En bibel för besserwissern

Världens mest utförliga statistik över världens bästa spelare. Men siffrorna är lika runda som bollen.

När min mellanstadiebästis Martin och jag var i tioårsåldern hälsade vi ofta på hos hans farmor. I den paranta damens hem härskade tystnaden, undantaget den tickande moraklockan i vardagsrummet, och där fanns inte mycket annat att göra än att slå sig ner vid bokhyllan och beta av hennes imponerande samling utgåvor av Guinness rekordbok. 

Men hur fascinerande det än var att bläddra fram en indier som hade låtit vänsterhandens naglar växa till en kombinerad längd av 219,7 centimeter, eller att hitta en engelsman som steppdansat en miljon steg på 23 timmar och 44 minuter, slutade förströelsen alltid med en tomhetskänsla. För vad skulle vi egentligen göra med informationen?

Så nog är det med viss skepsis som jag börjar bläddra i Opta: Ligue des Champions, 15 ans de stats inédites, en bok med anslaget att innehålla alla rekord och häpnadsväckande siffror från de senaste 15 åren av Europas finaste klubblagsturnering. Samtidigt: om det någon gång ska gå att göra fotbollen mer förståelig genom statistik borde det vara så här, med gediget material över världens bästa spelare år ut och år in. Och författarna Kevin Jeffries och Loïc Moreau – medarbetare på den franska avdelningen på sportanalysföretaget Opta som sedan 2003 försett bland annat Champions League med all möjlig statistik – gör verkligen sitt bästa när de botaniserar bland de 1 875 matcherna de har vid handen. 

Annons

Här upplyses läsaren bland annat om att Villarreal är det lag som gjort färst mål (tre) i gruppspelet (05/06) och ändå slutat etta i sin grupp, samt om att Inter är det vinnarlag som startat en mästarsäsong sämst, då de inledde 09/10 med tre oavgjorda i gruppspelet. 

Det klargörs också att bara sju mål gjorts under de första 30 sekunderna av matcherna och att endast tre spelare lyckats med bedriften att göra ett mål på ett enda tillslag under en match (Barcelonas Bojan Krkić 2010, Dinamo Zagrebs Ivan Tomečak 2011 samt Marseilles Brandão 2012). 

Och så där fortsätter det. Än informeras det om att Zlatan Ibrahimović tog sig in i rekordböckerna säsongen 05/06 då han sprang offside 27 gånger – en bedrift som sedan tangerats av Diego Milito (09/10) och Emmanuel Adebayor (07/08). Än får vi veta att Henrik Larsson är den enda finalinhoppare som stått för två assist (05/06). 

Efter ett tags läsande uppstår, milt uttryckt, en viss mättnad. Och jag kan bara se två tänkbara målgrupper för statistikkanonaden: konstruktörer av frågesporter med CL-tema samt besserwissrar som vill fördärva framtida fotbollskvällar för kompisar med apart trivia.

 

Men det är som poeten Gunnar Ekelöf skaldade: »När man kommit så långt som jag i meningslöshet/är vart ord åter intressant/Fynd i myllan/som man vänder med en arkeologisk spade.« 

Och med tanke på hur djupt författarna gräver når de till sist fram till vissa poänger. Bokens tre kapitel – den brittiska dominansen 2003–2008, Cruijffskolans övertagande med Barcelona 2008–2013 och Real Madrids herravälde 2013–2018 – kläs alla i belysande siffror. Den första epokens statistik utmärks av engelskt »kick and rush«-spel: de fyra säsongerna är inte bara de då det slagits minst antal passningar, utan också de med flest antal utdömda frisparkar. Och av de tolv matcher med minst antal dribblingsförsök de senaste 15 åren härrör elva från denna »engelska« period. 

Den efterföljande epoken illustreras väl av listan över matcherna med mest bollinnehav för ett lag: Barcelona intar de sex första placeringarna. Det katalanska laget är också det enda som nått över 10 000 passningar på en säsong – 10/11 spelade Barcelona bollen hela 10 078 gånger, nästan dubbelt så många som Manchester Uniteds 5 380 mästarsäsongen 07/08.

Skillnaden mot senare år, då Real Madrid radat upp titlar, är slående. Där Barcelona i snitt slog fem passningar innan de gjorde mål under sina glanssäsonger, har Real Madrid mellan 2013 och 2018 bara spelat bollen 3,5 gånger mellan sig innan bollen hittat nätet. 

 

Allt detta sammantaget är början på något potentiellt intressant. Handfasta siffror som beskriver fotbollens utveckling från kamp, vidare till motsatsen (maximalt bollägande), för att till slut hamna i en kompromiss mellan de två – förre Real-tränaren Zinedine Zidanes mer pragmatiska fotbollsfilosofi. 

För läsaren väcker det nyfikenhet att ställa fler siffror från åren sida vid sida. Författarna tar fasta på finallagen från varje säsong, men hur såg det ut bland de sämre placerade? Nådde snålspelande kämpar generellt längre 2003–2008 än senare? Fick bollägande lag större utdelning under Barcelonaepoken, även om de bara nådde en hedrande tredjeplats i någon grupp? 

Men i dessa vatten fiskar inte för­fattarna, och som läsare börjar man ­istället leta mönster där de inte finns.

Men i dessa vatten fiskar inte författarna, och som läsare börjar man istället leta mönster där de inte finns. Säger de fyra matcherna med minst antal passningar, alla spelade under åren med brittisk dominans, något mer? Särskilt som två av dem gick av stapeln samma dag – såväl Roma–Dynamo Kiev (351 passningar) som Fenerbahçe–Sparta Prag (487 passningar) spelades den 15 september 2004. Eller kan vi lära oss något av det faktum att tio av de 15 lag som genomfört ett byte i första halvlek av en final också har förlorat den? 

Personligen har jag inte känt mig så handfallen åt lönlös dechiffrering av information sedan jag i ett svagt ögonblick för många år sedan fick för mig att läsa Dan Browns Da Vinci-koden. 

Annons

 

För troligen kan siffrorna inte säga mycket mer än det som författarna mjölkar ur dem. Att baksidestextens fråga om det i statistiken går att spåra en metod för att vinna Champions League redan i efterföljande mening besvaras med ett antiklimax – »nej, inte en enda metod men flera olika« – är symptomatiskt. Bollen är rund, även i siffrornas värld. 

Därmed tvingas den ständiga jakten på fotbollens heliga graal – att göra det komplexa spelet mer handfast och konkret – gå vidare även denna gång. Att Xavi innehar rekordet i antal bollkontakter (198 stycken, mot Celtic 2012) avslöjar inte mycket mer än vad alla kunde se när matchen gick av stapeln: Xavi var en jättebra mittfältare.

Det är som Martin och jag kunde konstatera medan moraklockan taktfast tickade vidare i hans farmors hem: väldigt långa naglar är väldigt långa naglar, alldeles oavsett hur många centimeter Guinness rekordbok har mätt upp.  

Henrik Ekblom Ystén är frilansande journalist och tidigare chefredaktör på Offside.