»Det här var min sista chans att bevisa något«

När Nicklas Bendtner buades ut mot Sverige 2015 såg det ut som en skamfilad stjärnas sista framträdande. Nu ska han till VM med Danmark – efter att ha slutit fred med sig själv i Norge.

Hans ansikte har förändrats. I pannan – den som skallades av Arsenalrivalen Adebayor 2008, den som överlistade målvaktskungen Buffon med två majestätiska nickar 2013 – har fårorna lagt sig. Näsan som knäcktes i albanskt luftrum 2014 tar mer plats och på kinderna, under den veckogamla skäggstubben, har smilgroparna förbytts mot mörka skåror. Slutligen har vi ögonen. Under en blöt marskväll i centrala Köpenhamn för fyra år sedan var de så simmiga att han ombads kliva ur sin lyxbil och blåsa i alkoholmätaren. Promillen på 1,74 innebar en natt i arresten, en knapp miljon kronor i böter, ett indraget körkort och ett personligt lågvattenmärke.

Under den här tiden kunde det vara svårt att föra ett sammanhängande samtal med anfallaren. Ofta var det fråga om sekunder innan blicken började flacka åt höger och vänster, ungefär lika rastlöst som hans olika klubbval. Numera är de blågrå ögonen närvarande. Men de ser också mer bekymrade ut. Sorgfulla, om man så vill.

Likväl påstår han att han mår bättre än på länge. Kanske bättre än någonsin. I synnerhet på insidan av den fårade pannan, där storstädning har pågått sedan förra våren.

Annons

– Jag vet inte hur jag annars ska förklara det, säger han. Men det verkar som om fettet omkring min hjärna har bränts bort. Jag ser saker klarare. Både på och utanför planen.

 

När han i mars förra året, 29 år gammal, landade på den spanska solkusten och släntrade in i ösregnet på Rosenborgs träningsläger kom han direkt från ett totalfiasko i Nottingham Forest. Mellanlandningen hos mittenlaget i den engelska andradivisionen hade reducerat den danska landslagshistoriens sjunde bästa målgörare till en slocknad lönemottagare.

– Jag kom dit med seriösa ambitioner, men allt löstes upp. Tränaren sparkades och jag var långt ifrån matchform efter att ha varit klubblös. Mentalt kunde jag inte motivera mig till att komma i bättre form. Det var bara grått, och rent krasst handlade det om att ha en inkomst.

Tänkte du att snart måste det komma ett erbjudande från en större klubb? 

– Nej. Det skulle i så fall ha varit ett stort misstag av den klubben.

Efter nyår kom Nicklas Bendtner allt längre från Nottinghams startelva. Han sattes i reservlaget, vilket var generande nog.

– Jag var inte i bra skick, och jag gick med seriösa tankar på att helt sluta spela.

Och göra vad?

– Bara resa.

Resa och leva livet?

– Inte leva livet, men se världen. Min stora dröm har alltid varit att resa jorden runt. Det har aldrig varit min dröm att bli världsberömd, en superstjärna, en clown eller vad fan vet jag.

Medan tanken på att sluta blev mer och mer lockande började Rosenborgs sportchef Stig Inge Bjørnebye och tränaren Kåre Ingebrigtsen med sina framstötar. Efter tre veckor hade anfallaren skrivit på för de norska mästarna.

Vad sa klubben för att övertala dig?

– Att sammanhållning var det viktigaste för dem. Att laget måste gå först. Att det är grunden för att en individ ska kunna blomstra – inte tvärtom. Det gav mig en oväntad tro på att jag skulle kunna hitta något i Rosenborg som jag inte hittat innan. Och det måste man väl säga att jag har gjort.

Annons

Milt uttryckt?

– Milt uttryckt. I riktigt många år var det i stort sett ingenting i mitt liv som gick enligt planen. Det här var min sista chans att bevisa något, och för att komma tillbaka dit där jag vill vara. Om jag inte hade lyckats tror jag att det hade blivit lite värre – både som spelare och som människa.

