30 år efter Hyséns sex getingar på Wembley

I en annan tid var han en av världens bästa fotbollsspelare. I dag är Glenn Hysén arbetare i tramsfabriken.

En dam kommer in i en sexshop. Hon går fram till dildohyllan och säger: ›Kan jag få köpa den där röda?‹ ›Tyvärr‹, säger butiksinnehavaren. ›Det är en brandsläckare.‹« En gröt av bullriga skratt fyller luften i bussen. Mannen som just drog sin favoritvits ler sitt breda leende och slår sig ner igen bredvid chauffören. Han heter Glenn Hysén och han är här för att underhålla.

Scenen är hämtad ur serien Hyséns, visad i Kanal 5 under hösten. Visst har den gamle backhjälten redan synts i ett flertal realitysatsningar: FC Z, Farmen VIP, Kändishoppet, Let’s Dance … Men dokusåpan som bär hans namn är den första som placerar honom helt i centrum. Som fotbollsspelare har han ett CV vars tyngsta poster i en nutida kontext hade gjort både honom och hans närmaste ekonomiskt oberoende. Men han tillhör fel generation. Han måste försörja sig.

Hans lättsamma attityd har blivit ett signum som säger lika tydligt vem han är som en gång i tiden klubbmärket på bröstet gjorde. Twittersignaturen »Ha d gott« är hans nya uniform. Att via TV:n följa honom i vardagen är intressant inte bara som förströelse, utan också som en studie i hur en före detta idrottsman förvandlats till clown och hur den resan säger något om samtiden. 

Annons

Dokusåpan som format fick sitt genombrott kring millennieskiftet. Genom att filma verkliga människor utan manus kunde TV-kanalerna göra stora mängder billigt nöje med hög chockfaktor. Med genrens fokus på vanligt folk kom också ett inneboende krav på hög autenticitet. Det som visas i rutan måste uppfattas som äkta.

Medieprofessorn Anja Hirdman beskriver i sin bok Känslofyllda rum (2018) hur reality-TV skapar de här till synes äkta värdena genom att visa sådant som vi traditionellt ser som intimt. När deltagarna i Paradise Hotel blir fulla, gråter, spyr och har sex blir vi som tittar inte bara underhållna. Vi tolkar dem som autentiska, eftersom de i rutan gör sådant som vi själva bara gör i privata rum.

Att dela med sig av det mest intima är inte självklart för alla. Tvärtom, förklarar Hirdman, förväntas de som tillhör medelklassen och uppåt att skydda sina känslouttryck. När tankesmedjan Katalys 2018 granskade arbetarklassens synlighet i svenska medier kom de också fram till att den är kraftigt överrepresenterad i just dokusåpor. Omständigheten signalerar att ett nytt sorts privilegium är på väg att växa fram: möjligheten att hushålla med sitt privatliv. Att låna ut sig till reality-TV har blivit en av våra tydligaste arbetarklassmarkörer.

Ännu värre blir det när han av sin läkare uppmanas att skära ner på starkölen. ›Jag kan ju försöka, med det finns ju definitivt inga garantier‹, säger han.

Att Glenn Hysén efter avslutad idrottskarriär tog anställning i tramsfabriken gör honom alltså inte alls unik. Tvärtom är han del av en större utveckling. Arbetaren står inte bara för produktionen av varor i dag. Han är också i någon mån själv en vara. Som sådan finns han till för att underhålla de mer bildade och bättre bemedlade. Låta sig skrattas åt eller förfasas över.

Alla i familjen Hysén köper inte den rollen. Tobias, till exempel, med en lång och framgångsrik karriär som nyss avslutats, syns inte till i Hyséns. I stället består dokusåpans laguppställning av Glenn, sonen Anton, dottern Annie, exet Helena och nuvarande flickvännen Camilla. Mellan de sistnämnda finns en pågående schism. Den har lett till stora slitningar i familjen, och fått till vidare konsekvens att far och dotter knappt haft någon relation alls på flera år. Före detta frun och Glenn talar inte heller med varandra. Inget dåligt underlag för kvällstidningslöpsedlar alltså.

 

Hyséns utspelar sig i stadsdelen Lunden i Göteborg. Området dyker lämpligt nog upp i idéhistorikern Ronny Ambjörnssons studie av den svenska arbetarklassen, Den skötsamme arbetaren (1988). Ambjörnsson växte själv upp där på 1930-talet och beskriver Lunden som då mest befolkad av »arbetare, men också en del lägre tjänstemän och folk inom serviceyrken«.

När Glenn åttio år senare spatserar runt i samma stadsdel lever inte han heller i något materiellt överflöd. Han och hans familj bor i enkla lägenheter. Anton jobbar extra i en sportbutik. När han och farsan ska göra något kul tillsammans lånar de en husbil.

Frånvaron av skrytsamhet känns igen från den gamla tidens arbetarklass. Men kulturen gör det inte. Den skötsamme arbetaren värdesätter enligt Ambjörnsson strävsamhet, prydlighet, renhet, nykterhet, bildning, politiskt engagemang. Glenn har inte en enda bok i sina hyllor. Renhet och nykterhet står inte heller högt på agendan. Där Ambjörnssons far tvingade ut familjen att äta björklöv om vårarna, eftersom dessa »rensar tarmar och sinnen«, är Glenn djupt missnöjd över att behöva gå på fotvård. Ännu värre blir det när han av sin läkare uppmanas att skära ner på starkölen. »Jag kan ju försöka, med det finns ju definitivt inga garantier«, säger han och slår ut med armarna. 

Visst demonstrerar Glenn viss ideologisk mognad i relation till sonens homosexualitet. Han pratar fint om Antons beslut att komma ut. »Han är en hjälte för många som är i samma situation. Man kan bara applådera och lyfta på hatten, det är fantastiskt«, säger han och konstaterar att förebilder behövs, även inom idrotten. Men några övriga tankar om värderingar eller samhället har han inte. Detta stämmer också väl överens med hur delar av den moderna arbetarklassen avsagt sig gamla socialdemokratiska ideal om solidaritet och framtidstro. I dag röstar var fjärde LO-medlem på Sverigedemokraterna. Ett parti vars politik snarare än kollektivism och framåtanda proklamerar isolationism och bakåtrörelse. 

Hyséns går att se som ett kul litet tvärsnitt av vardagen för en före detta fotbollsikon. Men serien går också att läsa som en brutalt socialrealistisk dokumentär där Glenn förkroppsligar en ny sorts arbetarstereotyp. Han som inte hetsar upp sig, han som inte orkar bry sig. Han som är som han är, som inte ämnar ta initiativ till förändring. Han som hellre lullar runt i ett stadigt puttrande birarus än tar konflikter. Han som inte längre är skötsam, bara lättsam.  

Sara Martinsson är frilansjournalist och återkommande skribent i Offside.