»På planen måste du bubbla som champagne. Annars är du bara vinäger.«

Har man tränat lag sedan 17 års ålder och i åtta olika länder har man samlat på sig en del historier. Och Stuart Baxter berättar gärna om galna klubbpampar, oväntade vinluncher i Portugal och sena pizzakvällar hos en besatt Arsène Wenger. Men är det något Sydafrikas förbundskapten fruktar i sitt jobb är det nostalgin.

Majgrönskan har intagit Kullahalvön i nordvästra Skåne, men i familjen Baxters villa i Strandbaden hänger julstjärnorna kvar i vardagsrummet. Väggklockan står på vintertid. Och de stora fönstren som vetter mot havet är täckta av fågelskit.

– Det får vi ge oss ut och tvätta bort i morgon, älskling, säger Cecilia Baxter.  

Stuart nickar i soffan. För bara några timmar sedan kom han och hustrun Cecilia hem från Sydafrika där paret på grund av hans jobb som förbundskapten tillbringar större delen av året. På flygplatsen i Johannesburg blev han igenkänd och tackad för landslagets avancemang till Afrikanska mästerskapen. På tåget från Kastrup till Helsingborg hamnade han mittemot en kvinna från Turkiets huvudstad Ankara.

Annons

– Vi började prata och jag berättade att jag ett kort tag var tränare för Ankaralaget Gençlerbirliği. Hennes kille som satt bredvid var AIK:are, så jag sa att jag har tränat AIK också. Och när vi var framme i Helsingborg fick jag säga att ja, jag har tränat HIF också.

Han skrattar och ropar till Cecilia, som börjat packa upp resväskorna:

– »Cillie«, de måste ha trott att jag var en jävla mytoman!

Han är klädd i ljusa chinos, brunt läderbälte och djupblå skjorta. Översta knapparna är uppknäppta så att man ser guldhalsbandet vila mot den solbrända huden. Ögonen visar inte minsta antydan till trötthet efter den långa resan. Den 65-åriga kroppen underhålls av tai chi, gymbesök och kampsportsträning. Förmodligen skulle ingen av de allsvenska tränarna lyckas få ner honom på rygg i en ring.  

– Men framför allt känner jag mig fräsch här, säger Stuart och pekar på sitt huvud. Jag är fortfarande nyfiken och försöker utvecklas med fotbollen. Jag vill inte bli som en bitter Sam Allardyce som babblar om att allt var bättre förr. 

Stuart Baxter

Spelarkarriär: Preston North End 1971–1975, Morecambe 1975, Dundee United 1975, Helsingborgs IF 1976, Stockport County 1976–1977, South Melbourne FC 1978–1979, Landskrona Bois 1980, Helsingborgs IF 1981, South Melbourne FC 1982, San Diego Sockers 1983, Örebro SK 1983–84

Tränarkarriär: Örebro SK 1985, IF Skarp 1986, Vitória de Setúbal 1987, Halmstads BK 1988–1991, Sanfrecce Hiroshima 1992–1994, Vissel Kobe 1995–1997, AIK 1998–2000, Lyn 2001, England U19 2002–2004, Sydafrika 2004–2005, Vissel Kobe 2006, Helsingborgs IF 2006–2007, Finland 2008–2010, Kaizer Chiefs 2012–2015, Gençlerbirliği 2015, SuperSport United 2016–2017, Sydafrika 2017–

Titlar: Japansk mästare 1994, SM-guld med AIK 1998, Svenska cupen-segrare med AIK (1999) och Helsingborgs IF (2006), Sydafrikansk mästare 2012/2013 och 2014/2015, trefaldig vinnare av sydafrikanska cupen (2013, 2016 och 2017).

Aktuell: Gör sitt första stora mästerskap som förbundskapten för Sydafrika i Afrikanska mästerskapen. Turneringen spelas i Egypten 21 juni–19 juli.

Som motpol till Allardyce nämner han Bobby Robson, som tränade fotbollslag på högsta nivå så länge hälsan tillät (och till och med när den var vacklande).

