Rörande och upprörande på en scen i Rinkeby

Efter flera års självpåtagen munkavel är det befriande att höra Martin Mutumba prata.

Jag har kvar en bandad intervju med Martin, gjord på Karlberg försommaren 2010, säsongen efter »2lax9«. Pratstunden var tänkt att bli den första av många till ett större Offsideporträtt. Kort därefter började han att undvika mina påstötningar. Han ville inte snacka, fick jag veta. Inte med mig och inte med någon annan medierepresentant heller. Martin Mutumba blev tyst. »Muteumba.« Från citatmaskin till »inga kommentarer«.

Då stod den 23-årige guldhjälten på toppen. Let’s Dance-aktuell. Landslagsaktuell. Alla ville ha en bit av killen som blivit en dribblande guldhjälte i AIK. Och nyfikenheten växte när Martin kort efter vår pratstund försvann till ungerska Videoton FC, bara för att återvända till AIK ett halvår senare. Nu ville man verkligen höra vad han hade att säga. Men nej, fortfarande munkavel. Likt Tomas Brolin hänvisade han till att han en dag skulle skriva en egen bok, där han själv skulle berätta allt.

Efter en hygglig återvändarsejour i AIK har det varit sportslig utförsbacke de senaste åren, med tillfälliga gästspel i allt från Bromma­pojkarna till iranska Rah Ahan. Den gångna hösten tillhörde den knäskadade 32-åringen ett Örgryte IS som med nöd och näppe lyckades kvala sig kvar i Superettan. Fotbollslivet blev uppenbarligen inte vad Martin Mutumba hade tänkt sig.

Annons

»Det finns så mycket jag vill säga«, twittrade han i september ifjol i samband med att han offentliggjorde planerna på att äntligen släppa den där boken. Arbetstiteln lovar gott: »Jag åt aldrig bajs/ekta hela vägen«.

Så uppmärksammas jag om att Martin Mutumba ska föreläsa på Rinkebyskolan ett par dagar före julafton 2017. Kvällen har fått titeln »Från botten till toppen«, och jag tar mig dit, i förhoppning om att framträdandet ska bli en öppenhjärtig försmak på boken. Förutsättningarna borde vara goda. Haussen kring Martin Mutumba har sedan länge lagt sig. Han befinner sig dessutom på hemma­plan, i Rinkeby – hemorten som finns tatuerad på hans vänstra tinning. »R-by«, som det också stod på bandanan den där förtrollade säsongen 2009. Här är han inte villebråd på en presskonferens, här är han bland vänner. Det är i alla fall känslan.

Några av åhörarna är troligen för unga för att minnas 2lax9, men de flesta verkar taggade.

På projektorduken syns en fantastisk bild av Martin som barn. Kanske tre, fyra år gammal. Jättesmajl och stentvättad jeansskjorta prydligt knäppt till högsta knappen. Då bara vem som helst.

Det finns en förväntan i luften, ett slags inför-konserten-stämning. Det spelas hiphop i den julpyntade aulan, låtar som Tupacs Changes. I foajén bjuder arrangören Jobbtorg Unga Kista på Cola, Fanta, julmust och lussebullar. När Martin Mutumba väl kliver ut på scenen, iförd skjorta och bakochframvänd keps, en dryg halvtimme efter utsatt tid, är lokalen mer än halvfull.

– Hur började allt? frågar moderatorn.

– På Karolinska, svarar Martin. Med kejsarsnitt, om någon bryr sig.

Fotbollen, den började på gården. Martin rabblar namnen på dem han spelade med: Addi, George, Danne … Hans »grabbar«. De spelade alltid. Året runt. Om vintrarna stod de i de omkringliggande husens portuppgångar och värmde sig mellan matcherna. När Martin fick bollen vid sidlinjen som vette mot gångstigen dribblade han alltid lite extra. Kanske skulle en talangscout gå förbi?

