Fotbollsdåren blir expert

Från lagmonogam supporter till »fan-alyst« – en avmätt kännare utan favoritlag. Vad ska man egentligen tycka om förvandlingsnumret?

När jag började spela Fantasy Premier League premiärsäsongen 2003 lockade leken omkring 75 000 deltagare. I dag är vi åtta miljoner dårar som helt frivilligt inleder våra helger med att våndas över laguttagningen: Hur ska startelvan formeras? Vem ska bytas in och ut? Och inte minst: Vem ska få den dubbelt poänggivande kaptensbindeln? Väger Richarlisons målfarlighet tyngre än hans benägenhet att dra på sig onödiga kort? Kan det rentav vara läge att använda sitt wildcard, det som ger obegränsade byten utan poängavdrag?

Till vår hjälp har vi först och främst FPL-sajtens egen »The Scout«, vars statistiskt uppbackade spådomar förstås måste kompletteras med egna efterforskningar. Det finns otaliga bloggar och poddar för ändamålet. Många besöker sajten www.fantasyfootballfix.com för att där optimera sin trupp med hjälp av avancerade algoritmer. 

Hur kan man förklara detta utbredda nörderi? 

Annons

I den färska boken Wasting Your Wildcard: The Methods and Madness of Fantasy Football gör den engelske författaren och journalisten David Wardale ett försök. Wardale, som till vardags skriver för just The Scout, tror att tävlingens avsaknad av prispengar kan vara en drivkraft. Visst, vinnaren får en resa och en handfull souvenirer, men det är ära som är det huvudsakliga incitamentet. I Wasting Your Wildcard … utvecklar Wardale resonemanget: 

»Premier League, med sin globala räckvidd och sina uppsvällda superstjärnelöner, har skapat en motreaktion – ett spel för spelets egen skull, utan priser och prål.«

Fantasys popularitet bottnar också i nostalgi, tror författaren. Förr såg supportrarna ligamatcherna på samma sätt; drack på samma pubar före avspark, köpte fish and chips från samma sjabbiga ställen på väg hem. I dag konsumeras Premier League på väsensskilda vis. Den tillreste norrmannen Eyvind ser matchen på någon av Emirates Stadiums omkring 6 000 corporate-platser, medan Londonbon Alan får nöja sig med att se höjdpunkter på Match of the Day i efterhand, troligtvis i en dragig lägenhet med brun heltäckningsmatta. Fantasy är ett motgift mot den utvecklingen. Spelet är gratis, reglerna lika för alla. Att några av de annars så utomjordiska Premier League-spelarna – bland annat Peter Crouch – dessutom är hängivna Fantasymanagers gör inte saken sämre.

»Trots sina företräden provocerar the fan-alysts. Varför kan de inte bara hålla på ett lag, som vanligt folk!?«

David Wardales bok är ett välformulerat måste för alla Fantasyfantaster. Spelets påverkan på enskilda individer kartläggs. Vi får bland annat en ljuvlig anekdot om Matthew Martyniak, en from kristen missionär som förändrades till ett tävlingsinriktat as efter att ha vunnit hela tävlingen. Boken hade dock varit ännu mer angelägen om Wardale försökt bena ut Fantasys sanna betydelse. För en sådan finns. Kommersialiseringen av Premier League har, vilket författaren mycket riktigt påpekar, lett till gentrifiering. Somliga har avvecklat sitt supporterskap på grund av avsmak; andra, som fortfarande skulle vilja gå på matcherna, har helt enkelt inte råd. Det är för mig den brännande frågan: vad återstår då, när en fotbollsälskare inte längre får vara supporter? 

Svaret: att bli fan-alyst, en hybrid av fan och analytiker. Den slutsatsen finner jag dock inte i Wasting Your Wildcard … Däremot i en vetenskaplig studie från i våras. Rapporten The Modern Football Fan handlar om Premier League-fans i åldern 16–24 och har underrubriken: »What makes them tick?« Fritt översatt: Vad går de igång på?  

Rapporten lyfter fram en intressant paradox. Dagens unga PL-fans har oftast inte råd att se sitt lag på plats; samtidigt kommer de närmare sporten än tidigare generationer. Tack vare sociala medier och verklighetsbaserade spel som Fifa, Football Manager och Fantasy-fotboll. Sådana researchkrävande nöjen har förvandlat fotbollsälskaren från känslosam supporter till fjärmad observatör. John Williams, fotbollsprofessor vid Leicesteruniversitetet anser, precis som Wardale, att denna eskalerande imitation av ett professionellt förhållningssätt har skapat en ny sorts supporter:

»När du kikar på den bakomliggande statistiken och förutsättningarna som föranleder utgången, så inser du snart att du, i viss mån, också kan förutspå den. Fotboll förvandlas inte nödvändigtvis till ›ettor och nollor‹ för det, men det är lite som att studera en roman: du upptäcker en massa mer att uppskatta i den, som underhållning betraktat är boken däremot förstörd.« 

Initialt gör blotta tanken på fan-alysts även mig deprimerad. Jag föreställer mig en datorskärmsglåmig 17-åring, givetvis utan favoritlag, som glädjelöst förslösar sin helg i soffan, med matcherna på som ett bakgrundsbrus, allt medan den verkliga storyn utspelar sig i hens sociala medieflöde. 