– Bobby Robson, god bless him. Vi yngre tränare hånade honom för att han var lite gammal och vimsig. Varför gjorde vi det? Han var ju bra hela vägen in! Alan Shearer sa att Bobby räddade hans karriär. En gång satt jag längst fram under en föreläsning med Bobby på engelska förbundet. Han var långt över 70 då och hade haft cancer. Jag glömmer aldrig inledningen på hans tal: »It’s very nice to be here. Come to think of it … at my fucking age, it’s nice to be anywhere.«

Hur håller man sig relevant som tränare efter så lång tid i yrket?

– Det viktigaste är att älska sporten. Erfarenhet är jättebra, men riktigt användbar blir den bara om man kombinerar den med ett intresse för utvecklingen. Jag växte upp på Villa Park eftersom min far var tränare i Aston Villa. Jag har levt nära fotbollen i hela mitt liv och gör det fortfarande. Jag talar gärna om gamla minnen, men som tränare kan jag inte fastna i nostalgi.

Du har ofta pratat om vad fotbollen har gett dig. Vad har den kostat dig?

Annons

– Ja. Jättebra fråga.

Stuart Baxter blir tyst. För ett ögonblick ser han ut att gå in i sig själv.

– Jag försöker hitta rätt ord, säger han efter en stund.

Har du till exempel kunnat vara en närvarande pappa? En jämställd man?

– Det är det här jag funderar på. I många år var jag mer av en fotbollsidiot. När jag var i AIK, till exempel, det var bara AIK, AIK, AIK. Och Cecilia som har flyttat med mig till olika länder där jag har fått jobb och direkt försvunnit in i det … Nej. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag alltid har haft en bra balans. Däremot tycker jag att jag har det i dag. Jag har blivit klokare. Mer mån om att Cecilia också måste kunna förverkliga sig själv.

Han ropar ut mot hallen igen.

– Cillie! Vill du vara snäll och komma hit ett tag?

Cecilia kommer gående genom hallkorridoren och sätter sig vid köksbordet, tre meter från soffan där Stuart halvligger.

– Jag sa precis att jag har blivit en bättre man. Att jag inte slukas upp totalt av fotbollen längre och är mer mån om att vi båda ska känna stimulans. Stämmer det eller sitter jag här och ljuger?

Cecilia ler och betraktar sin make.

– Jag tycker att du alltid har varit omtänksam, säger hon. Men jag håller med om att balansen är bättre i dag. Ditt jobb är viktigt för många människor och i perioder är det krävande, men vi hittar ändå tid tillsammans.

 

De träffades på en fest i Landskrona 1982. Stuart spelade i Landskrona Bois men Cecilia, som inte brydde sig om fotboll, visste inte vem han var. Hon såg bara en trevlig bordskavaljer som dessutom pratade imponerande bra svenska.

– Sedan gick du till Örebro och jag fick bestämma om jag skulle flytta med. Det var svårt, vi var knappt ihop ens. Men efter ett tag flyttade jag med och här sitter vi nu.

Hur är det att ständigt ha en framtid som styrs av hur ens partner lyckas på jobbet? När Stuart har avgått eller sparkats har Cecilia snällt fått flytta med. I perioder har också hennes man arbetat under stort tryck.

– Kommer du ihåg första våren i AIK? frågar Stuart. Våren 1998. Vi vann inga matcher, det var hot och sådant. Någon skickade en brevbomb till kansliet. Då skickade jag ner er till Skåne en tid. Jag minns att jag sa, kaxig som fan: »Jag ska vända det här och vinna SM-guld med AIK, sedan slutar jag.«

Du vann SM-guld men slutade inte.

– Det gick inte. När allt vände blev det så mycket kärlek från AIK. Men jag tog en timeout året efter. Kommer du ihåg det, Cillie? 

Cecilia nickar. Det var i juni 1999. Hennes mamma låg för döden och Stuart lämnade tillfälligt över befälet i AIK för att kunna vara nära Cecilia och hennes mamma. 

– Din mamma var en fantastisk kvinna, säger Stuart. När vi hade blivit tillsammans hade jag ett långt samtal med henne. Jag lovade henne att alltid visa dig respekt och kärlek. Hon var präst och genom åren hade vi många givande samtal, vi talade ju båda inför folk i våra jobb. När hon låg på hospis i slutet av sitt liv sa hon till mig: »Du höll vad du lovade.« Sedan såg vi Norrköping–AIK på TV tillsammans i hennes rum. Vi vann den matchen. 1–0. Det är ett av mina starkaste matchminnen, och jag var inte ens på plats.

»Jag var ung och gick med på att försöka och var sedan oduglig mot Hull. Det gjorde skitont och jag var arg på mig själv för att jag inte sagt ifrån.«

Cecilia sitter tyst och betraktar Stuart, vars ögon har blivit glansiga. Sedan säger hon att han inte ska vara hård mot sig själv. Hon påminner om allt fint de har fått uppleva tillsammans genom fotbollen. 

– Ja, säger Stuart. Och det finns ju de som är ännu mer besatta. En gång satt jag i en bil med Arsène Wenger. Arsenal hade precis spelat 2–2 mot Blackburn, vilket var en stor missräkning. Han sa till mig: »Stuart, känner du ibland för att bara sluta?« Jag svarade att det händer, men att den känslan lägger sig snabbt. Arsène nickade. »Ja«, sa han. »Så är det.« Sedan åkte vi hem till honom och såg på fotboll.

Vad såg ni?

– Det var inte mitt val! Men direkt när vi kom hem till honom på kvällen tog han upp fjärrkontrollen. »Det finns en intressant match i Argentina som spelas nu.« Hans fru Annie ville gå ut och äta, men Arsène sa: »Vi beställer hem pizza.« Så det gjorde vi. Vi åt pizza och såg på den där argentinska ligamatchen på hans enorma TV i vardagsrummet. I hyllan bakom honom stod bara fotbollslitteratur och fotbolls-DVD:er. Hundratals matcher som han hade katalogiserat. 

Stuart skakar på huvudet.

– Hans fru lämnade honom till slut. Vem kan klandra henne? De skildes som vänner, hon älskade honom fortfarande. Men alla förstod varför äktenskapet inte kunde fortsätta. Det var bara fotboll hela tiden. 

 

Händelseförloppet som fick Stuart Baxter att först komma till Sverige startade med en bruten tumme. I mitten av 70-talet var han en ung och nickstark mittback i Preston North End i engelska andradivisionen. Han hade VM-legendaren Bobby Charlton som tränare och trivdes med livet. Så ersattes Charlton av den mer auktoritäre Harry Catterick. 

Annons

– Riktig slavdrivare, säger Stuart.

I första matchen för sin nya tränare gjorde Stuart en av sina bästa insatser i Prestons tröja. Men strax före slutsignalen landade han olyckligt på ena handen. Tummen både bröts och gick ur led. Tre dagar senare skulle Preston möta Hull i en cupmatch. »Du kan väl spela?« frågade tränaren. »Det blir nog svårt med den här tummen«, svarade Stuart.

– Då såg jag att han blev besviken på mig. Jag var ung och gick med på att försöka och var sedan oduglig mot Hull. Det gjorde skitont och jag var arg på mig själv för att jag inte hade sagt ifrån. Då kom Catterick fram och kallade mig »vekling« eller något sådant. Jag fullkomligen exploderade: »What do you know? It’s fucking broken!« Efter det hamnade jag utanför laget.

»Efter några månader fick jag nästan panik. Jag klättrade på väggarna här inne när anbuden inte kom. Då insåg jag att jag behöver jobba för att må bra.«

Från bänken i Preston nappade han på ett anbud från Dundee United. Hans fjärde match i den skotska klubben sågs av Helsingborgs IF:s engelska tränare Brian Birch. Efter den matchen lånades Stuart plötsligt ut till Blackpool, men Birch hade imponerats av den unge mittbacken och några turer senare kontrakterade HIF för första gången en brittisk spelare. Året var 1976.

– Jag kom med båt till Helsingborgs hamn. Mitt första intryck var hur fint det var. Och det tyckte även mina föräldrar när de flyttade efter.

Hur kom det sig att de också drog till Sverige?

– Råå IF, som var ganska bra då, behövde en ny tränare och frågade mig om jag kunde rekommendera någon. Så jag rekommenderade min far.

I och med att ni båda tränade fotbollslag har han ofta nämnts i artiklar om dig. Men vad betydde din mamma?

– Min mor, god bless her. Hon var en enkel kvinna från Wolverhampton. Under andra halvan av sitt liv satt hon i rullstol på grund av svår reumatism. Men jag lärde mig mycket av henne. 

Vad?

– Hon var så förnuftig. När jag klagade över något problem jag hade fick hon mig att förstå att det är så man lär sig saker – genom att tackla problem. Att inte se sig själv som ett offer utan försöka göra det bästa av situationen. Hon var fantastisk på det. Jag menar, som rullstolsbunden hade hon det inte enkelt själv. Hon dog här i Sverige.

Halmstad 1989. »Svenska tränare har genom åren framför allt varit goda instruktörer, eller om det är spelarna här som är ovanligt bra på att ta till sig instruktioner. I Halmstad varierade vi också den vanliga pedagogiken med boxningsträning.« Foto: Bildbyrån.

Flyttade din pappa härifrån då?

– Nej, Stig Nilsson [tidigare ordförande i Halmstads BK] var slug. Det här var i slutet av 80-talet och Blåvitt var intresserade av mig som tränare. Men det var HBK också och Stig såg till att även erbjuda pappa jobb. En liten tjänst som scout. Först när jag lämnade Sverige för Japan 1992 flyttade han. Till Skottland.

När förstod du att du också ville bli tränare, precis som han?

– Jag var nog en ledare redan som ung spelare. Jag pekade och hördes mycket. När jag var 17, jag tror att jag var 17, spelade mitt lag en träningsmatch mot Prestons militärlag. Efteråt kom en av deras ledare fram och bad mig bli deras tränare. Det blev mitt första uppdrag.

I dag klarar man sig väldigt bra med engelska i Sverige. Hur var det när du kom 1976?

– Jag hade klarat mig med engelska då också, men jag ville verkligen lära mig svenska. Jag började på Komvux och efter en vecka kunde jag bara säga »hej, jag heter Stuart«. Jag tänkte att det aldrig skulle gå, men ett halvår senare kunde jag faktiskt svenska.

Du har ofta fått frågan om du känner dig som en skotte eller engelsman. Är svaret egentligen »svensk«?

– Jag tror faktiskt det. Varje gång vi kommer till huset här känner jag att detta är hemma. Du vet, ett tag ansvarade jag för Englands U19-lag och flyttade dit. Men jag såg det som ett jobb, inte som en hemkomst. Det säger en del. Sedan vi bosatte oss här i Strandbaden har vi alltid kommit tillbaka hit efter varje jobb.

Hur har du mått när du inte haft något jobb?

– Den enda längre perioden var efter mitt förbundskaptensjobb för Finland [2008–2010]. I  början var det skönt att ta det lugnt, men efter några månader fick jag nästan panik. Jag klättrade på väggarna här inne när anbuden inte kom. Då insåg jag att jag behöver jobba för att må bra. 

Hiroshima 1993. »Det här är precis bredvid där atombomben släpptes. Jag gillade mycket med den japanska kulturen och japanernas tankar om hur inre stillhet ger yttre styrka. En tränare med ett inre lugn har en stor fördel. Jag kan fortfarande prata lite japanska.« Foto: Bildbyrån.

Och i intensiva jobbperioder – har du någon gång varit rädd för att bli utbränd?