Karriären började i Vasalund/Rinkeby, som målvakt. Det var långtråkigt. Martins lag var så bra att han aldrig fick några skott på sig. Hans mamma sydde fast en bakficka på målvaktsbyxorna och knölade ner godis i den. Något behövde han ju sysselsätta sig med. Han bytte senare till Vasalund/Solna, där tränaren Stefan Stark lät honom spela back innan Martin fann spelglädjen som mittfältare. Det var Stark som tipsade honom om att gå till AIK.

– För mig var AIK världens rasistlag, säger Martin från scenen. Det var »ingen seger utan neger« och det.

Ändå lämnade han som 14-åring sin »skyddade verkstad« för att utvecklas på allvar. Han var den ende svarte i laget. Det hjälpte inte att han älskade att dribbla. Han frystes ut, berättar han. En gång efter en bortamatch blev han kvarlämnad på en vinterkall parkering. »Tyvärr, fullt i bilarna«, hälsade lagkamraternas föräldrar.

– Jag kom till en miljö där ingen kunde hjälpa en. Man var själv där.

»Besattheten över att en dag få komma tillbaka, att få visa alla, väcktes vid en bortamatch i ›typ Rovaniemi‹ då han såg en ›fet man‹ vanka av och an vid sidlinjen.«

Martin minns särskilt en träning på Stadshagen. När han dribblade bort Kalle Corneliusson, skrek de uppretade lagkamraterna: »Klipp han, klipp han!« Efteråt tog en uppretad äldre figur i tränarstaben honom åt sidan. »Martin, din lille neger …«

– Tänkte du någonsin: »Fuck it?« frågar moderatorn. »Om de här människorna säger att jag är sådan så ska jag bli sådan?« Martin svarar med att tacka sin skyddsling Björn Wesström.

Annons

AIK:s sportchef, vars porträtt klickas fram på duken, visade att han trodde på honom. Han fixade prao åt Martin på AIK:s kansli. Tonåringen fick kopiera lite papper, sedan gick de och käkade lunch, körde »dagens ord«. Martin lärde sig att pirra betyder helt olika saker i Solna och Rinkeby. Lärde sig koderna. När Martin »gjorde kaos« i skolan kom mentor Björn dit.

Martin berättar skamset om den dagen då han gjorde Björn besviken. Det var på ­Sneakers ’n’ stuff, en skobutik vid Hötorget. Martin var 17 år, hade debuterat i Allsvenskan till stående ovationer innan han skadade benet under en spontanfotbollsmatch med »grabbarna«. Han haltade omkring frustrerad. Några av hans kompisar snodde skor och stack. Martin, som ju hade pengar nu, blev lämnad kvar med tre aggressiva väktare. De gav honom lavetter: »Du har snott skor, din lille neger!« Det slutade med att Martin slog till en av dem med skaftet på sin butterflykniv och flydde därifrån.

När han så småningom åkte fast kunde inte ens Björn Wesström rädda honom. Sparken från AIK. Istället: hundår i Finland. Besattheten över att en dag få komma tillbaka, att få visa alla, väcktes vid en bortamatch i »typ Rovaniemi« då han såg en »fet man« vanka av och an vid sidlinjen. »Vi kommer att höra av oss«, sade Mikael Stahre.

När Martin några år senare skrev på A-lagskontrakt med AIK slukade han allt som skrevs om honom på Gnagarforum: »Fan kommer han tillbaka för?« skrev någon. »Han är kriminell«, påstod en annan. »Han har gjort värdetransportrån!« På ett inför-säsongen-möte med fansen satt Martin bredvid Jos Hooiveld och svarade på frågor om 1: Sitt kriminella förflutna och 2: Varför AIK bara värvat truppspelare.

– Jag ska visa dom, tänkte jag, säger Martin från scenen. Jag skulle visa hela Sverige att jag var tillbaka. Hämnd, ni vet.

Första gången han fick bollen i AIK-återkomsten, en träningsmatch mot IFK Mariehamn:

– Jag tror det blev 15 överstegsfinter direkt, garvar Martin.

Men det betydde ju så mycket. När Martin gjorde mål mot Sundsvall i det allsvenska genrepet 2009 började han gråta. Det spelade ingen som helst roll att matchen spelades inför tomma läktare.

