De hemliga supportrarna

Varför vill någon 2018 gömma sin MFF-halsduk?

Vi har känt varandra i snart 15 år, och för varje säsong har han firat mindre och mindre. Inte lång tid efter att vi stötte samman första gången (vi var kollegor på en redaktion) vann Malmö FF SM-guld. Då hängde »K«, som han måste få heta här av anledningar som snart ska bli tydligare, upp sin ljusblåvita halsduk på väggen bakom skrivbordet. En gång blev vi osams i lunchmatsalen för att jag kallade Daniel Andersson för, tja, vad man kallade Daniel Andersson för 2004.

Sedan dess har MFF blivit svenska mästare fem gånger. Guld som i början innebar självklara gratulationer och en tapetserad Facebook­vägg passerar i dag helt obemärkt förbi. Inte för att K:s känslor för MFF har svalnat. Snarare för att allt färre i hans närhet vet om att han ens gillar fotboll och ser sig som en supporter.

K är inte ensam. När jag frågar runt bland män jag känner avslöjas liknande omständigheter på flera håll. Visst tycker de om fotboll. Men de har helt eller delvis raderat intresset från sin offentliga personlighet. För vissa handlar det om enkla saker som att dölja vidden av sitt engagemang vid nya kontakter. Kanske för att kunna sjukanmäla sig på jobbet i samband med match. Eller av rädsla för att skapa konstig stämning vid en dejt, där den andra parten kanske inte i första hand letar efter en pojkvän som lägger flera helger varje år på att sy och måla tifon i en källare någonstans.

Annons

Men för andra går beslutet djupare. K och jag pratar om det här när vi träffas på en hipp krog i Stockholm. Krögaren har satt upp en TV i ett hörn. Den som vill ska kunna se landskampen som börjar alldeles strax. K berättar att han tagit bort allt MFF-relaterat från sina sociala medier. Han säger att de enda som han är helt öppen med är sin bästa vän och sin flickvän. Hans kompis tillämpar en liknande strategi. Ingen av dem vill längre kopplas samman med bilden av en fotbollssupporter.

Så vad innehåller den? För vägledning plockar jag fram Stephan Mendel-Enks snart 15 år gamla bok Med uppenbar känsla för stil. Där beskriver författaren en grupp Firmanmedlemmar som han möter för ett reportage till Offside. Dessa män står förvisso för en extrem version av supporterskapet. Men den var också den mest fruktade och omtalade.

Om Firmankillarna skrev Mendel-Enk: »De fördömdes från alla håll. Varje gång de trakasserat någon spelare/läxat upp någon tränare/utkämpat någon våldsam uppgörelse tog spelare, ledare och andra fans avstånd från dem. Krönikörer skrev att de var rötägg.« Själva ringade gänget in sina intressen med två ord: fotboll och våld.

Män har i alla tider umgåtts genom att göra saker tillsammans. I barn- och ungdomsidrotten, militärtjänsten, rocken, och självklart också i fotbollen, har de hittat fundament för vänskap. Men i takt med att gamla maskulinitetsideal ersätts av »mjukare« statusmarkörer som känslor, relationer, matlagning, familj … desto mer problematiskt blir det att vara en man med ett favoritlag. Även om det i dag finns en betydligt större mångfald i berättelsen om manliga supportrar, som hyllas för hbtq-engagemang eller antirasistiska initiativ, existerar också parallellt ännu en annan, så pass osmickrande bild att vissa män uppenbarligen känner sig tvungna att ta avstånd. En bild som inte sällan förstärks av dem som tror att ingenting har hänt i supporterkulturen sedan huliganbråken i Sverige under EM 1992. Killar som i grupp kissar mot husväggar eller håller kollektivtrafiken i skräck till och från match gör inte heller precis saken bättre. Av rädsla för att kopplas samman med dem har K gömt undan halsduken långt in i garderoben. Det sociala priset han anser sig riskera att få betala om han säger att han är fotbollssupporter är för högt.

Så där sitter vi på krogen och tittar på fotboll tillsammans. K utan sin halsduk, medan jag, om jag skulle vilja, obrytt kan fortsätta bära min. Mitt lag är förvisso betydligt mindre framgångsrikt än hans. Men framför allt är jag kvinna. Jag måste möjligen hålla andra saker hemliga. Men att jag gillar fotboll är inte en.

Sara Martinsson är frilansjournalist för bland annat DN och Aftonbladet.