Så reste sig Ajax efter bråken

Det var lätt att förälska sig i det lag som Louis van Gaal skickade ut på planen för att möta Milan i Champions League-finalen 1995. Ajax medelålder, 23, var nästan fem år yngre än Franco Baresis gamla mästargäng. Det var pojkar mot män, och pojkarna vann. 18-årige inhopparen Patrick Kluivert avgjorde med ett sent mål.

En holländsk journalist skrev att van Gaal behövde solglasögon när han blickade mot framtiden. En ny europeisk storhetstid för Ajax? Kanske – om triumfen skett tio år tidigare. Men nu var det alltså 1995. Bosmandomen var på väg att förändra marknaden totalt (Ajax fick inte en gulden när Kluivert väl gick till Milan senare) och när spelarlönerna rusade skedde det inte främst i Nederländerna. Laget slogs inte i spillror omedelbart, Ajax fortsatte att göra bra resultat i några säsonger till – Champions League-final 1996, semifinal 1997 – men var snart inte längre den självklara dominanten ens på hemmaplan. När Martin Jol tränade laget 2010 hade Ajax inte vunnit ligan på sex år. Det var en tid av svinhugg och krypskytte, och argast var Johan Cruijff som på veckobasis attackerade klubben genom sin spökskrivare i De Telegraaf.

Det griniga gamla geniet saknade värdena från det gamla Ajax och föreslog att styrelseledamöterna skulle bytas ut mot tidigare Ajaxspelare som »faktiskt kunde ett och annat om fotboll«. Klubbledningen avfärdade hedersmedlemmen som en föredetting, men supportrarna var på Cruijffs sida och krypskyttet resulterade i en hätsk debatt: Hur skulle Ajax finna sin plats i den moderna toppfotbollen?