Omöjligt att skriva om Tord Grip

Sveriges meste VM-deltagare står kvar i skuggorna även efter självbiografin Fotbollsspelarpojken.

Det är inget snack om vilken svensk tränare som varit med om flest VM. 1978 i Argentina med »Åby« Ericson, 1994 i USA med Tommy Svensson, 2002 i Japan och 2006 i Tyskland med Svennis och England och 2010 i Sydafrika med Svennis och Elfenbenskusten (plus uppdrag för Svenska fotbollförbundet som scout under VM 1974 och »rapportör« i VM 1990). Tord Grip är en sorts fotbollens motsvarighet till Forrest Gump eller den vandrande juden, figuren som har varit med överallt och mött varenda människa. Att han har varit assisterande tränare i alla de där VM:en handlar mycket om att han inte har varit ordens man, att hans roll på scenen har handlat om att stå i bakgrunden och serva huvudrollsinnehavarna med stickrepliker.

Det innebär tyvärr också ett frustrerande utgångsläge för en biografiförfattare, som ju ofta måste stödja sig på de ord hans huvudperson ändå vill ge ifrån sig. Tord Grips egna minnesbilder från sina VM är således inte påfallande minnesvärda. En fiolspelare på en restaurang i Buenos Aires under VM 1978 var »för jävla duktig«. Spelarna i Elfenbenskusten 2010 »var helt underbara, jag har aldrig sett ett gladare gäng«. Efter att ha besegrat Argentina i VM 2002 var Svennis och Tord inte ledsna, utan tvärtom: »Det är klart att vi var nöjda med att ha slagit ut dem.« En stillsam kritik av Åby Ericsons aningslösa uttalanden om den politiska situationen i militärdiktaturens Argentina 1978 – »Åby lämnade ju knappt hotellet« – sticker ut som ett berusat raseriutbrott på en buddhistisk retreat. Det talas om Grips »kvicka intellekt« och hans »underfundiga humor«, men inga exempel på någotdera presenteras tyvärr. Även Grips företräden som fotbollsanalytiker omtalas i betydligt större utsträckning än de visas – nederlaget mot Brasilien i VM-semifinalen 1994 förklaras med orden: »Vi blev avklädda.«

Annons

Stefan Lövgrens lösning på att komma åt den fascinerande historia Grip ändå varit en del av är att göra honom just till en Forrest Gump, den färglösa huvudpersonen i en färgstark historia. Miljöerna, situationerna, människorna som omgett Grip, från historierna om farfar fjärdingsmannen i Sveg till den politiska utveckling som föregick VM i Argentina 1978 till den stökiga miljön kring det italienska Serie B-laget Campobasso som Grip utan större framgång tränade 1986, är vad som sysselsätter Lövgren. Valet att berätta historien i kapitel utan kronologisk ordning – »en serie koncentriska cirklar med fotbollen därinne som dess mystiska kärna«, säger Lövgren i förordet – är naturligtvis ytterligare ett försök att göra en dygd av nödvändigheten: att förhålla sig till det faktum att bokens huvudperson inte riktigt lämpar sig för att vara huvudperson och skapa utrymme åt de många utvikningarna och sidohistorierna.

Jag har svårt att se poängen med upplägget. Ögonblicken när det bränner till i historien kunde ändå tillhöra en helt traditionell, linjär dramaturgi, när de olika trådarna tvinnas samman och Grips fotbollskarriär kolliderar med privatlivet. Överlägset mest gripande – absolut ingen vits avsedd – är således historien om Tord och hustrun Siv, som han träffar när han kommer till Degerfors 1956 och ackorderas in hos henne och hennes dåvarande man. Den historien berättas med levande detaljer som uppenbarligen är hämtade från Siv – mångårig kåsör i lokaltidningen och författare till ett opublicerat bokmanuskript som Lövgren haft stor glädje av – snarare än hennes fåordige man. Den riksbekanta historien om Tommy Svenssons Karin Boye-deklamation inför åttondelsfinalen mot Saudiarabien 1994 får således en större resonans när man vet att det var Siv Grip som brukade citera dikten för Tord och att han, under VM 1994, fortfarande var hårt drabbad av hennes död i cancer på hösten 1992. Och känslan av att detta landslags lycka tog slut när Tomas Brolin bröt foten mot Ungern 1994 får en extra dimension när vi hör att Tord Grip kollapsat inför samma match, sedan hans försök att med oavbrutet arbete och antidepressiva tabletter hålla sorgen efter Siv borta till sist inte fungerat längre.

Det är ögonblick där bifiguren Tord Grip träder fram i ljuset, men han försvinner strax in i skuggorna igen. Han är uppenbart en mycket sympatisk man: »doldisen«, mannen som föredrar att stå i bakgrunden, som det inte går att bli arg på (Thomas Ravellis ord), som det inte finns något negativt att säga om (Lars Lagerbäcks ord) och som inte har något kontroversiellt att säga om någon. Stefan Lövgren ska ha en eloge för försöket, men att skriva en biografi om en sådan man är helt enkelt en övermänsklig uppgift.

Jesper Högström är författare, litteraturkritiker för bland annat DN och återkommande skribent i Offside.


Vi beklagar, men du har gått in i väggen. Dessbättre är det bara en betalvägg.

Merparten av vårt material är öppet bara för våra prenumeranter (som gör det möjligt för oss att existera). Nu hoppas vi på dig också!

Som prenumerant får du:

  • Sveriges mest prisbelönta magasin i brevlådan varannan månad.
  • Fri tillgång till alla nummer digitalt samt färska artiklar som bara publiceras på hemsidan.
  • Fri bindningstid.

Dessutom får du rabatt i vår webbshop och inbjudningar till releasekvällar samt förhandsvisningar av både film och teater.

Klart jag ska bli prenumerant!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?