Den svåra konsten att fira ett mål

Ditt lag gör mål och en ösig låt spelas på arenan. Får du feeling eller utslag på kroppen?

Efter att IFK Norrköpings inhoppare Filip Dagerstål på tilläggstid satt 3–1 hemma mot Malmö FF den 26 september dånade Depeche Modes Just Can’t Get Enough från högtalarsystemet. Det var speakern Patricio Boiardt som tryckte igång den. 

– Den kör vi bara när vi utökar en redan stor ledning eller när vi definitivt avgör en match, säger han. Det är en mixning egentligen. Först hörs introt till Härliga IFK, som vi alltid spelar efter hemmamål, och sedan går den över i Depeche. 

Patricio Boiardt började som speaker i Norrköping under guldsäsongen 2015. Numera har han också musikansvar. Det är, som han säger, »en skön känsla« varje gång han får anledning att spela Härliga IFK och sedan dra ner volymen i slutet för att låta supportrarna sjunga de sista raderna a cappella. De gånger Just Can’t Get Enough spelas är det mer allmän feststämning. Då vet publiken att den här dagen kommer alldeles säkert att sluta med tre hemmapoäng.

Annons

– Celtic kör Just Can’t Get Enough efter sina mål och jag tror att vi tog den därifrån. Arenan kokar när vi sätter på den! 

Patricio Boiardt är en engagerad speaker med en röst som fått utbildning på musikalgymnasium. När musiken på Östgötaporten har tystnat efter ett hemmamål ropar han målskyttens förnamn och låter sedan publiken skrika ut efternamnet. Proceduren upprepas två gånger. Vid några tillfällen har han också valt att använda mikrofonen för att »peppa« målvakten Isak Pettersson. 

– När Isak gjorde en dunderräddning mot Malmö körde jag: »Isak Pettersson, mina damer och herrar!« Målvakten får ju inte alltid samma uppskattning som till exempel målgörarna.

Vad säger supportrarna om infallen och målmusiken?

– Nio av tio är positiva, men de kritiska rösterna tenderar att höras mer. Efter Malmömatchen fick jag kritik från Curvan [Curva Nordahl] för att jag uppmanat publiken att ställa sig upp. Och där var jag övertaggad också, det får jag erkänna. Jag hade inga naglar kvar efter den matchen. 

Vad reagerar kritikerna på annars?

– Några vill ha mer snack från mig, några vill att jag ska vara tyst som en mumie och bara säga slutresultat. »Det får inte bli för mycket hockey«, får jag höra ibland. »Varför inte?« tänker jag då. Det fanns en legendarisk speaker i Norrköpingslaget Vita Hästen. »Benka«, som han kallades, fick med sig alla och bidrog till att upplevelsen blev mäktigare. Vad är fel med det? Varför är vi så stelbenta?

 

Viktor Barth-Kron, Djurgårdens speaker sedan tolv år, ser sig inte som stelbent. Däremot beskriver han sig som »puritansk« i sitt uppdrag. När Djurgården gör mål väntar han till det direkta jublet på arenan, och en eventuellt efterföljande läktarsång, har lagt sig innan han redovisar målskytten med för- och efternamn. Inget försök till samarbete med publiken. Definitivt ingen målmusik.

– Jag ser inte musikens funktion efter ett mål, säger Barth-Kron. Vi har en publik som sköter det där åt oss. Den naturliga reaktionen är fin som den är och behöver ingen hjälp. Min känsla när jag har sett det där på annat håll är att det ofta får kompensera för brist på reaktioner i publiken.

Den allsvenska klubb som fläskar på mest tycks vara Örebro SK. »Vi har en sponsrad film med konfetti och texten ›MÅL‹ som går på storbildsskärmen.«

Samtliga allsvenska lag spelar en särskild inmarschlåt (eller »hymn«, för den som vill vara mer pompös) före avspark. Inställningen till målmusik skiljer sig däremot. Säsongen 2018 dunkade sju av 16 lag igång en låt varje gång hemmalaget nätade. Oftast rör det sig då om en för klubben specialskriven dänga (Fram för framgång i Trelleborg, Vi älskar BK Häcken på Bravida Arena), men det finns också exempel där klubben bara har adopterat en redan känd melodi. Brommapojkarna spelade tidigare E-Types arenamonster Campione (vars svulstighet blev komisk på det stillsamma Grimsta IP), och varför Dalkurd fastnade för Khaleds melankoliskt klingande låttitel C’est La Vie är en gåta. 

