De sista tio åren av sitt liv levde den tidigare presidenten Ronald Reagan med Alzheimers. Efter hans död 2004 gavs det ut ett gäng biografier om republikanen som bodde i Vita huset i åtta år på 80-talet, och en av berättelserna har fastnat hos mig. Jag tänker på den nästan dagligen varje höst och jag gör det eftersom jag har en enorm ek i trädgården som betyder att jag tillbringar flera timmar varje vecka med att räfsa eklöv.
Ronald Reagan räfsade nämligen också mycket löv, inte minst på ålderns höst, efter att sjukdomen slagit till. Kanske hittade han något meditativt i det repetitiva, jag vet inte. Problemet för en som älskar att räfsa löv: man kan inte räfsa löv året runt.
Som alla före detta amerikanska presidenter hade Reagan Secret Service-skydd även efter ämbetsperioden. Knallade Reagan ut i trädgården följde säkerhetsvakter med. Och säkerhetsvakterna noterade hur bra den sjuke Reagan verkade må när han fick räfsa sina löv. Deras lösning: de hade några sopsäckar med löv i ett förråd som de varje morgon kastade ut på gräsmattan. Oavsett om det var vår, sommar, höst eller vinter vaknade Reagan upp och såg höstlöv. Helt omedveten om att löven var placerade där för hans skull.
När jag räfsade i min egen trädgård dagen efter Sveriges 2–0-förlust mot Kosovo tänkte jag på Reagan. Och på Jon Dahl Tomasson. Den ene var svårt sjuk och förstod inte vad han sysslade med. Den andre är vad jag vet och hoppas helt frisk, men vet ändå inte vad han sysslar med. Det är minst sagt oroande.
Att behöva lyssna på förbundskaptenen efter fiaskot i Pristina var smärtsamt. Dels för att han pratade om att insatsen mot Slovenien var »excellent« när den på sin höjd var okej, men framför allt för att han upprepade gånger hänvisade till att han vunnit mer än han förlorat som svensk förbundskapten.
