För den som vill skriva en text om en lagkaptens betydelse och syfte var ligacupfinalen mellan Chelsea och Manchester City bingo. Kort påminnelse först: Chelseas målvakt Kepa Arrizabalaga vägrade gå av planen när tränaren Maurizio Sarri ville ersätta honom med Willy Caballero inför straffavgörandet. Förvirring och ilska följdes av ett efterspel som handlade om vilken idiot Kepa var, alternativt hur svag ledare Sarri är som inte fick sin vilja igenom. Men Chelseas lagkapten César Azpilicueta? Vad sysslade han med?
Ingenting. Spanjoren som burit bindeln hela säsongen gjorde ingenting. Med blott ett par minuter kvar till straffläggningen på Wembley gjorde han inga som helst ansträngningar att hjälpa klubben ur en unikt egendomlig situation. Han kunde däremot ha gjort jättemånga saker. Han kunde ha burit ut Kepa på sina axlar och kastat honom i avbytarbåsets plexiglas. Han kunde ha översatt Kepas yviga gestikulerande, försökt få sin tränare att förstå att målvakten inte alls kände sig tillräckligt skadad för att behöva bli utbytt. Istället lade han sig, i stridens hetta, i bunkern och höll för öronen.
– Det låter ju inte alls bra.
Jens Gustafsson, IFK Norrköpings tränare, får händelserna på Wembley återberättade för sig. Jag har slagit Jens nummer eftersom han under vintern, på grund av Andreas Johanssons flytt till Halmstad, tvingats fundera på vem som ska bli hans nya lagkapten. Men innan han avslöjar vem det blir och varför det blev så, illustrerar han ett problem i dagens fotboll med hjälp av ett tankeexperiment:
