Jon Dahl Tomasson var både på hemmaplan och bortaplan den här junikvällen i Köpenhamn. Han fick blommor på planen och hörde Parkens speaker tillkännage att han hade valts in i dansk fotbolls Hall of Fame för sina rekordmånga mål för Danmark. Med sin tolvårige son vid sin sida vinkade Tomasson till publiken på det som var den ständiga hemmaplanen och den fasta punkten i hans brokiga spelarkarriär.
En halvtimme senare var han på bortaplan. Som tränare för laget som skulle försöka besegra hans eget land, och var nära att göra det. Efteråt satte han sig på ett podium för att prata om matchen i ett rum som var fullt av danska och svenska journalister som alla förstod varandra.
– Jag har varit nervös inför den här kvällen, sade han på engelska, och både danskar och svenskar var tvungna att översätta orden till sitt skandinaviska språk. Men i morse såg jag bara fram emot den.
Det var något med den där kvällen som kändes väldigt jondahlskt. Lite på hemmaplan, lite på bortaplan. Med språklig distans och med ett sätt att spela fotboll som knappt någon kände igen. Svenskarna såg en fortsättning på Tomassons uppgörelse med landets traditioner. Och danskarna frågade sig med djup skepsis om det här verkligen var ett Jon Dahl-lag. Hade vi missförstått honom fullständigt som tränare?
»När det handlar om Jon Dahl Tomasson ska man akta sig för att vara för säker på någonting.«
Kvar fanns en fråga som har följt honom under hela karriären: Vem är den här mannen egentligen? Det har vi danskar försökt förstå i trettio år utan att komma fram till något slutgiltigt, tillfredsställande svar. För när det handlar om Jon Dahl Tomasson ska man akta sig för att vara för säker på någonting.
