På påskdagen såg jag Linköping FC och IFK Norrköping spela 1–1 inför 1 817 åskådare. Det var omgångens högsta publiksiffra i Damallsvenskan, men det ekonomiskt pressade LFC hade hoppats på mer. Att laget stod på noll poäng inför derbyt hjälpte inte, trist väder var det också. De flesta som var där höll på Norrköping och sjöng »vi ska riva hela jävla Linköping« när deras lag tog ledningen.
Trots att LFC till slut fick med sig en poäng är det illa ställt med klubben som vunnit åtta titlar (tre SM-guld, fem cuppokaler) sedan debutsäsongen 2004, och som kvalade till Champions League så sent som förra året. Krisläget illustreras heller inte bäst av att LFC ligger näst sist i tabellen, utan av Correns referat av klubbens årsmöte den sista mars.
På årsmötet tvingades valberedningen konstatera att de misslyckats med att få fram en ordförandekandidat. En person hade varit aktuell i februari, men denne drog sig ur efter att ha tittat närmare på ekonomin. Efter det fick över tio personer frågan om att bli ordförande. Samtliga tackade nej.
Valberedningens Janne Fredriksson ställde därför frågan rakt ut till medlemmarna på årsmötet: »Är det någon här som är intresserad av att bli ordförande, så räck upp handen!« Ingen hand räcktes upp. Janne Fredriksson stod där som en uppgiven lärare som möts av flackande blickar efter att ha bett om frivilliga klassföräldrar på föräldramötet.