Lyckligtvis visar jag mig vara onödigt pessimistisk.

»Inga fler gruvliga Arsenalbesvik­elser, men framför allt: ökade lust­känslor inför fotbollen i stort.«

I vissa avseenden är the fan-alyst faktiskt att föredra framför den traditionella supportern. Den moderna fotbollssupportern är inte lika monogam som tidigare generationer. Speltrojkan Fifa – Football Manager – Fantasy Premier League har sporrat supporteranalytikern att experimentera med andra lag och spelare. 46 procent av de unga fansen har ett andralag och 27 procent hejar på fler än tre lag parallellt. Commitment issues, tänker kanske någon. Och visst kan det vara lockande att dra paralleller till Tinder, dejtingappen som försatt horder av unga singlar i ett Fear of missing out-limbo. 

Men här finns en progressiv uppsida. 

Undersökningen visar att merparten av de unga fansen följer Premier League-matcherna via stream eller TV; den överhängande majoriteten med en andra skärm inom räckhåll. Fan-alysts nöjer sig inte med att vara passiva konsumenter. Många twittrar, instagrammar, facebookar eller producerar matchrelaterade »memes«. I halvtid vill de inte höra de grånade studioexperterna älta ännu en straffsituation; de vill själva vara experter. Och vad kännetecknar en expert? Jo, opartiskhet. 

The fan-alyst är inte enbart uppkopplad mot likasinnade, utan också mot oliktänkande: det må vara journalister, influencers eller fans till motståndarlaget. En fan-alyst anser till och med att det ingår i »jobbet« att inte fastna i den egna ekokammaren. Då tappar de nämligen i trovärdighet hos sina följare. Den moderna fotbollssupportern, slår rapportern fast, eftersträvar ett 360-gradersperspektiv på »the game«. Kan denna tendens att söka upp andras perspektiv sippra in i andra sfärer av tillvaron har vi fått ett lika otippat som välkommet vaccin mot filterbubblor och inskränkthet.

Annons

 

Trots sina företräden provocerar the fan-alysts. Varför kan de inte bara hålla på ett lag, som vanligt folk!? Medan äldre personer är trogna sina klubbar livet ut är the fan-alysts eventuella kärlek till ett specifikt lag villkorad. Inte heller det är av ondo. En fan-alyst ställer nämligen krav på sina klubbar. Höga sådana. Behandlar klubben dem som luft så tar de sig ur den destruktiva relationen, vilket inte minst Manchester Citys och Juventus närgångna »dokumentärer« kan sägas vara en reaktion på. 

En sådan attityd öppnar för genuint fria val. Istället för att ärva sina lagsympatier från farsan kan morgondagens fotbollsfans välja fritt, kanske till och med utifrån de egna värderingarna. I England är klimat- och hållbarhetsmedvetna Forest Green FC samt HBTQ-vänliga Dulwich Hamlet exempel på ideologiskt drivna klubbar. 

Offsideläsare minns kanske Johan Orrenius försök att välja ett nytt favoritlag utifrån intellektuella grundvalar. I hans fall landade valet på Freiburg, till förmån för dumpade Arsenal. Det finns fler Offsidemedarbetare som har övergivit Londonlaget. Efter att ha genomlidit samma Wenger-ledda misslyckade säsong efter säsong orkade Offsides marknadsansvarige Nils Vesterlund till slut inte längre. För två år sedan slutade han följa The Gunners. Tiden och energin som frigjordes lade han istället på sitt Fantasylag, LillJonke Midsummers. Det gav resultat. När Offside summerade sin mini-liga stod Nils som ohotad slutsegrare. Från supporter till expert alltså, fan-alyst-mutationen fullbordad. 

Nils framhäver gärna fördelarna med sitt nya förhållningssätt. Inga fler gruvliga Arsenalbesvikelser, men framför allt: ökade lustkänslor inför fotbollen i stort. För en kroniskt scoutande Fantasyfanatiker ter sig till och med en match som Cardiff–Huddersfield som oemotståndlig. 

Själv föredrar jag fortfarande att lägga mina fotbollsägg i en och samma gamla Arsenalkorg. Ljuv eufori eller gruvlig besvikelse, det är trots allt så jag vill ha livet. Men visst har även jag börjat förvandlas. I matcher när Arsenal leder betryggande och någon motståndarspelare jag råkar ha i mitt Fantasylag får läge att tröstmåla; då har det faktiskt hänt att jag har tänkt det otänkbara: »Det gör ju inget om Harry Kane sätter den här.«

Christian Daun är frilansjournalist och återkommande skribent i Offside.