Ännu fler slow motion-scener. En tårögd supporter, en svettig forward som tittar upp mot den mörka himlen efter ett räddat avslut, regn som strilar ner under strålkastarljusen. En blöt glidtackling. Någon gör liknelsen mellan religion och fotboll, ännu fler slow motion-bilder på en far och en son som går mot en arena. En gormande matchprogramförsäljare utanför grindarna. En kvinna som flippar burgare, en äldre man i lustig supporterhatt som tittar håglöst in i kameran. En dramatisk berättarröst (Russell Crowes) som påtalar hur viktig nästa match är. En tatuerad man på en pub med en öl framför sig som pratar om lidelse. Drönarbilder över arenan, klipp på när solen går ner över stadens siluett. Ännu fler slow motion-scener. Och efter sex avsnitt är Amazon Prime-serien om Leeds United FC – Take us Home – slut. Äntligen.
Vi har sett det här några gånger nu. Det är samma stilistik varje gång, samma dramaturgiska upplägg. Vi såg identiska scener och är bekanta med de svepande kamerarörelserna från Sunderland til I Die och Manchester City-serien All or Nothing.
Streamingjättarna Amazon och Netflix gör kopior av kopior. Men där Sunderland til I Die hade något genuint sorgligt och ångestladdat över sig och All or Nothing trots allt handlade om en av världens bästa klubbar (till skillnad från i Take us Home – tränaren Bielsa dansar inte med i projektet precis – fick tittaren komma in i Pep Guardiolas omklädningsrum) hamnar Leedsserien mitt i ett ingenmansland. Det är inte sorgligt och det är inte toppen. Det är inte lyxigt och det är inte degradering.
Olof Lundh och andra Leedssupportrar känner troligen inte samma förakt för serien. Och på ett plan är det kanske bättre än sämre att den här typen av serier görs – som tittare eller supporter till den berörda klubben som avhandlas får man trots allt en inblick i en värld som vanligtvis är stängd för utomstående.