Lågmält konverserande, lätt klinkande i vinglas, finkulturella bekymmersrynkor i pannorna medan konsten på väggarna betraktades. Det låg sannerligen en lätt klichéartad aura kring tillställningen som Magasin 3 hade dukat upp till denna ruggiga novemberkväll i Stockholm 2008. Det var premiär för utställningen Zidane – A 21st Century Portrait och konstmuseet hade bjudit in två gäster som via ett samtal från scenen skulle introducera fotbollsstjärnan »utifrån två helt skilda perspektiv«.
Där satt Margaretha Rossholm-Lagerlöf, professor i konstvetenskap. Och där satt jag, dåvarande chefredaktör för Offside. Arrangörens urval gjorde mig konspiratorisk: där professorn skulle vara intellektuell misstänkte jag att min roll var att agera fotbollsnörd fylld av känslor och framstå som lite korkad.
Jag var, milt uttryckt, obekväm med upplägget.
I flera år hade jag upplevt hur världen utanför min egen fotbollsbubbla försökte göra sporten till något den inte var. I varje fall inte för mig. Kultureliten stampade ständigt i farstun, redo att kokettera med hur oerhört intressant det var med supporterkultur eller något annat som inte hade med spelet på planen att göra. Samtidigt annekterade vetenskapen sporten, och undersökte den ur alla vinklar och vrår för att finna ett slags fotbollens gyllene snitt. För nog borde det väl finnas en matematisk formel som förklarade Lionel Messis storhet? Och så fanns det förstås en hel drös journalister som aldrig hade ägnat fotboll en tanke innan det blev trendigt, men som nu slet febrilt för att inte genomskådas och som därför kunde väckas mitt i natten för att rabbla vilken formation Getafes B-lag ställde upp med i senaste mötet med Sporting Gijón.