Supporterpåtryckningar kan också ha effekt. Jonas Kallin, evenemangsansvarig i Elfsborg, berättar att man tidigare spelade trumintrot till den gulsvarta kampsången Starkare än någonsin – men att klubben slutade med det »efter en överenskommelse med supportrarna på kortsidan.« Huruvida klubbarna låter publiken ropa ut målskyttens efternamn kan bero på hur välbesökt arenan är. Elfsborg anpassar proceduren efter åskådarantal, och Peter Kronström, evenemangsansvarig i Trelleborg, säger ärligt:

– Speakern säger hela målskyttens namn. Risken är att publiken inte svarar annars.

Den allsvenska klubb som fläskar på mest tycks vara Örebro SK. Sandra Almquist, evenemangsansvarig i ÖSK:

Annons

– Vi har en sponsrad film med konfetti och texten »MÅL« som går på storbildsskärmen. Samtidigt spelar vi en ÖSK-låt. När avsparken har gått och vi är säkra på att målet är godkänt kör speakern förnamn och publiken svarar med efternamn. Alltid tre gånger om.

Så finns de mer udda inslagen. I Sundsvall gastar speakern André Pettersson »gooooolll!« så fort Linus Hallenius, Maic Sema eller någon annan hemmaspelare hittat nätet. Man skulle kunna tro att det är en hommage till de spanska influenser som numera finns i laget, men André Pettersson påpekar att han har använt samma målvrål sedan han började som speaker 1996.

– Men många utanför Sundsvall verkar ha noterat det först i år, säger han. Kanske för att vi har gjort fler mål i år. Det var till och med min företrädare som började med »golandet«. 

Tyskarna är också svaga för målmusik. Och så länge volymen är tillräckligt hög tycks inga låtval vara för märkliga.

Risken (eller för belackarna: möjligheten) finns dock att André Pettersson och kollegan som han delar speakeruppdraget med, har ropat »gooooolll!« för sista gången i Sundsvall. Under säsongen har vissa supportrar visat missnöje med traditionen och i skrivande stund utvärderar klubben hur den ska göra framöver. 

– Supporterkulturen har tagit kliv i Sundsvall de senaste åren, säger Pettersson. Vissa upplever »gooolll!« som uttjatat, och kanske lite fånigt. Det har uttryckts tankar om att låta publiken sköta jublet själva istället. 

André Pettersson förstår kritiken, samtidigt som han medger att det skulle kännas »lite vemodigt« att skrota signumet. 

– Kanske skulle det kunna tas fram om det blir en särskild spansk uppvisning vid ett mål? funderar han. Vi får se hur det blir. Är det så att målvrålet har spelat ut sin roll får jag acceptera det. 

 

Olika länder har olika måltraditioner. Viktor Barth-Krons inställning, att en publik som är tillräckligt stor och engagerad inte behöver någon hjälp, gäller till exempel inte i Neapel. Publiktrycket på San Paolo-stadion har knäckt många bortalag, men när Napoli gör mål finns ändå den röststarke speakern Daniele »Decibel« Bellini där och eldar på stämningen ytterligare. När Lorenzo Insigne avgjorde Champions League-mötet med Liverpool i slutminuterna vrålade Bellini omedelbart ut sitt standardmeddelande – »Gooool per il Napoli!« – varpå han hojtade spelarens förnamn nio gånger med stigande efternamnsrespons från den lyckorusiga publiken. 

Bellinis engagemang har gjort honom till både Youtubefenomen och kändis i Italien. När den engelska tidningen The Independent intervjuade honom förra året berättade han att även spelarna uppskattar hans upprepande målskyttsskrik. Belgaren Dries Mertens bjöd honom till och med på sitt bröllop, och när ceremonin på flamländska var över kallade spelaren till sig speakern och gav honom mikrofonen: »Mina damer och herrar, DRIES …« 

»Det är ett väldigt kontroversiellt ämne, vilket man inte skulle kunna tro. Vi har tagit bort målmusiken för tillfället.«

Tyskland är ett kapitel för sig. Publiksnittet för en hemmamatch i Bundesliga förra säsongen var 44 646 åskådare. Ingen annan liga i världen har högre beläggningsprocent på arenorna och de tyska supportrarna har definitivt engagemanget för att sköta målfirandet på egen hand. Men interaktionen mellan publik och speaker är en självklarhet på de flesta arenorna. Ser du Bayern München ta ledningen hemma mot Nürnberg får du också höra följande skrikkonversation:

Speaker: FC Bayern?

Publik: EINS!

Speaker: FC Nürnberg?

Publik: NULL!!

Speaker: Danke!

Publik: BITTE!!!

Tyskarna är också svaga för målmusik. Och så länge volymen är tillräckligt hög tycks inga låtval vara för märkliga. Den bespottade klubben Red Bull Leipzig firar sina fullträffar tillsammans med James Brown och hans I Feel Good. Och nog blir man nyfiken på den person som såg en rät linje mellan ett Wolfsburgmål och The Edsels Rama Lama Ding Dong från 1958. I Bremen måldiggar man till The Proclaimers I’m Gonna Be (500 Miles) medan Hannover har bytt ut Toy Dolls Nellie the Elephant mot det fantasilösa Coldplayvalet Viva La Vida.  

Den vanligaste mållåten internationellt tycks vara Blurs rökare Song 2. den kreddkänslige låtskrivaren Graham Coxon gör dock bäst i att undvika Lille, där man mixar låten med Familjen flintas Yabba Dabba Doo. På vissa platser har musiken också anpassats efter målskytten. Inte sällan kunde man på Celtic Park höra The Clash-låten The Magnificent Seven när Henrik Larsson, med tröja nummer sju, hittade rätt.

Hade svensken varit en målskytt för Celtic även 2018 hade firandet säkerligen kompletterats med en förinspelad sociala medier-film på en leende, kanske dansande, Larsson. 

 

I England, fotbollens hemland, dunkar de flesta klubbarna numera ut förinspelade firarfilmer – så kallade »giffar« – på sina Twitterkonton. När Bristol Citys Jamie Paterson gör mål får följarna se honom spela luftbanjo på skärmen. Konservativa supportrar förfasas över tramset, men klubben får uppmärksamhet och Paterson själv säger till BBC att det bara handlar om att »have a laugh«. Managern Lee Johnson går ett steg längre när han tror att filmerna till och med gör hans lag. Skälet: spelarna vill så gärna få sin gif använd att de blir en procent hungrigare framför mål. 

Även Bristol Citys ligakonkurrent Norwich använder sig av målgiffar. Däremot har klubben, efter påtryckningar från fansen, i år tagit bort målmusiken. I en livechat förklarade klubbens VD David McNally varför:

– Det är ett väldigt kontroversiellt ämne, vilket man inte skulle kunna tro. Vi har tagit bort målmusiken för tillfället. Men debatten lär fortsätta.

Det lär den göra. Också i Sverige. Sirius står till exempel inför ett spännande vägval. På Studenternas IP finns i dag ingen organiserad firartradition, ingen musik och ingen dansande målskytt på storbildsskärmen. Men hur det blir på den nya arenan, där Sirius snart flyttar in, kan Linus Wallen, evenemangsansvarig i klubben, inte svara på.

– Det kan vara så att det kommer att spexas till det på den nya arenan när den är klar, säger han.  

Nyckelordet för den Siriussupporter som vill engagera sig i frågan: »Spexas«.  

Johan Orrenius är chefredaktör på Offside. 

Annons