Lättsam familjelek blir blodigt allvar

67-åring utan fotbollsintresse skapar ett lag i Fantasy Premier League – du kan aldrig gissa vad som hände sen!

Jag slår upp ögonen den första dagen på det nya året och famlar efter min telefon. Fyra nya meddelanden från mamma.

En rad relativt komplicerade ekvationer, budgetöverslag och namnidéer är nedplitade på baksidan av ett kvitto som hon fotograferat med telefonen.

Inget »hej« eller »gott nytt år«. Mamma har gått upp klockan åtta på nyårsdagens morgon för att med god marginal uppdatera sig om skadeläget, räkna på decimaler, dela ut kaptensbindeln och fastställa veckans lag i Fantasy Premier League.

Annons

»Jag var orolig för Harry Kanes sjukdom. Lade om hela strategin i morse och bestämde mig för en ›free hit‹. Det kan ha varit ett grovt misstag. Jävla Fantasy!« skriver hon.

Jag ligger kvar i sängen och tänker att kanske borde mitt nyårslöfte bli att vi ska jobba på en mor–dotter-relation som inte bara bygger på engelsk fotboll.

 

Det har inte alltid varit så här. Någon gång förra året förklarade mamma att hon var trött på att känna sig utanför så fort övriga i familjen pratade fotboll.

Det handlade från början mest om enstaka svordomar varvat med triumfvrål på familjens gemensamma Whatsapptråd när Arsenal (farsans lag) och Manchester United (­brorsans) spelade. Men från och med att Fantasy gjorde entré i familjen förra säsongen tog taktiksnacket och laguttagningsstrategierna allt mer över det gemensamma chattutrymmet.

Jag följde det mest med ett öga, men mamma kände sig allt oftare marginaliserad. Inte nog med att det var Premier League på TV varje helg, nu skulle dagarna däremellan också annekteras av engelsk fotboll.

»Nu ska jag också gå med i Fantasy, men jag behöver din hjälp«, deklarerade hon inför den här säsongen, och jag gjorde, något förvånad, tummen upp.

Fantasy är, om någon missat det, Premier Leagues egen leksak till supportrarna: ett dream team-spel där man tar ut en egen drömelva efter en fiktiv budget på 100 miljoner pund inför varje omgång och tävlar mot kompisar, kollegor eller andra konstellationer i slutna ligor.

 

Sagt och gjort. Inför säsongsstarten i somras klev lag »Tyjo« – fantasifullt döpt efter Tyra och Johanna, om än inte lika skräckinjagande som pappas »Topteam« – in i handlingarna.

Min mamma är nu 67 år och hennes fotbollsintresse har begränsat sig till svenska landskamper och VM- och EM-slutspel på TV, där hon mest engagerat sig i matcherna som sänts på SVT eftersom jag suttit i studion.

Hennes Fantasydebut blev också lite skakig, uttagningskriterierna inte helt ortodoxa. I första omgångens backlinje återfanns den onödigt dyre David Luiz (»du har ju sagt att han är så trevlig«) samt Manchester United-doldisen Axel Tuanzebe, eftersom han delar förnamn med min lillebror. Mamma landade 34 blygsamma poäng, långt under omgångens snitt, och jag förstod att jag skulle behöva rycka in.

Inför omgång två var humöret fortsatt högt. Mamma messade från TV-soffan: »Jamie Vardy, vilken hejare!«, när Leicester tagit ledningen och jag skrev: »Jo, fast vi har inte honom i vårt lag«, och hon svarade: »Jag vet, men jag spanar lite inför framtiden, vi lägger hans namn på minnet.« Och så lade vi Jamie Vardys (för mig inte helt okända) namn på minnet och fortsatte den ojämna vandringen i vår Premier League-skuggserie.

»Plötsligt föreslog hon att vi skulle satsa på Abdoulaye Doucouré i Watford, eftersom ›de lär ta Huddersfield på hemmaplan‹ och värva ›Ward – en habil Burnleyback‹.«

Efter fem omgångar hade jag gjort vad jag kunnat, men med snål utdelning och allmän otur – vi brukar kalla det så när det går dåligt – låg vi obönhörligt sist av Frändénsläktens sju kombattanter. I brorsans Skövdeliga på 30 personer valsade vi runt på nedflyttningsplats.

Annons

Jag suckade djupt, mamma avslutade varje konversation med mantrat »jävla Fantasy« och jag fick impulsen att dra mig ur, för att slippa stå inför ett ännu mer förnedrande fullbordat faktum. Men jag ville inte vara illojal och dessutom fanns ju mitt namn, så att säga, inpräntat i lagbygget.

Och mamma hade, trots uppförsbacken, fått mersmak. Tävlingsdjävulen hade flugit i henne. Hon började SMS:a allt mer initierade idéer. Plötsligt föreslog hon att vi skulle satsa på Abdoulaye Doucouré i Watford, eftersom »de lär ta Huddersfield på hemmaplan« och värva »Ward – en habil och billig Burnleyback med skapligt betyg«.

Jag väcktes flera gånger i veckan av SMS-signalen: olika bildförslag skickades på veckans lag, nedplitade på ett kollegieblock med femtiotalist­skrivstil och en noggrann balansräkning i slutet.

Våra telefonsamtal, som tidigare kretsat kring katten, mormor och tips på läsvärda romaner, handlade plötsligt enbart om Premier League-stjärnornas skadesituation.

Mamma oroade sig mer för Harry Kanes hälsa än sin egen.

Och klättringen i ligorna började. När vinter blev vår i England hade vi lämnat bottenträsket sedan länge och börjat nosa på en topp tio-placering i Skövdetabellen. I släktligan lämnade vi pappa och brorsan snopna bakom oss och parkerade på pallplats.

Premier League är på väg in på upploppet och tycks, åtmin­stone i toppen, vara avgjord sedan länge. Men för minst en person i min närhet är det här den mest gastkramande säsongen någonsin. Förhoppningsvis kan saker och ting återgå till det normala i slutet av maj. Jävla Fantasy.

Johanna Frändén är reporter och kolumnist på Aftonbladet.