Nicklas Bendtner 

FÖDD: 16 januari 1988

KLUBBAR: Arsenal FC 2004–2014, Birmingham City FC (lån) 2006–2007, Sun­der­land AFC (lån) 2011–2012, Juven­tus FC (lån) 2012–2013, Vfl Wolfs­burg 2014–2016, Notting­ham Forest FC 2016–2017, Rosen­borg BK 2017–

MERITER: FA-cupen (2014), Serie A (2013), tyska Super­cupen (2015), DFB Pokal (2015), norska Supercupen (2017), Eliteserien (2017).

LANDSKAMPER/MÅL: 81/30

TIDIGARE VM: Startade samtliga gruppspelsmatcher i VM 2010 och låg bakom båda ­målen i Danmarks enda vinst mot Kamerun.

Nicklas Bendtners meriter från 2017 är en upplyftande historia: norsk mästare med Rosenborg, skyttekung i Eliteserien, årets mål i norsk fotboll, nominerad till årets spelare, en plats i årets lag, comeback i det danska landslaget under VM-kvalet till Ryssland.

– Att ta mig tillbaka till landslaget, kvala in till VM och helst också göra mål längs vägen var ett sammantaget mål. Men det viktigaste var att först bli mig själv igen. Genom att återfinna den Nicklas jag visste fanns inom mig kunde jag också närma mig de andra målen. Problemet var att jag hade blivit en person som jag inte kände igen. En person som jag inte var särskilt stolt över.

Och då fick andra saker komma i andra hand?

– Om jag bara kunde hitta mig själv visste jag att kärleken till fotbollen också skulle återvända. Och därifrån … som alla vet har jag aldrig tvivlat på mina kvaliteter på planen.

När märkte du att det började vända? 

– När jag började lita på mitt omdöme igen. Det kändes skönt att ta beslut för mitt eget bästa istället för att göra det som andra tyckte att jag skulle göra.

Vad kunde det vara för slags beslut?

– Att till exempel tacka nej till en golfrunda efter onsdagsträningen när kroppen behövde vila efter en fysiskt krävande tisdag. Elle att göra 100 situps före träningen istället för att spela schack. Ju mer jag började ta hand om mig själv, desto mer förstod jag att jag var tvungen att gå tillbaka till barnstadiet för att bygga upp kroppen igen. För att lyfta igen var jag först tvungen att sätta ner foten helt och hållet.

»Jag var själv på en låg nivå när jag kom. Både mentalt och fotbollsmässigt.«

Vad ställde Rosenborg för krav på dina prestationer på planen?

– De visste att jag hade en lång väg att gå, så de sa att jag inte behövde leverera från day one. Sådana ord är jag inte van vid att få höra i mina uppstartsfaser.

Vad tänkte du om lagets nivå när du anlände?

– Låt mig säga så här: jag är glad att vi har blivit bättre.

Han är på väg att bryta ut i skratt men hejdar sig.

– Jag var själv på en låg nivå när jag kom. Både mentalt och fotbollsmässigt, för jag hade inte bevisat något på lång tid. Så jag valde att inte tänka på var jag hade varit tidigare eller vilka jag hade spelat med. Jag var tvungen att borra ner huvudet och se var jag befann mig där och då.

 

I sina yngre år, innan »Lordepidemin« bröt ut, kallade landslagskompisarna honom för »Bam-Bam«. Nicklas Bendtner var den som stökade mest på nattklubben, stängde baren och betalade notan. Fanns det skandaler i luften var det han som kom springande med rubrikerna.

Nyligen gjorde anfallaren något som fick den gamla »Bam-Bam«-imagen att blekna ordentligt. Som en av få i det danska landslagets omklädningsrum skippade han att följa med på festen som den VM-klara truppen skulle ut på efter 5–1-segern mot Irland.

– Den gamla Nicklas skulle garanterat ha följt med, men när man blir äldre förstår man att det är en dag i morgon också. Det tar längre tid att bli av med huvudvärken.

»Det fanns ingen nära mig som försökte hjälpa. Inte utan att tänka på sina egna fickor först.«

Det är inte bara tiden med sonen Nicholas som ska prioriteras 2018, kroppen måste också skötas mer noggrant. Musklerna ska bli fräschare, mycket fräschare, förstår man. Det är därför han har satt kompetenta människor på att ta fram ett personligt tränings- och dietprogram.

