Vi har känt varandra i snart 15 år, och för varje säsong har han firat mindre och mindre. Inte lång tid efter att vi stötte samman första gången (vi var kollegor på en redaktion) vann Malmö FF SM-guld. Då hängde »K«, som han måste få heta här av anledningar som snart ska bli tydligare, upp sin ljusblåvita halsduk på väggen bakom skrivbordet. En gång blev vi osams i lunchmatsalen för att jag kallade Daniel Andersson för, tja, vad man kallade Daniel Andersson för 2004.
Sedan dess har MFF blivit svenska mästare fem gånger. Guld som i början innebar självklara gratulationer och en tapetserad Facebookvägg passerar i dag helt obemärkt förbi. Inte för att K:s känslor för MFF har svalnat. Snarare för att allt färre i hans närhet vet om att han ens gillar fotboll och ser sig som en supporter.
K är inte ensam. När jag frågar runt bland män jag känner avslöjas liknande omständigheter på flera håll. Visst tycker de om fotboll. Men de har helt eller delvis raderat intresset från sin offentliga personlighet. För vissa handlar det om enkla saker som att dölja vidden av sitt engagemang vid nya kontakter. Kanske för att kunna sjukanmäla sig på jobbet i samband med match. Eller av rädsla för att skapa konstig stämning vid en dejt, där den andra parten kanske inte i första hand letar efter en pojkvän som lägger flera helger varje år på att sy och måla tifon i en källare någonstans.
Men för andra går beslutet djupare. K och jag pratar om det här när vi träffas på en hipp krog i Stockholm. Krögaren har satt upp en TV i ett hörn. Den som vill ska kunna se landskampen som börjar alldeles strax. K berättar att han tagit bort allt MFF-relaterat från sina sociala medier. Han säger att de enda som han är helt öppen med är sin bästa vän och sin flickvän. Hans kompis tillämpar en liknande strategi. Ingen av dem vill längre kopplas samman med bilden av en fotbollssupporter.
