»Det här var sista chansen«

Han flyttade hem med taskiga målsiffror och förlorad fotbollsglädje. Men nya vindar blåste i Gif Sundsvall och Linus Hallenius lyfte mot ett andra genombrott.

Varför nu?

– Allt har fallit på plats. Jag mår bra och drivs av ett inkluderande ledarskap med en tydlig spelidé. I den här miljön utvecklas jag.

Hur?

Annons

– En sak som har hjälpt mig sjukt mycket är en individuell detaljrapport som vissa i laget får. Ferran [Sibila, assisterande tränare] är här på konsultbasis från ett företag i Barcelona som klubben även köpt in analystjänster från. Det sitter ett gäng experter där nere som tittar på typ åtta matcher åt gången och granskar mig på tre, fyra punkter som jag försöker utveckla. När rapporten kommer sitter jag med Ferran och resonerar kring vad jag gjorde bra och dåligt. Sedan går jag in på träningarna med de grejerna i huvudet.

Vad kan det vara för detaljer?

– Det här har vänt upp och ner på sättet jag tänker. Tidigare har jag mest reflekterat över mig själv på planen och inte läst av var försvarsspelarna är eller vad de gör. Om bollen spelas från vår backlinje upp till mittfältet och sedan tillbaka – vad kan jag göra under tiden? Jo, jag kan kolla om deras ytterback eller mittback kliver upp. Vilka ytor är attraktiva för mig och vilka ska jag dyka upp i? Det kopplas sedan till hur min löpning ska se ut. Jag kan starta från »blindside« så att de inte kan se både mig och bollen. Istället för att vara i rörelse hela tiden, vilket gör backen aktiverad och beredd på en tempoväxling, kan jag explodera från stillastående och överraska.

Det låter som om du behöver ha många tankar i huvudet samtidigt.

– Ju mer jag tänker på rörelserna jag vill ha och jobbar med dem, desto mer sker det per automatik. Men det var en omställning för mig när vi började prata om det. Förra våren spelade jag inte så mycket och hade inför varje match en dialog med tränarna. De tryckte på tre punkter som jag behövde förbättra för att ta anfallsplatsen: presspel, rörelse i boxen och att löpa mer i djupled. Det var första gången i min karriär som jag faktiskt tog till mig feedback på det sätt man ska. Varje träning jobbade jag stenhårt med att försöka utveckla de grejerna, och efter sommaren började jag spela.

Vad var det som gjorde att du lyssnade den här gången?

– Det är en fråga jag själv har tänkt på. Men det här var sista chansen – jag kunde inte sätta mig på tvären. Vilket lag skulle i så fall vara nästa steg? Då hade det varit slut på elitkarriären. Grejen är att jag verkligen trodde på det ledarna förmedlade här. När jag blir mer involverad och kan bolla saker fram och tillbaka är jag mer mottaglig än när jag bara pekas på med en pekpinne.

Linus Hallenius alla tävlingsmål sedan A-lagsdebuten.

Grämer du dig över att du inte lyssnade mer tidigare i karriären?

– Det här blir ett svar med två sidor. Jag vet att jag hade kunnat göra saker annorlunda. Ändå säger jag egentligen alltid att jag inte kan ångra något som har hänt, för just i stunden har jag alltid gjort vad jag tyckt är rätt. Däremot har jag ganska nyligen tänkt: »Tänk om jag hade träffat de här ledarna och fått lära mig allt detta när jag var 24 istället för 29.« Det hade varit intressant.

Som 24-åring gjorde du din sista av fyra utlandssäsonger. Hur ser du tillbaka på åren utomlands?

– Det känns som ett annat liv. Jag var så färsk och naiv. Allt gick fort efter Bajentiden. Jag hade nyss slagit igenom, skrivit på för Genoa och sedan satt jag på den där jävla Fifagalan för mitt mål [volleyn mot Syrianska 2010 som utsågs till världens näst snyggaste det året]. I dag känns det overkligt. Var det jag? Mina lagkamrater utomlands har nog en bild av mig som mina kompisar och nuvarande lagkamrater inte skulle känna igen. Jag var inte särskilt glad, pratig eller rolig. På en ledig dag med min fru Izabella fick jag äntligen vara mig själv igen. Med laget hade jag bara den där andra, introverta sidan.