– Óbolo bara: »Vad fan, tror han att han är med i en film eller något?«

Martin startade den allsvenska säsongen och han gjorde det med Rinkeby på bandanan.

Alla skulle se var han kom ifrån och vart han hade tagit sig.

 

Arrangören Jobbtorg Unga Kista har all anledning att vara nöjda med Rocky Balboa-dramaturgin. Martin berättar ödmjukt och öppet om beslutsamheten att motbevisa alla. Säkerligen är de också nöjda med det skötsamhetsideal som predikas. Martin säger gång på gång att han inte har kunnat hänga med »luffare«, alltså kriminella.

Annat är inte lika uppbyggligt. Martin berättar att han nonchalerade skolan. Han skulle ju ändå bli proffs. På svenskalektionerna lekte han presskonferens, och matte fick han godkänt i enbart för att han ledde skollaget till seger i fotbolls-DM. Sensmoralen: det kan ordna sig ändå. Det kan det förstås, men som budskap till en ung publik är det tveksamt.

»Från botten till toppen« är en förpliktigande titel som skaver mot Martins egen paketering av sin berättelse: »Ekta hela vägen«. Är »ekta« ett gångbart credo? Det beror på vad som menas.

Martin Mutumba pratar öppet om tränaren som ­kallade honom »lille neger«. Som 16-åring blev han bara rädd. Tänkte: »Så här illa är det. De vill inte ha mig här.« Men nu när han är 32, tillägger han, så hade tränarens »käke varit av«.

Impulsen är begriplig. Men är det inte 16-åringen som ska slå och 32-åringen som borde veta bättre? Martin Mutumba ställs inte till svars den här kvällen, vilket gör det hela till en onödigt servil pratstund. Synd, för de unga människor som kommit för att lyssna hade kunnat utvinna ännu fler lär­domar ur hans berättelse, men då hade den behövt vara mer naken. Och i alla fall lite självkritisk. Där hoppas man att den ut­lovade boken ska fylla i konturerna. Vi bjuds på en del smakprov, men även här blir den kommande utgivningen ett skäl att hålla inne med spräng­stoff: »Det där kommer i boken sedan.«

 

Mot slutet berättar Martin i alla fall att han kan ångra tatueringen. Ni vet vilken. Den han gjorde på Lifestyle Tattoo i Sundbyberg, hos Kim, inför guldmatchen i Göteborg. Två dagar senare stod han vid sidlinjen, som kugge i ett nyblivet svenskt mästarlag, och pratade om Rinkeby.

Är det så illa att förknippas med 2lax9 då? Vill Martin Mutumba verkligen rikta strålkastarljuset mot 2018? Han erkänner att han fortfarande tror att han ska gå till Real Madrid. I den krassa verkligheten har han lanserats som ett tänkbart nyförvärv för division fyra-klubben Rinkeby United. Varför inte? Sportsligt är den tidigare ugandiske landslagsmannen förstås oerhört mycket bättre än så, men fotbollsspelaren Martin Mutumba kommer aldrig att bli lika viktig som banbrytaren Martin Mutumba: förortsrepresentanten, Rinkebyambassadören.

Bilden som framträder under det en och en halv timme långa samtalet är den av AIK som en trojansk häst; en häst ur vilken en bandanaklädd dribbler sparkade sig ut för att ta revansch. På samhället. På sig själv. På AIK.

Han säger att han gläds åt att AIK har blivit mycket mer »invandrigt« på senare år. När Alexander Isak såldes till Dortmund ringde Björn Wesström upp honom och sa: »Martin, glöm inte att det var du som sparkade upp den där dörren.«

Ett mäktigt erkännande. Men återigen:

Var.

Sparkade.

Imperfekt.

Allt tyder på att seger­intervjun nere vid sidlinjen på Gamla Ullevi hösten 2009 var höjdpunkten i Martin Mutumbas fotbollskarriär. Sagan är all, det som återstår är epilog. Och skulle det inte bli så, skulle fotbollsspelaren Martin Mutumba resa sig ännu en gång, då sällar jag mig med glädje till de tvivlare som väckte hans revanschbegär.

Christian Daun är frilansjournalist och återkommande skribent i Offside.