Så blev domarpipan sommarens hetaste accessoar

Tar modehusen på sig en för stor kostym när de inspireras av fotbollen?

Ytorna är blanka och taket högt i den luftkonditionerade butiken på Norrmalmstorg i Stockholm. Hit brukar hippa helgresenärer färdas i flock för att botanisera bland plaggen ur Acne Studios senaste kollektion. Modegraden är hög, liksom prisbilden. Den svala lokalen är själva hjärtat för den världen över så omtalade svenska trendkänslan. Men den här sommaren är något annorlunda. Istället för att mötas av konstnärliga tryck, strama siluetter och fantasifulla skärningar är det första som möter mig … en ställning med fotbollsplagg?

Här hänger långärmade t-shirtar med emblem, blanka shorts med dragsko och nummer på benen, glansiga matchtröjor och prassliga överdragsbyxor med matchande tröja i collegetyg. Klubbmärket på tröjorna är likadant som det på halsdukarna som ligger på ett bord bredvid. »Floragatan 13 Fotbollsklubb«, står det tryckt runt den sammanbitna smileyn som blivit en av Acnes signaturer. Kapselkollektionen, som är modehusets första intåg på fotbollsmodemarknaden, har precis allt ett trendkänsligt korplag kan drömma om. Till och med domarpipa finns.

Att den svenska modescenens främsta företrädare för internationellt trendsättande väljer att blicka mot fotbollsplanen just nu är ingen slump. Acne är för ovanlighetens skull snarare, no pun, rätt sena på bollen. På sistone har flera designer, från lyxstreetmärket Off-white till det ikoniska italienska modehuset Versace, gjort liknande satsningar. Gucci, Balenciaga, House of Holland, Comme des Garçons, Kenzo och Vetements har också hängt på trenden med matchställsliknande plagg och falska supporterhalsdukar.

Annons

Att modet lånar från sportvärlden är inget nytt. Men fotbollens intåg på visningarna talar ett sällsynt klarspråk. I många fall tycks den här nya vågen handla mindre om inspiration och mer om ohämmade hyllningar. Hur gick detta till? För att hitta trendens startpunkt behöver man leta sig långt från modehusen i Paris och varuhusen i New York. En av fotbollsmodevågens mest framträdande företrädare finns nämligen i Ryssland.

Från Moskva har den 34-årige före detta stylisten Gosja Rubtjinskij de senaste åren tagit modevärlden med storm. På samma sätt som den brittiska casualkulturen för ett antal år sedan plötsligt dök upp som en trendreferens, har Gosja lyckats rikta blickarna mot en annan nationell stereotyp av arbetarklassmannen: »Gopniken«. En gopnik är ung, lågutbildad, hänger i gäng i förorten, har kriminella tendenser och klär sig gärna i Adidasoverall. Och han gillar, precis som sina engelska bröder, fotboll.

»Den här typen av exploatering av de lägre samhällsskiktens stil och kultur är gamla nyheter i modevärlden.«

Gosjas design har således ända sedan det egna märkets första kollektion 2008 indirekt hämtat inspiration från ryskt läktarmode. Men sedan han i fjol inledde ett samarbete med just Adidas, inför sommarens VM, är fotbollsinfluensen än mer uttalad. »Gosha Rubchinskiy x Adidas« har tagit den sporttrend som de senaste åren synts i material, funktion och snitt till en ny, grenspecifik nivå. På visningar i VM-städerna Kaliningrad, Sankt Petersburg och Jekaterinburg har modellerna burit halsdukar broderade med kyrilliska bokstäver, överdragskläder i skarpa neonfärger, matchtröjor med texten »ФУТБОЛ« (fotboll) och »АДИДАС« (Adidas). Stilen är ohämmat maskulin, skräddarsydd för den sorts finlemmade vita manskroppar som syns i nyhetsbilderna från läktarbråk.

Precis som spelarna på planen är klädda i uniform är så klart även Goshas fotbollsinfluerade streetmode ett sätt för bäraren av plaggen att tala om vilket lag han tillhör. Markören här blir dock snarare social än bokstavlig. En viss typ av man bär Gosha. Daniel Sandison, redaktör på fotbollsmagasinet Mundial och tidigare modeskribent, beskriver i en intervju med Vice fotbollstrenden träffande när han säger att företagen bakom kläderna »tjänar på det faktum att rika människor gillar att klä sig som fattiga ›på skoj‹«. Oavsett om de köper Gosha, franska Kochés samarbete med Paris Saint-Germain, italienska Les Vêtements de Football, Balenciaga, Gucci, Versace eller vilket som helst av de många lyxmärken som säljer fotbollsmode just nu, tillhör kunderna samma grupp. De är killar som gärna flörtar med arbetarklassmarkörer. Men som själva har det gott ställt.

 

Den här typen av exploatering av de lägre samhällsskiktens stil och kultur är gamla nyheter i modevärlden. Den möter regelbundet kritik, och har gjort så även nu när fotbollen står för inspirationen. »För modevärlden är fotbollen en subkultur baserad på ett okänt symbolsystem, en exotisk, vild ›den andre‹«, skriver Anastasiia Fedorova i en text i magasinet The Calvert Journal. Ellie Pithers på brittiska Vogue förklarar i sin tur ursinnigt i en krönika i Financial Times att ingen av hennes trendsäkra kollegor i supporterhalsduk från Vetements på riktigt vet vad fotboll handlar om. De må se bra ut. Men de kommer aldrig att förstå den smärta hon känner när hon ser Arsenal förlora med 5–1.

»Man kan inte dra på sig en gammal vanlig halsduk och tro att man är hipp.«

Inne på Acne Studios är jag ganska ensam där jag står och fingrar på fotbollskollektionens prislappar. 2 900 spänn känns dyrt för en överdragströja som är snygg, men som känns konstig att ta på sig eftersom den har ett emblem som egentligen inte betyder något. Personalen anar nog min tveksamhet, för på den korta stund jag är inne i butiken hinner tre personer diskret fråga om jag behöver hjälp, på två olika språk. En av dem står kvar och betraktar mig under tystnad. Jag tänker att stämningen är ganska långt ifrån den i en genomsnittlig supportershop. Och att det så klart är meningen.

För även om modevärlden gärna vill åka snålskjuts på fotbollens obrydda coolhet kommer den aldrig på riktigt att sänka sig själv till en nivå som den bara besökt för att plundra. Man kan inte dra på sig en gammal vanlig halsduk och tro att man är hipp. Modets kärleksaffär med fotbollen är förvisso väldigt het den här sommaren. Men den är bara på den förstnämndas villkor.

Sara Martinsson är frilansjournalist och skriver bland annat för Dagens Nyheter och politism.se.