 – Vi talade om balans tidigare och nu kommer jag att tänka på tränaren Malcolm Allison, som jag ibland har kallat min mentor. Vi jobbade tillsammans i Vitória de Setúbal i Portugal. En dag när vi i tränarstaben satt och åt lunch på en restaurang sa han plötsligt: »Stuart, ring och ge spelarna ledigt i eftermiddag. Jag vill dricka vin.« Och jag bara: »Nej, nej, nej. Malcolm. Vi har ju träning klockan tre. Vi kan inte dricka vin.« Men han stod på sig: »Nej! Ingen träning. Jag känner inte för det.« Jag fortsatte att invända. Malcolm blev arg. Sedan sa han till mig: »Kom ihåg en sak, Stuart. En flaska champagne utan bubblor är bara vinäger. När du går ut på träningsplanen måste du bubbla som champagne. Annars är du bara vinäger.«

Klokt sagt. Eller ett snyggt svepskäl för att få slappa.

– Javisst. Det var det jag tänkte också. »Det är bara en historia du kommer på nu så att du ska få fortsätta dricka vin.« Men mer och mer förstår jag vad han menade. Att kunna ta ett steg tillbaka ibland är oerhört viktigt. Det behöver inte vara för att dricka vin, i mitt fall är det numera snarare familjen. Poängen är att om vi bara är besatta hela tiden så bränner vi ut oss och ingen jävel vill ha oss. Kolla på Mourinho. När jag träffade honom första gången hade han Porto. Han var före sin tid, han var fantastisk, han hade sina bubblor med sig.

Han var champagne?

– Precis. Men i dag är han nästan vinäger. Han är sur och jävlig för att folk inte begriper hur bra han är. Han är så uppe i sig själv att han inte fattar att andra har kört om honom.

La Manga 1999. »Daniel Tjernström och Christer Mattiasson värvades när vi hade vunnit guld. Jag behöver inte säga något om ›Tjernas‹ status i AIK, alla vet hur hög den är. Mattiasson hade avsluten för att bli en superforward, men var tyvärr lite för rädd när det blev tufft och bökigt.« Foto: Bildbyrån.

 

Stuart Baxter har pratat utan avbrott i två timmar. Inget kaffe, inget vatten. Nästa dag ska han resa till Zürich för att studera den Sydafrikafödde backen Joel Untersee. 25-åringen har spelat ungdomslandskamper för Schweiz men kan hamna i Baxters trupp till Afrikanska mästerskapen. 

Sydafrika har lottats i samma grupp som Marocko, Elfenbenskusten och Namibia. Journalisterna utsåg den genast till Dödens grupp. Stuart Baxter kallar den »en bra grupp«.

 – Precis som Sverige är Sydafrika ofta bra mot bättre motstånd. Jag tror att det här kan passa oss. Vi är ett lag utan stjärnor. Det finns vissa sydafrikanska spelare som journalister och supportrar ser som stjärnor, men dem tar jag inte ut längre. Jag har bra skäl till det.

Det är Baxters andra sejour som förbundskapten i Sydafrika. Jag intervjuade honom efter den första, precis när han hade tagit över i Helsingborgs IF. Då talade inte mycket för att han en dag skulle återvända till sydafrikansk landslagsfotboll. Han hade fiender bland såväl journalister som förbundsfolk. Han kände sig motarbetad och talade om »ett gift« som förstörde sydafrikansk fotboll. Det var historier om hur han stämplats som rasist för att ha tagit ut fel spelare, utfall mot kolumnister som ville ha bort honom och anklagelser om svågerpolitik. Den enda person han verkligen verkade gilla var Danny Jordaan, mannen som tog fotbolls-VM till Sydafrika och som i dag är fotbollsförbundets ordförande.

Helsingborg 2007. »Ett rörigt år i HIF. Min och Henrik Larssons relation var okej, men under hösten tyckte han att det mesta var fel i klubben. Jag var heller inte felfri. Det blev turbulent när jag lämnade, men vi lyckades ändå gå vidare från gruppspelet i Europa League.«

Det var också relationen till Jordaan som för två år sedan fick honom att hoppa på förbundskaptensjobbet en andra gång. Sydafrika hade då inte kvalificerat sig till VM av egen kraft sedan 2002, och efter hemmamästerskapet 2010, det som kom med så många löften, hade landslaget snarare backat i utvecklingen. Man hade återigen missat att ta sig till Afrikanska mästerskapen och inlett kvalet till VM 2018 skakigt.

– Danny sa till mig: »Vi vill att du ska fortsätta med de sakerna du gjorde förra gången du var här. För vi har inte kommit ett enda steg framåt sedan dess.« På ett sätt var jag dum som tog uppdraget igen. Jag hade kunnat träna Kaizer Chiefs och haft dubbelt så hög lön. Men landslaget var en större utmaning.

I ett officiellt uttalande sade förbundets VD Dennis Mumble att förhoppningen var att den nygamla förbundskaptenen, trots ett dåligt utgångsläge, skulle ta Sydafrika till VM. 

Det lyckades han inte med. 

»Vi måste prioritera att ta Sydafrika framåt. När andra länder blev mer taktiska och organiserade försvann vi in i kosmetiskt jävla pajasspel.«

Och när VM-chansen definitivt var borta hösten 2017 gick Stuart till Danny Jordaan igen. Den här gången sökte han mandat för att göra en utrensning i truppen.

– Jag sa till Danny: »Du måste låta mig använda en kulspruta på det här gänget. Det är för många som dricker. Det är för många som har dålig inställning. Det är för många som tar det med en klackspark.«

Det var inte professionellt helt enkelt?

– Nej. Men det finns många i Sydafrika, som följer fotbollen, som tycker att det är lite roligt med sådana saker. Att någon åker dit för fortkörning eller kommer sent till samlingar. Så jag behövde Dannys stöd för att kunna rensa. Jag sa att om vi förlorar mot Zambia med nio debutanter – både pressen och publiken kommer att vilja halshugga mig. »Du måste vara stark då«, sa jag. »Inga problem«, sa Danny.

Hur ser skillnaden ut i dag?

– Jag tog bort flera spelare. Medelåldern i laget har sjunkit från 29 till 26. Nu har vi inte förlorat en landskamp på ett och ett halvt år. I truppen mot Libyen senast var det 13 nya spelare jämfört med VM-kvalet. Vi har gjort en helomvändning.

Vad har ni hittat i spelet som inte fanns där innan?

– Laganda, taktisk skicklighet, rätt attityd. När Sydafrika vann mästerskapet 1996 fanns det många stora och starka spelare: Mark Fish, Phil Masinga, Eric Tinkler, Lucas Radebe. De hade en eller två som var tekniska, men framför allt var det ett starkt kollektiv. Det var inte ett lag som klackade sig fram och lirade ut motståndarna. Men med åren har folk glömt. Bilden av riktig sydafrikansk fotboll blev istället spelare som stod på bollen och underhöll för underhållandets skull. Ibland, när jag vill nyansera bilden av »Legenden 96«, känns det som om jag kan mer om deras historia än de själva. I en sydafrikansk ligamatch kan man se spelare som fintar fram och tillbaka – bara för att tappa ut bollen över sidlinjen. Och många i publiken älskar det!

Stuart Baxter ler och skakar på huvudet.

– Jag har respekt för det. Men vi måste prioritera att ta Sydafrika framåt. När andra länder blev mer taktiska och organiserade försvann vi in i kosmetiskt jävla pajasspel.

»Alla hade odugligförklarat mig om vi hade förlorat. ›Byta spelsystem till årets viktigaste match – vilken dåre. Sparka honom!‹ Vi vann med 2–1.«

Du talar om att strama åt tyglarna.

– Jag talar om konsekvenstänk. 40 procent av alla bilolyckor i Sydafrika sker vid trafikljus. Folk kör fast det är rött! Folk promenerar över motorvägar utan att se sig om. Och att bättre kunna se konsekvenserna av ett handlande gäller i allra högsta grad fotbollen också. 

Ökar det inte risken för att spelarna blir rädda för att ta egna initiativ på planen?