– I grunden handlar det om optimering, säger han. Jag kommer att fortsätta göra rätt saker även när det går bra – jag vill inte tro att det beror på tillfälligheter. Och skulle min utveckling avta vill jag inte falla tillbaka i gamla vanor.

Annons

Inställningen är helt annorlunda jämfört med första gången jag intervjuade Nicklas Bendtner. Det var på våren 2012 och hans utlåning från Arsenal till Sunderland närmade sig slutet. Med åtta mål var han Premier League-klubbens bästa målskytt, men under dagen vi träffades var det inte mycket som påminde om »optimering«. Eftersom han just hade blivit av med körkortet tog vi en taxi från hans dåvarande flickvän Julie Zangenbergs lägenhet i Köpenhamn till Roskilde flygplats, där vi letade upp det privatplan som skulle ta oss till Newcastle. Därifrån körde en engelsk chaufför oss de sista 36 kilometerna till Sunderlands träningsanläggning. När vi kom fram, en timme sena, var resten av laget på väg till badet. Bendtner blev beordrad att träna avslut med ett gäng ungdomsspelare. När han efteråt var tillbaka i bilens baksäte intogs en sen lunch – hämtmat från en hamburgerbar. Propellerplanet återvände till Roskilde klockan 18. Och så var den arbetsdagen slut.

– Det du fick se var livsstilen jag hade på den tiden. I dag ger den livsstilen mig ingenting.

Med ett annat fokus hade det gått ännu bättre?

– Det håller jag tyvärr med om. Det finns många saker i mitt liv som jag hade kunnat göra annorlunda. Om jag hade gjort det, hade jag varit någon helt annanstans nu.

Stör det dig att du var nöjd med att göra åtta, nio mål på en säsong med Sunderland?

– Det är många saker som stör mig. Min livsstil, mina val. Saker som jag tittar tillbaka på och tänker: »Fan, det där hade jag velat göra om.« Och jag hade gärna haft någon som kunde ha hjälpt mig att fatta beslut, inte bara stå ensam i allt.

Fanns det inte någon som rådde dig att vara mer förnuftig?

– Det fanns ingen nära mig som försökte hjälpa. Inte utan att tänka på sina egna fickor först … och det var människor hela vägen från periferin till dem som jag hade närmast hjärtat.

Det måste vara smärtsamt att inse?

– Det var det. Det är först i år som jag har kunnat släppa det. Efter att jag kom upp hit och fick framgång har jag tagit beslut som har fått mig att bli … vad ska jag säga … den riktiga Nicklas 90 procent av tiden. Istället för 20 procent av tiden.

 

2010, då världen fortfarande låg framför anfallarens storlek 47-fötter, skrev journalisten Kurt Lassen biografin Big Bendtner. Den blott 22-åriga huvudpersonen och hans familj medverkade inte, men det gjorde många andra. Däribland U16-förbundskaptenen Hans Brun Larsen. Mellan raderna fick han sagt att Nicklas Bendtner hörde till den grupp av talanger som först i sen fotbollsålder – siffran 30 nämndes – lär sig att uppföra sig ordentligt. Men också att det tveksamma beteendet bottnade i brist på mognad, inte i illvilja.

»Ett tag funderade jag på hur jag skulle kunna komma ifrån det där med ›Lord‹. Men det fanns överallt på sociala medier, så nu har jag gett upp.«

När Bendtner tidigare förhöll sig till sina offentliga pinsamheter – som att simulera samlag med bakluckan på en taxi och piska den med sitt läderbälte, att blotta boxershortsen med spelbolagslogotypen efter att ha gjort mål i EM 2012, eller att köra för snabbt och bli dömd för rattfylla – lät han som en bandspelare: »Jag beklagar«, »Jag tar fullt ansvar«, »Det ska inte hända igen«.

Här uppe i kylan låter ångern mindre mekanisk.

– Det är långt ifrån alla historier om mig som håller för granskning, men en del gör det, börjar han.

Håller ölflaskan som du kastade efter en bil?

– Övervakningskameran frikände mig. Nej, den håller inte.

Och den med bältet?

– Den håller. Dessvärre.

Vad kallar du en sådan händelse? Ett pojkstreck?

– En dumhet. Pojkstreck har jag gjort också, men det där vill jag inte betrakta som det. Pojkstreck brukar upphöra när man når en viss ålder.

Kände du skam efteråt?

– Väldigt mycket.

Om du ska försöka förklara den här typen av … har det handlat om frustration?

– Jag kan i varje fall säga att mitt flyktbeteende har varit lite old fashioned när något har gnagt i mig. När känslorna blev starka, eller när jag kände mig nere, tydde jag mig till alkoholen. De olyckliga händelserna i mitt förflutna har nästan utan undantag varit kopplade till något firande eller till något jag känt mig ledsen över.

Får det dig att fundera?

– Självklart. Det är också därför jag försöker dra mig tillbaka när jag inte är i trygga miljöer. Genom att tacka nej till att stanna i Dublin [där resten av danskarna firade VM-platsen] var jag säker på att undvika trubbel. Någon kunde ha kallat mig för något eller kastat något efter mig. Det har hänt förr i den delen av världen, och det hade förstört kvällen för de andra.

Du stack hem tidigt från guldfesten här i Trondheim också. Har du blivit präktig på äldre dagar?

– Inte alls. Jag älskar fortfarande en runda på stan, och det vill jag fortsätta göra när jag är 50. Det ska bara inte ske när jag samtidigt vill prestera något eller när jag har min son på besök. Den där enorma fear of missing out-genen har jag inte i mig längre. Till slut var jag bara så trött på rutinen att gå ut på stan, träffa en tjej och stanna uppe sent.

 

Nicklas Bendtner parkerar sin silverfärgade, fyrhjulsdrivna Volkswagen utanför sin vita villa. Ska man tro internet kostade den honom 18 miljoner norska kronor.

– Men jag borde inte förlora pengar på den om jag måste vidare och behöver sälja, säger han.

Takhöjden är i paritet med en mellanstor dansk landsortskyrka, och hela vägen upp är breda persienner fördragna så att ingen kan kika in i det aulaliknande vardagsrummet.

– Det har varit det jobbigaste med flytten hit. Det kommer hela tiden små barn, unga tjejer och gamla gubbar som knackar på för att snacka. Det är på riktigt ett väldigt spring.

Det var Trondheims lokaltidning, Adressavisen, som lade ut hans adress i en artikel om »stjärnspelarens funkispalats« i maj 2017.

– Jag hade sagt till medierna – och till Stig och Kåre i klubben – att om någon publicerade bilder på mitt hus, och om det påverkade min vardag, så fick det vara slut på exklusiva uttalanden från mig. Det gör mig verkligen förbannad. Det är ingen skön känsla att känna sig övervakad i sitt eget hus.

»Innan ›Lord‹ exploderade kallade mina vänner mig för ›Baronen‹.‹

Bendtner har ett slags munktröja på sig under dunjackan. Ett citat i vitt av poeten Philip Larkin fyller det mesta av framsidan:

»They fuck you up

your mum and dad.

They may not mean to

but they do.«

På TV visar DR1 sin följetong om det danska landslagets återuppbyggnad.

I det tredje och sista avsnittet av Vi er landsholdet är det Nicklas Bendtners tur att stå i centrum. Tittarna får följa comebacken i Parken och de stående ovationerna han fick när han byttes in mot Polen.

– Det var surrealistiskt, säger han. Jag får gåshud av att se det. Jag hörde ju hur de började ropa efter mig efter fem minuter. Och folk sa att min tröja var överallt.

Två år efter att du buades ut mot Sverige …

– Helt ärligt, jag var ur form då. Jag klarade inte av två matcher i rad. Jag gjorde dåligt ifrån mig.

På TV:n visas en rejäl banderoll som de danska fansen höll upp vid comebacken. »FRA LORT TIL LORD« står det med stora bokstäver. Den kamouflerade kärleksförklaringen får Bendtner att skratta.

– Ett tag funderade jag på hur jag skulle kunna komma ifrån det där med »Lord«. Men det fanns överallt på sociala medier, så nu har jag gett upp. Det kommer att följa mig resten av livet.

Lika bra att omfamna det, som ett smeknamn?

– Exakt. Det blir mycket lättare med åldern.

Gör du något aktivt för att omfamna det?

– I går lade jag ut en bild av min bror, min mamma och mig med texten: »Lord Bror, Lord Mor och Lord Original«.

Hur uppstod Lordfenomenet?

– Från en dag till en annan var det jättestort. Att jag hade varit tillsammans med en tidigare baronessa [Caroline Fleming, Bendtners exflickvän och mamman till hans son] spelade säkert in. Innan »Lord« exploderade kallade mina vänner mig för »Baronen«.

Vad irriterade dig med det?

– Att oavsett vad jag gör så fokuserar folk på det dåliga. Du vet, ren mobbning. Folk kan vara helt blinda för det jag också har presterat.

TV-skärmen är från Bang & Olufsen och breder ut sig över 103 tum. Trots kändisrabatt fick Nicklas Bendtner punga ut med en kvarts miljon när han köpte den för tre år sedan.

– Jag kommer aldrig att lägga så mycket pengar på något sådant igen, säger han. Inte efter min nystart på karriären. När vi två träffades första gången flög jag fortfarande privatflyg hela tiden. Jag visste inte bättre. Jag såg bara att pengarna kom in på kontot varje månad och att jag hade ett femårskontrakt med Arsenal. Det var ingen som försökte lära mig att administrera. Alla ville bara ha och ha, samtidigt som jag bara slösade, slösade och slösade.

Det här var under tiden då han var ihop med Caroline Fleming. Hon hade just skilt sig från en rik engelsman.

– Hennes umgängeskrets var full av folk som kom från pengar. Gammelrika typer, du vet, och jag tänkte inte bli betraktad som en snyltgäst. Ingen skulle kunna säga att Nicklas inte betalade för sig. Efter ett tag betalade jag allt, för alla mina vänner och min familj. Bilar, privatflyg, dyra semestrar, guldklockor, diamanter … Det var helt galet.

När märkte du att det hade skenat iväg?

– Jag tror faktiskt att det var först när Ivan [Marko Benes, spelaragent] kom in i mitt liv för tre, fyra år sedan. Han var på mig hela tiden. »Kan du inte se att det här är lite märkligt?« frågade han. Och det kunde jag ju. »Har du funderat på vilka du hänger med och varför de är här? Bjuder de dig också?« undrade han. Och han hade rätt. Det var faktiskt sällan jag blev bjuden på middag hemma hos dem.

Nicklas Bendtner bestämde sig för att införa »användarbetalning«.

– Om folk vill hänga med mig så lägger de 500 eller 1 000 kronor – beroende på vilket ställe vi är på – och så betalar jag resten. Då visar man att man vill umgås med mig även om det kostar lite.

Är alla med på det?

– Några har fallit bort. De som tog för givet att jag var den som stod för allt.

Har du slutat vara generös?

– Så enkelt kan man inte uttrycka det. Jag har velat behandla alla människor bra, och därför har jag gjort det. Framöver vill jag behandla dem som verkligen förtjänar det bra. Och de andra lite mindre bra.

 

Tisdag morgon i funkispalatset. En väckarklocka skräller. Bendtners långa ben hasar nerför trappan medan han gnuggar sömnen ur ögonen och sätter igång en enorm Nespressomaskin.

Det blir inte sagt många ord denna kyliga morgon. Vi åker till hans favoritfrukostkafé, ett veganställe med gott om hälsoprodukter på menyn. En punkt återstår för oss att ta upp: historien om Nicklas Bendtners pappa, Thomas Bendtner.

Som liten hade Nicklas inga idoler – förutom sin far. Ofta var det de två mot världen, mot skolsystemet, mot ungdomstränarna, mot de andra föräldrarna. Han minns:

– Från det att jag kom till Kjøbenhavns Boldklub som knatte drabbade min pappa samman med de andra vuxna. »Det är bara några idioter, Nicklas«, sa han. »Ja«, svarade jag, »det är bara några idioter.«

»Det värsta var att han missbrukade min tillit. Han visste ju att han var min stora idol.«

I flera år fungerade Thomas Bendtner som Nicklas Bendtners agent, och när det upphörde blev pappan chef för sonens nystartade smyckesföretag med det uppseendeväckande namnet Noble by Bendtner. Vid det laget fanns redan missämja mellan dem. Nicklas Bendtner hade känt sig sviken av sina föräldrar från det ögonblick han och Caroline Fleming på allvar började ryka ihop.

– De tog konsekvent hennes parti. Jag kände mig mycket ensam i en situation jag aldrig varit i tidigare, som blivande pappa och långt hemifrån.

Men du och din mamma redde ut problemen?

– Vi jobbar fortfarande på det, men ja, när hon blev sjuk [i cancer] kunde jag inte göra något annat än att ta henne tillbaka.

Noble by Bendtner visade redan från början upp blodröda siffror och pengarna läckte stadigt från det som var tänkt som en framtidsinvestering. Anfallaren anade oråd och anlitade en advokat för att gå igenom räkenskaperna. Resultatet stärkte – minst sagt – hans övertygelse om att hans hantverkarpappa inte var direktörsuppgiften mogen.

– Det finns saker jag inte vill gå in på i detalj, men i många år styrde han min karriär efter vad som var bra för honom och hans kompanjoner. Men det värsta var att han missbrukade min tillit. Han visste ju att han var min stora idol, från att jag var liten.

Hur länge sedan var det du hade kontakt med din pappa?

– Fem år, tror jag.

Sedan dess har ni inte sagt ett ord till varandra?

– Han skickade ett brev till mig en gång. Han skrev att han hade gjort så gott han kunnat och att jag kunde ta kontakt med honom, om jag ville. Det är väl tre år sedan nu.

Du svarade honom inte?

– Om man kan göra så dumma saker mot andra människor, ens eget kött och blod, och sedan tro att en lapp löser alla problem …

Ja?

– Då känner man mig helt enkelt inte tillräckligt bra. Om jag hade sårat mina närmaste så, hade jag gått genom eld och vatten för att ställa saker och ting tillrätta igen.

Det är en halvtimme kvar till den obligatoriska förmiddagssamlingen i Rosenborgs klubbhus. Nicklas Bendtner rätar på sig i kaféstolen när samtalet glider in på sommarens VM i Ryssland. Föga överraskande känner han sig berättigad till en plats i Danmarks startelva.

– Jag har gjort tre Europa League-mål, jag har skapat chanser och fixat straff för landslaget, jag har fått ett mål felaktigt bortdömt. Men om det inte är gott nog för Åge [Hareide, förbundskapten] får jag väl ligga i ännu hårdare.

Nicklas Bendtner låser fast blicken. Sedan pekar han bakåt med tummen, i riktning mot sin parkerade bil på gatan.

– Om du tar notan så går jag ut och slår på värmen. Vi har ingen tid att förlora.

Hyllad och hånad. 

Det har skrivits spaltmeter i ­­Danmark om hans skandalfyllda ­privatliv. Fotbollskarriären har också innehållit många tvära kast.

2004: Ansluter som 16-åring till Arsenals ungdomslag från Kjøbenhavns Boldklub.

2006: Gör som 18-åring mål i sin landslagsdebut.

2007: Gör matchavgörande 2–1 mot Tottenham efter sex sekunder på planen. Det snabbaste målet i Premier League av en avbytare.

2008: Ryker ihop med lagkamraten Emmanuel ­Adebayor i en ligacupmatch. Bakgrunden ska enligt Adebayor ha varit att dansken vägrat följa klubbens regler gällande skor inomhus.

2009: Utses till landslagets bästa spelare.

2012: Firar sitt andra mål i EM-matchen mot Portugal med att visa sina kalsonger – prydda med en spelbolagslogotyp. Uefa stänger av honom i en match och utfärdar 100 000 euro i böter.

2013: Vinner Serie A med Juventus, dit Arsenal lånat ut honom. Dock: noll mål på nio matcher.

2015: Buas ut i Köpenhamn när Danmark förlorar mot Sverige i EM-playoffet. Ekstrabladet kallar honom »horribel« och delar ut en nolla i betyg.

2016: Lämnar tyska Wolfsburg i förtid. »En fortsättning hade inte gynnat någon«, menar Wolfsburgs sportchef Klaus Allofs.

2016: Vinner för första gången i sin proffskarriär skytteligan när Rosenborg tar sin tredje raka ligatitel och får efter två års frånvaro en ny chans i landslaget.