En rumänsk drömfabrik

Infinite Football är en ljuvlig liten fotbollsdokumentär med en existentiell byråkrat i huvudrollen.

Den bästa fotbollsdokumentären jag sett de senaste åren handlar om en rumänsk kommuntjänsteman vid namn Laurentiu Ginghina. En man vars liv utspelar sig på ett ofattbart tomt och färglöst förvaltningskontor i Vaslui, så långt från fotbollens toppskikt man kan komma. Hans egen »fotbollskarriär« tog slut på en lerig åker 1986, under en match med några andra tonåringar. När ett gäng motspelare försökte ta bollen från Ginghina sparkades han omkull – och hans vadben gick av på mitten.

Frakturen behandlades inte ordentligt, och när en läkare förklarade att Ginghina aldrig skulle bli hundraprocentigt återställd drabbades han av en depression. Skadan innebar nämligen att hans stora framtidsdröm, den om att bli skogsarbetare och bo i en avlägsen stuga, »fri från Ceauseşcus galenskaper«, gick om intet.

I filmen berättar han för regissören Corneliu Porumboiu om hur han så småningom accepterade sitt öde och bestämde sig för att kanalisera sin frustration till något positivt. Istället för att fortsätta gräma sig ville han bidra till att göra världen till en bättre plats. 

Annons

Under konvalescensen hade han kommit till slutsatsen att skadan inte gick att skylla på motståndarnas brutalitet, utan var resultatet av ett grundläggande fel i sportens regelsystem. Nu bestämde han sig för vad som skulle bli hans livsprojekt: Laurentiu Ginghina skulle förbättra fotbollen. 

 

Infinite Football saknar helt musik, berättarröst, arkivfoton och annat dramaturgiskt strössel. Hela filmen, som är filmad i grått naturligt ljus, består av samtal där Ginghina försöker förklara sin vision – »New football« – för regissören Corneliu Porumboiu. I korthet syftar hans regeländringar till att göra fotbollen mer flödande och att eliminera den sortens situationer med många spelare på liten yta som orsakat Ginghinas skada.

Med hjälp av magneter på en taktiktavla visar han att han avskaffat offsideregeln för att dra ut spelet över planen och minimera de glädjedödande bakåtpassningarna (enligt Ginghina en effekt av att offsideregeln tvingar anfallarna att backa). I gengäld har han delat in varje lag i två grupper som bara får röra sig på den offensiva respektive defensiva planhalvan. På så vis, förklarar han, kommer spelarna att röra sig mindre, men bollen kommer i gengäld att förflyttas mer, vilket gör spelet mer spännande. Det är, påminner han, trots allt bollen som är fotbollens största stjärna. »Utan den skulle stjärnspelarna bara vara huvudpersoner i schamporeklam«. 

Därtill har han »på flera spelares begäran« ersatt inkast med insparkar och inrättat en ny modell för avsparkarna. Istället för att låta spelarna stå på varsin sida före matchen (»som militärer«) ombeds de att beblanda sig med varandra. »New Football är ett sätt att ena folk. Det är inte krig.«

Och, ja, för att ytterligare öka flytet i spelet har han skurit bort planens hörn, så att den får formen av en oktogon.

Under en av sina fotbollsmonologer inne på sitt grå kontor avbryts Ginghina av att en 90-årig dam stapplar fram till hans skrivbord. 27 år tidigare byggde någon ett hus på hennes tomt – och trots att hon anmält förseelsen flera gånger hos kommunen har ingenting hänt. Kan detta rättas till? Vanmakten lyser i Ginghinas ögon. Han förklarar för kvinnan att någon annan på avdelningen säkert kan hjälpa henne. »Jaså, har du redan talat med dem? Och de sa att du skulle tala med mig? Oj då.« Han lyfter sin bakelittelefon mot örat och ber henne att dröja medan han försöker få tag på någon som kan hjälpa henne. Ingen svarar. Och damen vägrar att gå.

Desto mer energi lägger Ginghina på att slipa på sina regeländringar, som ständigt revideras. Efter att ha anordnat en testmatch mellan två amatörlag blir Ginghina så nedstämd när han inser att idén med offensiva och defensiva laghalvor inte fungerar att han tycks nära att ge upp alltihop. Snart finner han dock en ny lösning, han skrotar laguppdelningarna och delar istället upp varje planhalva i två delar och inför en ny offsideregel: det blir förbjudet att passa bollen över två linjer. »Mycket tydligare än dagens osynliga, mobila offsidelinje!«  

 

Du kanske tänker: Finns det någon anledning att överhuvudtaget bry sig om vad Laurentiu Ginghina gör? Ur ett sakligt nyttoperspektiv är svaret naturligtvis nej. Ginghina inser till och med själv att han, en obetydlig byråkrat i Rumäniens fattigaste hörn, har minimala möjligheter att få gehör för sina idéer bland Fifas höjdare. Men regissören Corneliu Porumboiu tar honom på största allvar. Han lyssnar, försöker förstå och ifrågasätter när han tycker att ändringarna försämrar sporten.

 I teorin borde filmen inte bli mer än på sin höjd lite dråplig: en rumänsk lågbudgetdokumentär om en man som uppenbarligen är kapabel och intelligent nog att åstadkomma ett och annat – om han bara lagt energin på något som han faktiskt har möjlighet att påverka. Men ju längre filmen går, desto mer magnetisk blir Ginghinas lågmält vilsna karisma. Man smittas av hans trotsigt positiva övertygelse om att även fotbollen borde underkasta sig maximen att allt bör utvecklas och förbättras. 

Filmen har hyllats i såväl New York Times och The Guardian som i The New Yorker för sina politiska och sociala undertexter – Ginghinas liv blir delvis en berättelse om Rumäniens nutidshistoria. Själv fängslas jag mest av hans radikala blick på fotbollen. Infinite Football har det senaste året visats på filmfestivaler över halva världen, och jag vågar lova att alla som sett den tvingats förändra sitt perspektiv på sporten.

När diskussionen om fotboll lyfter över enskilda matcher och mål stannar det ofta vid saker som konstgräs, läktarvåld eller idrottens kommersialisering. 

Infinite Football får en att börja fundera på de mest basala frågeställningarna och ifrågasätta det som är skrivet i sten. Varför ska den linjen finnas just där? Varför har man inkast? Varför nöjer vi oss med sporten som den är?

»New Football« kommer inte att ersätta det Ginghina kallar »Fifa-fotboll«, men bara det faktum att någon gjort en hel dokumentär om hans idéer ger dem ett värde. När man börjar ifrågasätta det man annars tar för givet får man syn på det som faktiskt är. Självklarheter som offside, hörnor och avsparkar blir sig inte riktigt lika efter att ha sett dem genom Laurentiu Ginghinas ögon. 

Annons

Erik Eje Almqvist är frilansjournalist och regelbunden Offsideskribent.