Var det miljön eller du själv som var problemet?

– Utomlands handlade allt om fotbollen. Jag tog med min fru och flyttade bara för min fotboll, och om den inte stämmer – vad finns då i livet som ger mening? Jag började ifrågasätta allt. När jag inte spelade var det svårt att fatta vad jag gjorde där. Om jag inte hade haft Izabella med mig hade jag nog inte klarat mig så länge utomlands. Ljuspunkten var att komma hem till henne varje dag.

Du hade en del skadeproblem också.

– Den stora boven var hopparknät som jag sprang med i två års tid. Det var grunden till att jag fick andra problem med kroppen. När jag väl opererade högerknät blev jag frisk och fick för första gången vara i Genoas miljö på riktigt.

Annons

I november 2012, hemma mot Fiorentina, debuterade du i Serie A. Men det blev enda ligamatchen.

– Jag hade tränat med laget i tre veckor efter operationen och gick inte in fullt i en enda närkamp. Jag var nojig att det skulle göra ont igen. Men laget gick knackigt och vi hade en ny tränare som testade allt möjligt. Dagen före match, i ett smålagsspel, lyckades jag göra alla tre målen för mitt lag – samtliga med fel fot. Jag sköt inte alls med högern eftersom jag inte var bekväm med det. På matchdagen kom tränaren fram till mig för första gången och frågade om jag var okej. Jo, okej var det ju. »Men vadå, är det bara okej?« Jag frågade vart han ville komma, ville han ha med mig i truppen? Inte ens det hade jag varit tidigare. »Du ska starta i kväll«, sa han. Då fick jag en klump i magen. Jag hann tänka många gånger fram och tillbaka om jag skulle säga till honom: »Nej men hallå, jag vill inte starta, du kan slänga in mig i tio, femton minuter för att känna på det – jag har knappt tränat fotboll.« Men jag sa aldrig det. Tanken att »det är fotboll, det löser sig« tog över. Det blev mina enda 45 minuter i Serie A. Tre, fyra veckor senare kom jag i slag, men då var det redan kört.

Där någonstans började bilden av dig bli en glidare som en gång gjorde ett drömmål men som sedan inte räckte till.

– De som jag ofta fått en tajt relation till i mina klubbar är fystränarna. De har alltid älskat hur hårt jag har tränat. Italienarna skojade om att jag såg ut som ett monster för att jag gymmade så mycket när jag var frustrerad. Jag har alltid tränat extra, alltid velat vinna varenda springtävling, alltid velat vara starkast. Någon glidare är jag absolut inte.

»Fan i mig, jag borde gå ut och säga sanningen, in i minsta detalj. Då vet jag att min fotbollskarriär är över, men jag kan leva med det.«

Tillbaka i Sverige lyfte det aldrig i vare sig Hammarby eller Helsingborg. Hur mådde du då?

– Efter året i Helsingborg åkte jag hem på semester och kände mig jävligt trött på fotboll. Det fanns lite alternativ, men jag sa till Izabella: »Jag vete fan om jag orkar flytta runt så här igen och söka efter något som sedan inte funkar. Då kan jag lika gärna sätta mig här i kassan på Ica.«

Du tänkte sluta?

– Att spela fotboll är det enda arbete jag har haft. Det brukar min familj håna mig för, men så är det. Att sluta var nog mest tankar jag lekte med för mig själv, men året i Helsingborg påverkade mig väldigt mycket. Och då var det egentligen inte det fotbollsmässiga som gjorde mest ont. Visst kom jag från ett dåligt år, det hade inte fungerat som jag ville och jag hade fått höra från min tränare att jag var dålig och inte räckte till. Men det som tog hårdast var att det kändes som om jag hade tappat kontrollen över vilken bild folk skulle ha av mig som person.

