Turkiet spelade en oväntat stor roll i sommarens fotbolls-VM, särskilt med tanke på att landet inte ens lyckats kvalificera sig. Men en av de viktigaste orsakerna till världsmästarna Tysklands sensationella fiasko, anser ju många, var affären med de båda turkiskättade spelarna Mesut Özil och Ilkay Gündogan som före VM låtit fotografera sig tillsammans med den turkiske presidenten Erdoğan. Den fortsatte, som bekant, efter VM med Özils avhopp från landslaget och den våldsamma debatt som blev resultatet i Tyskland – om den stora tyskturkiska befolkningsgruppen och dess eventuella problem att integrera sig, om den despotiske Erdoğans sätt att utnyttja situationen för sina egna politiska syften, om huruvida hela affären rentav handlade om kampen mellan Turkiet och Tyskland att få arrangera EM 2024?
Man kan se det som ganska symtomatiskt för den kaotiska energi som utvecklas av den turkiska fotbollen och som tycks tillräckligt stark för att dra in hela världen i sitt gravitationsfält. Våldsam men riktningslös energi är det bestående intryck man får av att läsa Patrick Keddies nya bok Football and the Story of Modern Turkey. Här har vi ett land med, vad som ofta framställs, 80 miljoner fotbollsbitna invånare och där man odlar en militant nationalism (man minns Erkan Zengins missnöje över bristen på motsvarande lojalitet mot landslaget i svenska medier). Här har vi en lika fotbollsgalen härskare – Erdoğan braverar med sin bakgrund som spelare på sjuttiotalet, när han kallades »Imam Beckenbauer« och enligt egna, obekräftade uppgifter uppvaktades av Fenerbahçe – vars dominerande AKP-parti gör allt för att stödja den inhemska fotbollen. Ändå tillhör landslaget Europas mest underpresterande. Hälften av spelarna i den landslagstrupp som har dubbla möten med Sverige denna höst är födda och uppfostrade utanför Turkiet. Och klubbfotbollen? Ja, där kan landets mest namnkunniga klubb åka på stryk av ett gäng bondlurkar från Sveriges ödemarker, som när Galatasaray slogs ut ur Europa League av Östersund häromåret.
Förklaringen? Ja, där handlar det återigen om det kaos som är turkisk fotboll. Och hur beskriver man detta kaos? Tja, föreställ er att ordföranden i Helsingborgs IF döms till fängelse för att ha mutat sig till det allsvenska guldet 2011, bara för att frikännas igen eftersom domarna anses ha haft för täta band med Fredrik Reinfeldts regering? Eller att Henrik Larsson efter karriären blir riksdagsman för det regerande kristdemokratiska partiet, men sedan faller offer för en maktkamp när det tidigare så inflytelserika Livets Ord anklagas för statskuppen där den svenska militären försökt störta Ebba Busch Thor och tvingas fly till Norge där han numera driver bageri? Det är grova avspeglingar av affärerna kring Aziz Yildirim, tidigare ordförande för Fenerbahçe och dömd för att ha mutat sig till guldet 2011 framför nosen på Trabzonspor, och tidigare landslagsstjärnan Hakan Şükür, som anklagas för samröre med den terroriststämplade Gülenrörelsen och har flytt fältet till Kalifornien. Det är inga otypiska historier i ett land där fotboll och politiska intriger är hopklibbade med varandra på ett sätt som inte gynnar någon av de inblandade parterna.
»Diktatur, korruption och machiavelliska intriger kanske får sin gudomliga straffdom på fotbollsplanen.«
Artikeln publicerades ursprungligen Publicerad 24 september 2018 och uppdaterad 16 november 2018. och är skriven av Jesper Högström.
