Så var vi här igen: 51-procentsregeln diskuteras på nytt. Hade jag fått en hundralapp varje gång som frågan blossat upp sedan jag började som praktikant på Offside 2006 hade jag kunnat bli delägare i en dansk klubb i andradivisionen – och ändå haft råd att anställa Henrik Rydström som chefstränare.
Hur svensk fotboll ska nå framgång, eller åtminstone utvecklas, är och bör vara en ständig debatt. Janne Andersson får nog pekas ut som ansvarig för startskottet den här gången, detta efter hans uttalande i Johans intervju från senaste numret.
Det tröstlösa? Dramaturgin är alltid densamma. Någon, i det här fallet Sveriges förbundskapten för herrlandslaget, tänker högt om vad svensk fotboll eventuellt saknar för att hänga på övriga länder (läs Danmark). Några håller med och säger att frågan nog ändå bör diskuteras vidare. Men många rasar. Kom inte här och kom! Svensk fotboll ÄR 51-procentsregeln! Banderoller vecklas ut på några läktare, tyvärr är det någon idiot (»dra inte alla supportrar över en kam« hörs) som drar i väg ett knallskott vilket gör att fokus flyttas i några dagar. Sedan dör allt igen. För att plockas upp sex månader senare. Kanske är det någon svensk klubb som förlorar mot några amatörer från en fiskeby i Nordirland i ett Europacupkval som sätter igång det, kanske är det ett svenskt landslag som halkar ner i Nations Leagues D-grupp (där Lombardiet, Cornwall och Västarmenien huserar).
Enter Svenska fotbollssupporterunionen. De dammar av sina argument och påminner om att det finns en »brist på diskussionsunderlag«. Låt oss inte ta förhastade beslut. Det är inte omöjligt att någon i samma veva pekar mot Tyskland och mot Bundesliga. De är också medlemsägda och det går inte skitdåligt för Bayern München (ingen vill prata om Qatars kopplingar).