Under kvalveckan mot Halmstads BK fick du »ledigt« av tränaren Henrik Larsson.

– Jag är ingen problemmakare. Jag skulle aldrig ställa till med problem som gör att jag förtjänar att inte få träna fotboll med mitt lag på en vecka. Det stod om mig i tidningarna varenda dag den veckan, utan att jag sa ett enda ord. Om tanken var att det skulle vara fullt fokus på kvalmatcherna blev det snarare tvärtom – fullt fokus på varför jag inte tränade med laget. Det gjorde mig ledsen. Att vara professionell har varit det viktigaste för mig under hela karriären. Ingen ska någonsin kunna säga att jag inte är professionell, eller att jag inte är en bra människa. Det året fick mig att framstå som något jag absolut inte var. I mina mörkaste stunder, när jag var som argast, tänkte jag: »Fan i mig, jag borde gå ut och säga sanningen, in i minsta detalj. Då vet jag att min fotbollskarriär är över, men jag kan leva med det.«

Vad hindrade dig?

– Det hade blivit någon form av snyfthistoria och ord-mot-ord-situation. Folk hade tänkt: »Vad spelar det för roll vad du säger? Du är ju sämst!« Speciellt med tanke på att det var en ganska känd person som var tränare, det var svårt att ifrågasätta hans auktoritet. I dag är jag glad att jag inte sa något, för då hade jag inte suttit här i dag och pratat om hur bra det går för mig och Gif Sundsvall.

»Det är nog från farsan. Vad vi än tävlar i vill vi vinna hur mycket som helst – men aldrig på ett annat sätt än fair.«

Fyra raka allsvenska säsonger innebär Gif Sundsvalls näst längsta sejour i högstaserien. Håller bilden av klubben på att förändras?

– När jag lämnade 2009 var vi lite av ett jojolag. Nu är vi ett av lagen i Allsvenskan med tydligast idé. Jag kan se andra lag spela och tänka: »Fan, det där är inte alls som vi vill spela. Det där ser inte kul ut.« Hur attraherar man unga, talangfulla spelare som behöver speltid? Varför ska de flytta upp hit? Jo, för att vi har en fantastisk utvecklingsmiljö och spelar den typ av fotboll som förmodligen alla vill spela.

Missnöjd är du ibland ändå. Efter 1–1-matchen borta mot Djurgården menade du att du missgynnas för att du inte filmar.

– När jag var liten skrek folk på sidan: »Sparka ner honom! Klipp honom!« Efter en cupfinalförlust i nioårsåldern slet jag mina skor i bitar för att de redan var söndersparkade efter en straffsituation där domaren inte blåste. Jag var så förbannad. 20 år senare ska jag behöva genomlida samma problematik i Allsvenskan när jag inte får belöning för att försöka stå upp och spela. Det har varit ett återkommande problem i alla år.

I intervjun med C More efteråt sa du att lagets spanjorer ville att du skulle slänga dig.

– Det säger de fortfarande. Ferran säger: »Messi är lite som du men smartare.«

Jaha?

– Han menar att om Messi kan stå upp i situationen och ta sig vidare, så gör han det. Om han inte får fördel av det lägger han sig. »Det är det du måste göra, Linus.« Jag förstår att han säger det, men jag har det inte i mig. Det kommer att se patetiskt ut, jag kan inte ramla. Vi kanske får lägga in det i detaljrapporten från Barcelona.

Var kommer den här moralpolissidan ifrån?

– Det är nog från farsan. Vad vi än tävlar i vill vi vinna hur mycket som helst – men aldrig på ett annat sätt än »fair«. Tanken att fuska ska inte finnas. Detta är en kontrovers i min familj, för min fru är precis tvärtom. Om vi spelar kort och hon får chansen att rycka ett kort när jag inte ser, så gör hon det. Hon kan erkänna det några timmar senare: »Bara så du vet så fuskade jag förut.« »Jaha, varför säger du det nu? Om du vill fuska behöver vi inte ens spela. Då faller ju hela konceptet med tävlingen.« