Oh Captain! My Captain!

Den är bara några centimeter och spänner lite löst över bicepsen. Men oj, så viktig lagkaptensbindeln kan vara. 

För den som vill skriva en text om en lagkaptens betydelse och syfte var ligacupfinalen mellan Chelsea och Manchester City bingo. Kort påminnelse först: Chelseas målvakt Kepa Arrizabalaga vägrade gå av planen när tränaren Maurizio Sarri ville ersätta honom med Willy Caballero inför straffavgörandet. Förvirring och ilska följdes av ett efterspel som handlade om vilken idiot Kepa var, alternativt hur svag ledare Sarri är som inte fick sin vilja igenom. Men Chelseas lagkapten César Azpilicueta? Vad sysslade han med? 

Ingenting. Spanjoren som burit bindeln hela säsongen gjorde ingenting. Med blott ett par minuter kvar till straffläggningen på Wembley gjorde han inga som helst ansträngningar att hjälpa klubben ur en unikt egendomlig situation. Han kunde däremot ha gjort jättemånga saker. Han kunde ha burit ut Kepa på sina axlar och kastat honom i avbytarbåsets plexiglas. Han kunde ha översatt Kepas yviga gestikulerande, försökt få sin tränare att förstå att målvakten inte alls kände sig tillräckligt skadad för att behöva bli utbytt. Istället lade han sig, i stridens hetta, i bunkern och höll för öronen. 

– Det låter ju inte alls bra.

Annons

Jens Gustafsson, IFK Norrköpings tränare, får händelserna på Wembley återberättade för sig. Jag har slagit Jens nummer eftersom han under vintern, på grund av Andreas Johanssons flytt till Halmstad, tvingats fundera på vem som ska bli hans nya lagkapten. Men innan han avslöjar vem det blir och varför det blev så, illustrerar han ett problem i dagens fotboll med hjälp av ett tankeexperiment:

– Låt oss säga att jag och alla andra ledare får förhinder en morgon. Vi kan inte ta oss till en träning. Men alla spelarna är där i tid. Tror du de sätter igång träningen på egen hand? 

Det blir tyst i luren någon sekund. Jag hinner tänka att »Ante G« nog hade …

– Ja, du fattar, avbryter han. Det var en ledande fråga. De gör nog inte det. Ante hade gjort det. Men poängen är att för 15 år sedan var det däremot en självklarhet. Vi ledare, med ökade resurser och allt vad det har inneburit för spelarna, har själva skapat det här beteendet. Vi tar så många beslut åt spelarna att vi bidrar till att urvattna ledarskapet. I dag är det svårt att hitta naturliga ledare. John Terry, Roy Keane, Ante G … de växer inte på träd längre.     

Vad hade de som du menar är utrotningshotat i dag?

– Ante var en spelare som framför allt alltid ville göra omgivningen bättre. På och utanför planen. Missförstå mig inte – många av dagens spelare är oerhört drivna och professionella. Men det är mer … individer i dag. Ante ville att andra skulle lyckas på ett genuint sätt. Och det smittade av sig på övriga. Alla vill bli lite bättre i Antes närvaro. En så kallad symbolkapten.

»Symbolkapten«?

– En människa som symboliserar det man vill att klubben och laget står för. Och nu avslöjar jag vem som blir vår kapten. 

Jag är beredd!

– Det blir Alexander Fransson. En riktig symbolkapten faktiskt. 

 

Man kan givetvis argumentera för att Chelsea inte vill symbolisera »det-är-okej-att-ligga-med-din-lagkamrats-fru« (som John Terry gjorde) eller förknippas med rasistiska glåpord riktade till motståndare (som John Terry gjorde). Ändå symboliserade alltså John Terry den gamla skolans lagkaptener, den som gjorde lagkamraterna bättre (förutom Wayne Bridge då) med hjälp av pondus och uppoffrande spel. Lite som Henrik Rydström när han var Kalmar FF:s lagkapten. I dag är han IK Sirius tränare och säger så här:

– Generellt känner jag att dagens lagkaptener är mer nyanserade än på min tid. Då handlade det mycket om att höras mest ute på planen, att sätta den hårda tacklingen. I dag handlar det mer om att föregå med gott exempel. Jag tycker faktiskt snarare att man har breddat området för vad vinnande ledarskap handlar om. Messi är långt ifrån den klassiska »Bjärred«- eller Sven »Dala« Dahlkvist-kaptenen som styr och ställer ute på planen. Däremot vill han ständigt vinna, hela tiden ha bollen. Lite som Henrik Larsson eller Zlatan när de var kaptener. Det är också att leda. 

Rydström säger att han upplever att offensiva spelare allt oftare blir lagkaptener. Och han har rätt. I VM 1994 bar endast en forward lagkaptensbindeln (Majed Abdullah, Saudiarabien), under VM i Ryssland förra sommaren var de åtta. »Rivjärnen«, »grovjobbarna« som täcker upp för de mer frejdiga och estetiskt tilltalande spelartyperna, blir sällan eller aldrig ett lags stjärna. Och därmed allt mer sällan lagkaptener. Tränare prioriterar oftare en annan typ av ledarskap i dag. De bästa individualisterna kan bli lagkaptener. 

Så har vi då César Azpilicueta, utsedd ledare för det Chelsea som gör ännu en svag säsong.

Annons

– Han är ändå intressant, fortsätter Rydström. Om vi slår fast att det finns två tydliga typer av lagkaptener: den som leder ett lag genom att vara närvarande i sitt ledarskap, och den som gör det på det mer »osynliga« sättet, som Messi … var placerar vi då Azpilicueta? En ytterback som med sina fotbollsegenskaper påminner om en gnuggare som sällan kan förändra en matchbild på egen hand, men som heller inte har pondusen. Det blir tomt. Fan, du kunde nog hittat en bättre lagkapten att problematisera.  

Anders Bengtsson är chefredaktör på Offside.