Frank Andersson stryker fingrarna över den gråa mustaschen. På kavajslaget sitter klubbmärket och den socialdemokratiska partinålen bredvid varandra. I 18 år har han varit ordförande i Gunnilse IS, parallellt med sitt arbete som politiker i Göteborg och Västra Götalandsregionen. Tidigare har Frank placerat symbolerna vertikalt på kavajslaget – men det ledde ibland till kommentarer, beroende på vilket märke som satt överst. »Jaså, partiet är viktigare?« kunde någon skämtsamt säga i Gunnilse. »Du prioriterar alltså fotbollen?« kunde någon partikamrat retas. Så nu sitter rosen och skölden bredvid varandra istället. Att det inte ser lika snyggt ut får Frank ta, han vill ogärna ranka sina uppdrag. Dessutom är det här ingen kväll för skämtsamma kommentarer.
Utanför Gunnilsehallen blåser ett regn omkring under den mörka himlen, precis som så många andra decemberkvällar i Angered det här året. På hallens ovanvåning har ett trettiotal personer samlats. De småpratar försiktigt, dricker kaffe och väntar på att klockan ska bli sju. Då ska det extrainsatta medlemsmötet börja. Väggarna i lokalen är täckta av vimplar, diplom och pokaler. De flesta av dem har spelats hem i olika ungdomsturneringar, och den kanske stoltaste av dem alla är från 1995, då Gunnilses juniorlag – anförda av en ung Jeffrey Aubynn – blev svenska mästare efter att ha besegrat självaste IFK Göteborg i finalen.
Ett av fönstren på hallens ovanvåning vetter mot inomhusplanen. Där håller ett av klubbens knattelag på att slutföra kvällens träning. Glada parvlar far omkring bland bollar och koner, jagar varandra och skrattar. Frank Andersson betraktar ungarna i några sekunder innan han vänder sig mot folksamlingen.
– Jaha, nähä. Vi kanske ska börja. Finns det stolar till alla?
Tack för att du läser Offside
Teckna en prenumeration eller Logga in för att fortsätta läsa.
