna spelare på klubbens fanforum.

Annons

Den här säsongen har läget varit det omvända. FCK har gjort sin sämsta höst på sjutton år. Tränaren Ståle Solbakken, som normalt är harmonisk och trygg, har svurit över »surrealistisk« otur och skador, och talat om att lämna klubben.

Samtidigt har Brøndby fått ordning på organisationen och legat på medaljplats omgång efter omgång.

En timme efter att mustaschmannen lämnat baren kunde de kvarvarande gästerna konstatera att det inte blev fler mål och att Brøndby vunnit säsongens tredje derby och slagit ut FCK ur danska cupen. Ytterligare ett par dagar återstod innan vinteruppehållet i ligaspelet var över: Brøndby toppade tabellen jämte Midtjylland, medan FCK låg en placering från en playoffplats om nedflyttning.

Bara några timmar före FCK:s sorti ur cupspelet läste jag en stor undersökning som visade att Brøndby var den danska klubb med flest sympatisörer över hela landet. För en utomstående hade det varit rimligt att undra om Köpenhamnsfotbollen stod inför ett maktskifte: att Brøndby var på väg att ta över rollen som huvudstadsbornas favoritlag. Men efter att ha bott fyra år i Köpenhamn visste jag bättre. Jag såg mig omkring. Inne på Café Langebro fanns inte en enda Brøndbysupporter. Och jag visste att det såg likadant ut på de flesta av stadens barer. Brøndby är nämligen något så unikt som en klubb som älskas i hela landet men som aldrig vunnit brett stöd i sin egen stad.

 

Alltsammans fick mig att fundera över vad det är som gör att ett lag vinner ett stort supporter­följe i sin hemstad. Efter att ha läst, tänkt och pratat med kloka människor kom jag fram till en rad olika teorier, men låt oss för enkelhetens skull slå fast att det finns fyra universella kriterier.

Först och främst: Gemensamt för nästan alla stora publiklag är att de haft stora framgångar i relativt modern tid.

Det andra kriteriet? Laget bör under framgångsåren innehålla åtminstone några ­malliga måltjuvar, galna målvakter, ­outtröttliga trotjänare eller andra färgstarka ­spelare som blir idoler för de egna ­supportrarna och hatobjekt hos motståndarnas.

Lustigt nog uppfyller Brøndby bägge dessa kriterier. Med profiler som Brian Laudrup, Peter Schmeichel, »Faxe« Jensen och Kim Vilfort dominerade man dansk fotboll under 80-talet. (Mellan 1985 och 1991 missade man bara guldet två gånger. Då slutade laget tvåa.) Man spelade kvartsfinal i Europacupen för mästarlag och semifinal i Uefacupen.

Och när Danmark 1992 vann EM-guld utgjordes truppens stomme av spelare som antingen tillhörde Brøndby eller hade fostrats i klubben.

Men trots att framgångarna gav laget många nya supportrar på Jylland och Fyn ökade inte populariteten nämnvärt i Köpenhamn. Uppenbarligen räcker det inte med framgång och fixstjärnor.

När jag tar upp saken med journalisten Søren Kusk, som skriver för den danska fotbollssajten Mediano, levererar han det tredje kriteriet:

– Det är avgörande att en klubb förmedlar en tydlig berättelse om sig själv. Laget måste stå för något.

Nästan alla populära fotbollsklubbar har en tydlig identitet. Det kan handla om allt från uttalad religiös tillhörighet (Glasgow Rangers och Celtic) till implicita uppfattningar om vilken klubb man ska hålla på om man identifierar sig med en särskild samhällsklass.

Brøndby, då? Søren Kusk förklarar vilka värden klubben symboliserar.

Annons

– I all sin kommunikation har Brøndby spelat på att man är ett lag från Vestegnen.

Han syftar på det sydvästliga förortsområdet som sticker ut i huvudstadens demografiska statistik med sin höga arbetslöshet och låga utbildningsnivå.

När dagstidningen Information för några år sedan skrev en artikel om hur en typisk invånare i Vestegnen såg ut blev svaret »en person med arbetar­bakgrund som ger fingret åt eliten och strävar efter att vara så vanlig som möjligt«. Rapparen Suspekt fick personifiera sin förort: »Här svär vi och säger som det är, der bliver talt lige ud af posen.« Även den socialdemokratiska tidigare statsministern Helle Thorning-Schmidt förklarade hur hon präglats av att växa upp i området: »Om du har den minsta tendens till att vara snobbig eller elitistisk så pillas den snabbt ur dig i Vestegnen.«

Det ligger således helt i linje med Brøndbys profil att klubb­ikonen Daniel Agger efter att ha avslutat en framgångsrik internationell karriär inte satsade på att bli TV-expert, scout eller tränare. Istället investerade han sina proffsmiljoner i vad som blivit ett kloakrensarimperium: Klo-Agger.

Så varför attraherar berättelsen om dessa anspråkslösa arbetarklasshjältar inte fler huvudstadsbor? FCK har trots sin svaga säsong haft 500 fler åskådare i snitt (14 000) än Brøndby.

Det fjärde kriteriet: Klubbens identitet måste överensstämma med invånarnas självbild.

 

Bara fem dagar efter att den gamle Brøndbybacken Lars Olsen lyft EM-pokalen 1992 slog de gamla klubbarna KB och B1903 sig samman och bildade FC Köpenhamn. Det nya laget profilerade sig omedelbart som en antites till Brøndbys obors­tade folklighet. Trots att KB och B1903 hörde hemma i den autonoma rikemanskommunen Frederiksberg respektive den välbärgade förorten Gentofte började man kalla sig »byens hold«, stadens lag.

– Det uppfattades som en provokation, säger Søren Kusk. Och flera av klubbens representanter väckte uppmärksamhet med arroganta uttalanden i medierna. Det blev ett sätt att ställa sig i opposition mot Brøndbys folklighet i förorten. För FCK var det viktigt att vara köpenhamnarnas lag.

»Det dröjde ett tag innan det gick upp för mig att de inte menat det bokstavligt, utan att de använde begreppet som en synonym för det engelska uttrycket ›white trash‹.«

Som om inte det grandiosa anspråket vore nog för Brøndbyfansen vann FCK sin första Superligasäsong efter att ha besegrat lokalkonkurrenten i den avgörande omgången.

Med den skrupelfria affärsmannen Flemming Østergaard som VD byggdes klubben sedan upp som ett börsnoterat företag med hundratals anställda. »Don Ø«:s gamla näringslivspolare värvades som sponsorer. Man köpte nationalarenan Parken för en spottstyver och hyrde med god förtjänst ut den till konserter och landskamper. Samtidigt investerade man i kringverksamheter som gymkedjor och semesteranläggningar.

För att riktigt pissa på Brøndbyfansen köpte Flemming Østergaard 1998 Brian Laud­rup från Chelsea för rekordsumman 1,2 miljoner pund. (Laudrup besvärades dock av motståndarfansens hån och spelade bara 12 matcher innan han utnyttjade en klausul som gav honom rätt att bryta kontraktet.)

Under de kommande åren tvingades Brøndbyfansen se hur den nya rivalen tog över som landets största klubb. FCK dominerade inte bara ligan: med stjärnor som Christian Poulsen, Jesper Grønkjær och Erik Mykland lockade man snart också Danmarks största hemmapublik. Samtidigt drabbades Brøndby av misskötsel. Kriserna avlöste varandra. Mångmiljonskulder, bråk med sponsorer, ekonomiska räddningsplaner, spelarflykt, dåliga resultat … Och ovanpå allt detta tvingades man alltså leva med föraktet från innerstadsborna. Nyligen hörde jag två köpenhamnare tala om en tredje person som »Brøndby­supporter«. Det dröjde ett tag innan det gick upp för mig att de inte menat det bokstavligt, utan att de använde begreppet som en synonym för det engelska uttrycket »white trash«.

 

När jag lämnade Café Lange­bro satt några ensamma FCK-sympatisörer kvar runt borden. Medan jag promenerade hemåt slog det mig att Brøndby faktiskt har en unik potential som FCK saknar: alla bra berättelser handlar om underdogs som utmanar makten. I verkligheten är utmanarens problem ofta att den är nederlagstippad av en anledning – och därmed predestinerad att förbli i underläge. Men efter att ha rest sig ur krisen är Brøndby ingen vanlig underdog: man har en stark trupp, en stolt historia, stor publik och ekonomiska muskler. Kanske tillhör framtiden trots allt drengene fra Vestegnen?

Erik Eje Almqvist var tidigare ­chef­redaktör på Magasinet Filter. Nu är han frilansjournalist.