Zlatans favoritserie väcker liv i slumrande nyfikenhet

Hur mycket Gomorra finns det egentligen i Napoli?

På den årliga julmiddagen med min kompis Erik var det dags för den traditionsenliga »Årets bästa«. När han frågade mig om den bästa TV-serien som jag sett under 2017 svarade jag Gomorra – en tre säsonger lång fiktiv förlängning av Roberto Savianos bok med samma titel. Det var inte utan att jag skämdes en aning. En våldsglorifierande maffiahistoria med producenter som aldrig hört talas om Bechdeltestet. Stundtals grabbigt något så in i helvete. Så jag utvecklade utmärkelsen en aning och mumlade fram något om ett gestaltat mörker och karaktärsutvecklingar som är svårslagna. »Och musiken, Erik!« Jag sade att respekterade kulturkritiker liknat den vid The Wire.

Erik hade aldrig hört talas om TV-serien. Många andra har aldrig sett ett avsnitt. Det är Zlatan och jag. Japp, givetvis gillar han också Gomorra. »Lejonet!« Han är så förtjust i den att han skickade en uppmärksammad grattishälsning till en av seriens mest framträdande rollfigurer, »Genny Savastano«, spelad av Salvatore Esposito. Runt Zlatans slut i PSG fanns det till och med spekulationer om att svensken var sugen på Napoli på grund av sin fascination för det Neapel som skildras i Gomorra. Några ringar på vattnet senare satt självaste Saviano, som varit med och skrivit manus till serien, i en intervju med Sky Sport Italia och sade att han gärna hade gett Zlatan en roll i handlingen: »Ibra hade varit perfekt som en kriminell östeuropé.«

»Nu känner jag mig som Tolisso: Vågar jag åka dit? ›Genny‹ får skratta åt mig hur mycket han vill, men det är också ett fint betyg för seriens skapare.«

Annons

Det blev varken det ena eller det andra för Zlatan. Kanske resonerade han sig fram till samma slutsats som Corentin Tolisso? Efter att ha sett första säsongen av Gomorra ska nämligen den franske mittfältaren ha tackat nej till ett kontraktserbjudande från Napoli på grund av rädsla för sin framtida säkerhet. Salvatore »Genny« Esposito, givetvis enorm Napolisupporter, blev tokig när han fick höra om Tolissos anledningar och gick ut i medier och sade att det var en »barnslig ursäkt«. Därmed valde han att bortse från det faktum att Napolis lagkapten Marek Hamšik två gånger blivit rånad på öppen gata i Neapel, varav en gång med en pistol riktad mot sin tuppkamsrakade skalle. Även måltjuven Lorenzo Insigne ska ha blivit rånad. Tolisso skrev senare på för Bayern München.

Nu var det inte hot eller våldsamheter som fick Sky Italia att ändra om i TV-tablån i vintras, men Napolisupportrarna – som trots allt har en falang som tillhör de mer respekterade i ultrasvärlden – är starka när det krävs. Det bevisade man inför toppmatchen mellan Napoli och Juventus i november. Avsparken på Sao Paolo skulle krocka med ett nytt avsnitt av Gomorra och efter stora påtryckningar släppte bolaget det tidigare än normalt.

En tanke stannar kvar i mitt huvud efter nästan 30 timmar med Gomorra: Hur farligt är det egentligen i Neapel? Jag har aldrig varit där men länge haft ett besök på Sao Paolo på livets önskelista. Nu känner jag mig som Tolisso: Vågar jag åka dit? »Genny« får skratta åt mig hur mycket han vill, men det är också ett fint betyg för seriens skapare. De har etablerat en så rå bild av staden och dess människor att jag knappt har vett kvar att tänka rationellt. Om man bara går på en match på Sao Paolo, då? Snabbt in, snabbt ut. Kommer man då tillbaka med livet i behåll? I ett försök att lugna mitt tilltagande neurotiska tillstånd gick jag igenom seriens kopplingar till Napoli. Små subtila passningar dyker upp. I någon scen rullar en vespa förbi en väggmålning av Maradona i den blå tröjan, i en annan protesterar ett gäng högljutt utanför polisstationen sedan en av deras kompisar blivit gripen efter bråk i samband med en hemmamatch. Men mest är fotbollslaget Napoli helt osynligt i Gomorra. Hur mycket Gomorra som finns i Neapel förblir också obesvarat.

Jag har förstått så mycket som att det finns intellektuella kritiker i Italien som hävdar att porträtteringen av Neapel som stad är endimensionell. Det ska finnas något bakom det korrupta, uppgivna och sönderkriminaliserade. Det enda jag vet är att en TV-serie som är helt ointresserad av stadens stora lag har väckt en nyfikenhet inför italiensk fotboll som jag inte upplevt sedan Uno, kryss, due.

Anders Bengtsson är chefredaktör på Offside.