När jag började spela Fantasy Premier League premiärsäsongen 2003 lockade leken omkring 75 000 deltagare. I dag är vi åtta miljoner dårar som helt frivilligt inleder våra helger med att våndas över laguttagningen: Hur ska startelvan formeras? Vem ska bytas in och ut? Och inte minst: Vem ska få den dubbelt poänggivande kaptensbindeln? Väger Richarlisons målfarlighet tyngre än hans benägenhet att dra på sig onödiga kort? Kan det rentav vara läge att använda sitt wildcard, det som ger obegränsade byten utan poängavdrag?
Till vår hjälp har vi först och främst FPL-sajtens egen »The Scout«, vars statistiskt uppbackade spådomar förstås måste kompletteras med egna efterforskningar. Det finns otaliga bloggar och poddar för ändamålet. Många besöker sajten www.fantasyfootballfix.com för att där optimera sin trupp med hjälp av avancerade algoritmer.
Hur kan man förklara detta utbredda nörderi?
I den färska boken Wasting Your Wildcard: The Methods and Madness of Fantasy Football gör den engelske författaren och journalisten David Wardale ett försök. Wardale, som till vardags skriver för just The Scout, tror att tävlingens avsaknad av prispengar kan vara en drivkraft. Visst, vinnaren får en resa och en handfull souvenirer, men det är ära som är det huvudsakliga incitamentet. I Wasting Your Wildcard … utvecklar Wardale resonemanget:
