Snåljåparnas sammansvärjning

Slå upp »kollektiv kollaps« och du ser en gruppbild från Messis bröllop.

I mitten av januari tilldelades Juan Mata det spanska drottning Sofia-priset för sitt arbete med Common Goal. Du har säkert hört talas om det, initiativet som går ut på att fotbollsspelare skänker en procent av sin inkomst till olika utvalda välgörenhetsprojekt runt om i världen för att få barn ur fattigdom. Unitedspelaren lanserade Common Goal med pompa och ståt sommaren 2017 och erhöll generöst med uppmärksamhet i medierna. Planen, berättade han i The Guardian, var att integrera det som en självklar del av löneutbetalningar och klubbövergångar inom hela världsfotbollen. Det skulle noteras i marginalen som en sorts välgörenhetsklausul på en procent i balansräkningen av varje större utbetalning.

Men vad hände egentligen sedan? Inte så mycket, är nog det ärliga svaret. Visst har Mats Hummels, Giorgio Chiellini och Kasper Schmeichel hakat på. På damsidan har amerikanska superstjärnor som Alex Morgan och Megan Rapinoe värvats till projektet, liksom den spanska fixstjärnan Verónica Boquete. Men ett och ett halvt år efter grundandet av Common Goal kan Juan Mata fortfarande inte skrapa ihop ens en startelva namnkunniga fotbollsspelare. Av det femtiotal spelare som sajnat upp spelar de flesta i nedflyttningshotade Premier League-lag, på La Ligas undre halva, i halvbra klubbar i Bundesliga, i MLS eller Australien. Matas landsman Cristian Portilla hittar vi i den litauiska högstadivisionen.

Varför går det så trögt att värva världsnamn? Juan Mata fick ju all uppmärksamhet man kan tänka sig kring ett projekt som dessutom skriker goodwill. Ja, antingen hatar andra fotbollsspelare Juan Mata, vilket verkar osannolikt med tanke på vilket gott rykte han har, eller så gillar de bara inte att ge bort sina pengar, vilket vi nog dessvärre måste börja misstänka. Det finns fler indikationer på detta.

Annons

 

När Lionel Messi gifte sig med sin Antonella i augusti 2017 – ungefär samtidigt som Common Goal föddes – avböjde brudparet alla gåvor. I stället bad man gästerna att skänka pengar till ONG Tech som bygger »akutbostäder» åt fattiga. När summan som kommit in från bröllopsgästerna offentliggjordes tappade den ekonomiskt hårt prövade argentinska allmänheten hakan. De 260 gästerna, däribland några av fotbollsvärldens rikaste, hade tillsammans skramlat ihop 9  500 euro, mindre än 100  000 kronor, till Rosarios hemlösa. Det skulle räcka till tio små hus, berättade ONG Tech, som är noga med sin transparens. Neymar, Luis Suárez, Ángel Di María, Sergio Aguëro, Gonzalo Higuaín, Cesc Fábregas och övriga hade alltså i snitt skänkt 385 kronor per person. »Den miserabla bröllopsgåvan till Lionel Messi och Antonella från gästerna«, rubriksatte den argentinska tidningen El Clarín nyheten, och påminde läsarna om att Gerard Piqué hade spelat bort 15 000 dollar på ett casino under bröllopsfesten. Neymar tjänar för övrigt strax under 30 miljoner kronor i månaden exklusive sponsorkontrakt och bildrättigheter. Om han så står bakom hela summan till Messis bröllop är det ändå mindre pengar än han drar in mellan frukost och lunch en vanlig dag i Paris.

 

Det här strider förstås en aning mot bilden av fotbollsspelare och deras sociala ansvar som vi serveras närmast dagligen. De besöker sjukhus (i klubbens regi) och startar fotbollsskolor (i sitt eget namn) och visst skänkte väl Kylian Mbappé hela sin VM-bonus på 4,5 miljoner kronor till handikappade barn? Det gjorde han, och det finns förstås andra exempel. Men innan vi kramar ihjäl Mbappé ska vi komma ihåg att han tjänar nästan 200 miljoner kronor netto om året, bara från Paris Saint-Germain. Och vill man vara övercynisk kan man förstås tänka sig att gesten i sig dessutom höjer Mbappés värde på sponsormarknaden, nu när den som av en händelse blev känd. Däremot vet vi förstås inte vad fotbollsspelare gör när vi inte ser dem. Alla kanske inte vill skrika ut att de skänker stora summor till välgörenhet. Några kanske har ett visst mått av uppfostran.

 

Både ekonomiska och beteendevetenskapliga studier visar att fattiga människor är beredda att dela med sig av en större del av sina pengar än rika. Inom psykologin pratar man om »empathic accuracy« – förmågan att läsa av och sätta sig in i en annan persons känslor, som är högre hos människor i lägre socioekonomiska grupper än hos förmögna. Här tycks det spela mindre roll om man börjat livet i en anspråkslös tillvaro och blivit rik och berömd i tjugoårsåldern. Nyrika, som vi lite föraktfullt brukar kalla dem i andra sammanhang, har inte större förståelse för fattigdom än de som är födda med mycket pengar. Åtminstone är de inte mer benägna att dela med sig. Och det är väl här någonstans vi får placera lejonparten av våra fotbollsmiljardärer.

 

Ofta är ribban för vad vi förväntar oss av idrottsstjärnorna beklämmande låg. Det räcker att de uppvisar vaga tecken på att vara normala för att få fina rubriker. Det Juan Mata ber om är verkligen också minsta tänkbara. Avstå en droppe av din lön som du aldrig kommer att märka av, men som kommer att göra direkt skillnad för en massa barn runt om i världen. Hur kan inte hela Manchester Uniteds A-lag ställa upp på det? Är det inte rentav lite genant att höra en lagkamrat prata sig varm om detta projekt i intervju efter intervju och själv förklara för honom att man inte har lust – eller råd – just nu? Man skulle vilja vara en fluga på väggen i omklädningsrummet på träningsanläggningen Carrington. Här har Football Leaks förhoppningsvis material att erbjuda på sikt. Några SMS som argumenterar för att en procent är visserligen bara en procent, men man har ju en fru att hålla på gott humör, barn i dyra privatskolor och så måste ju vinterdäcken på också. 15 bilar innebär mer utgifter än man kan tro.
 

Det senaste exemplet på fotbollsspelare som uppmärksammats för att vara normala är N’Golo Kanté. Hans beslut att inte låta lönen från Chelsea gå genom offshorebolag i Engelska kanalen applåderas i fotbollsvärlden. Han vägrade med andra ord att skatteplanera och därmed få problem med brittiska myndigheter om han skulle bli påkommen. Jag älskar förstås Kanté lika mycket som alla andra gör, fattas bara. Men det finns bättre skäl att beundra fotbollsspelare än det faktum att de väljer att inte vara direkt kriminella.  

Johanna Frändén är reporter och kolumnist på Aftonbladet.