Härdsmälta!

Onsdagen den 15 augusti, fyra dagar efter 0–2 mot Gif Sundsvall i Allsvenskans 19:e omgång, ställde sig Gais ordförande Christer Wallin framför A-lagstruppen i ett av rummen på Gaisgården. När sorlet hade lagt sig började han prata. Han berättade att spelarna inte skulle få sin bonus för fjolårets femteplacering nu heller, trots de skriftliga löftena sex månader tidigare. Wallin sade att de 1,25 miljonerna helt enkelt inte fanns i klubbkassan.

Det kom inte som en chock, många av spelarna hade för länge sedan tappat förtroendet för klubbens ledning. En av dem tänkte: »Hur fan kunde ledningen vara så dum att de skrev ett kontrakt med Wanderson, som var värt mer än övriga kontrakt i truppen tillsammans?« En annan funderade på hur han skulle förklara för sin släkt att han inte skulle kunna hjälpa dem ekonomiskt den här månaden heller.

I ett försök att skapa teamkänsla mellan ledning och spelare kavlade Wallin upp tröjärmen över axeln. »Kolla här!« sade han och klappade sin Gaistatuering. »Ni är väl också gaisare?« Stämningen i rummet blev inte bättre.

Wallin gjorde därefter två saker. Den ena var att skämta – han undrade om Kenneth Gustafsson, som inkasserat en del framgångar som pokerspelare, inte kunde spela kort för Gais räkning. Den andra var att göra det han under sina tolv år som ordförande så ofta gjort – han sköt från höften. Den här gången blickade han framåt i spelschemat, mot omgång 26 då Elfsborg skulle komma på besök, och sade att han räknade med ett utsålt Gamla Ullevi, 19 000 åskådare, eftersom boråsarna med all säkerhet skulle vara inblandade i guldstriden. Publikintäkterna kunde bli lösningen på likviditetsproblemen. (Det skulle senare visa sig att 3 304 åskådare betalade för att se Gais förlora med 2–1 mot Elfsborg.)