Janne Andersson har precis ätit lunch. Han söker utan framgång namnet på rätten som hustrun Ulrika lagade kvällen innan och vars rester hamnade i den matlåda han numera tar med till jobbet så gott som varje dag.
– Någon grönsaksröra med kladd på, jag vet i fan.
Nu är det svart kaffe i pappmugg i ett av Svenska fotbollförbundets många anonyma mötesrum. Grönsaksröran är det enda han har stoppat i sig i dag. Ibland tar Janne med sig ett par ägg när han cyklar de 13 kilometerna från huset på Lidingö till arbetet i Solna, men oftast hoppar han över frukosten. I morse visade dessutom vågen ett halvt kilo för mycket.
– 90,5, säger han. Jag vill ligga strax under 90. Då kan jag dricka mina öl och äta mina jordnötter med gott samvete. Visar viktkvittot mer än 90 på morgonen tänker jag på att äta lite mindre den dagen.
Den dagliga matchen mot 90-strecket är också ett sätt för honom att få utlopp för sin tävlingsinstinkt. Han påstår att den har mildrats med åren men om det ska spelas vill han vinna, vilket de som känner honom väl vet om. Ledarkollegorna i landslaget påpekar gärna när Jannes travtips spricker. Familjemedlemmar och svärsöner bildar pakter på krocketplanen för att få honom ur balans.
