Utan tröst i nordöst

Tvärs över parkeringsplatsen framför huvudentrén till Sunderlands arena Stadium of Light finns en bronsskulptur föreställande en 30-talsfamilj. En mor står bakom sina två barn och håller upp faderns högra arm, som om han vore en boxare som precis vunnit en titelmatch. Med ett ansikte märkt av livets påfrestningar lyfter mannen ett klotformat föremål, ihåligt så när som på tre överlappande bågar, mot skyn. Texten på den plakett som syns vid familjens fötter förtydligar budskapet: »Alla generationer förenas på Stadium of Light. Kärleken till laget har fört supportrar samman i mer än 125 år och kommer att göra det i många år framöver … Stödet från supportrarna som gått bort förs vidare av dagens fans, liksom stödet från dagens fans kommer att föras vidare genom familj och vänner.«

Det är givetvis sentimentalt, kanske till och med i överkant, men det är likväl sant. Jag har varit Sunderlandsupporter sedan 1982, då jag sex år gammal för första gången följde med min pappa på en match. Som 14-åring gick jag regelbundet, antingen med pappa eller med mina kompisar. 1999 lämnade jag Sunderland för att söka lyckan i London, och numera bevakar jag i mitt jobb som fotbollsjournalist omkring 120 matcher per säsong. Men om Sunderland spelar hemma på annandag jul tar jag alltid ledigt och reser hem. Dessa dagar upplever jag en djup känsla av att tillhöra en gemenskap på ett sätt som jag helt enkelt inte gör under årets resterande 364 dagar.

Jag kände mig aldrig närmare min pappa än vad jag gjorde på en arena, eller på vägen till eller från en arena. När han dog 2010 kändes det passande att han, som den punktliga man han var, gjorde det på en fredag så att jag kunde avlägsna mig från hans sängkant och bevaka Sunderland–Burnley för The Independent följande dag. Det låter kanske hjärtlöst, men min mamma förstod: det kunde inte ha funnits ett bättre sätt att hedra hans bortgång.