En gång satt Stuart Baxter i en bil med Arsène Wenger. De kände varandra sedan de båda tränat lag i japanska ligan. Nu hade Wengers Arsenal precis spelat 2–2 hemma mot Blackburn, en missräkning för fransmannen. När Wenger kom hem ville hans fru Annie gå ut och äta. De hade planerat det sedan tidigare, men efter poängtappet mot Blackburn var hennes man inte lika sugen på att synas i Londonvimlet. Dessutom fanns det en argentinsk ligamatch som han gärna ville kika på. Han och Baxter beställde hem pizza som de glufsade i sig framför TV:n. Bakom dem stod en bokhylla full med fotbollslitteratur och hundratals match-DVD:er som Arsenalmanagern noga katalogiserat.
– Hans fru lämnade honom till slut, sa Baxter när vi sågs för några år sedan. Vem kan klandra henne? De skildes som vänner, hon älskade honom fortfarande. Men alla förstod varför äktenskapet inte kunde fortsätta. Det var bara fotboll hela tiden.
När Stuart Baxter drog den vemodiga anekdoten från London var han inne i en självreflekterande fas. Vi sågs i hans fina villa utanför Höganäs. Han var nyss hemkommen från Sydafrika där han gjorde sin andra sejour som förbundskapten. Han hade varit fotbollstränare i 50 år, verkat i åtta olika länder. Det hade gett honom mycket, förklarade han. Men vad hade det kostat?
– »Cillie!« ropade Stuart. Vill du vara snäll och komma hit ett tag?