– Jag vill jättegärna ha spelare som uttrycker sig själva. Mot Nigeria hade vi ett anfall som gick på ett tillslag genom hela laget, det var tre klacksparkar och avslutet gick i stolpen. Det hade varit årets mål i hela världen om den suttit. Men om jag bara säger »express yourself« till spelarna blir det dåligt. Och när vi mötte Libyen borta i sista kvalmatchen fick jag ett jättebra kvitto på att vi är på rätt väg.

 

Inför Libyenmatchen, som Sydafrika behövde ta poäng i för att nå Afrikanska mästerskapen, höll Stuart Baxter en presskonferens. Som så många gånger förut uttryckte han sig drastiskt. Han lovade att avgå vid en förlust. För att minska pressen på spelarna, menar han i efterhand. På grund av oroligheterna i Libyen spelades matchen i tunisiska Sfax, men över tiotusen libyer tog sig över gränsen för att heja fram sitt landslag som vid vinst skulle gå om »Bafana Bafana« i kvaltabellen.

– Libyen gjorde allt för att störa oss, säger Stuart. De lät bli att klippa gräset så att spelet skulle gå långsammare. När vi kom ut på planen skrek publiken på engelska i flera minuter: »Bafana, fuck you! Bafana, fuck you!« Vår nationalsång klipptes av i mitten tre gånger och spelades aldrig färdigt. Det kastades plastflaskor från läktarna mot oss. Jag stod där och tänkte: »Vi har ingen superstjärna på planen. Vi har många unga och orutinerade spelare. Det ska bli spännande att se hur de klarar av det här.«

Till saken hör att Stuart bytte spelsystem till matchen. Han bedömde att det krävdes tre mittbackar för att kontrollera Libyens inläggsspel. 

– Alla hade odugligförklarat mig om vi hade förlorat. »Byta spelsystem till årets viktigaste match – vilken dåre. Sparka honom!« Vi vann med 2–1. Men det var inte målen som gjorde mig mest glad utan hur väl spelarna tog till sig instruktionerna och genomförde matchen taktiskt. De var helt perfekta. Jag blev så lycklig av att se det.  

Hur blev reaktionerna i Sydafrika?

– Det var landslagets första framgång på länge, och det märks. Nu kommer folk fram och tackar. Sedan säger de: »Now go win this tournament!« 

Stuart Baxter ger ifrån sig ett högt och bullrigt skratt. Utanför fönstren med fågelskit har det börjat skymma. Innan vi skiljs åt fastnar vi i en diskussion om kravbilden på en fotbollstränare. Han berättar om sin korta tid i turkiska Gençlerbirliği 2015. Efter bara två ligamatcher kallades han in till klubbens president. 

– Det var ett bisarrt möte. »Du har inte skaffat lägenhet här än«, sa han. »Och du har inte fixat någon bil.« Jag medgav att jag inte hunnit det och undrade varför han pratade om sådana saker. Så sa han plötsligt: »Så du kan lika gärna gå!« Det verkade som om han sparkade mig på ren impuls. Jag informerade spelarna, som gick till presidenten och protesterade. Då pekade han på målvakten: »Du kan packa dina saker!« Sedan på vicekaptenen: »Du är för gammal!« Han skickade dem till farmarlaget. Det var en helt otrolig scen.

Du kan inte ha blivit helt förvånad ändå. Många varnade dig för osäkerheten som kommer med att träna ett turkiskt lag.

– Ja, men på mitt första möte med presidenten sa han allting jag ville höra. Han sa: »Jag har behövt sparka odugliga tränare som inte har lyckats få ihop ett lag. Jag investerar mycket pengar och har en fin anläggning. Men ingen kan bygga på sikt.« 

Men Stuart. Hur många tränare före dig tror du inte fick höra precis samma sak?

– Ja. Så här i efterhand kan jag se: förmodligen alla. Jag lärde mig något där. Det får man se som en bra sak, att man fortfarande lär sig saker i det här jobbet. Och jag är helt ärlig när jag säger att det var en rolig erfarenhet. Tränaren som kom efter mig fick förresten sparken efter två dagar.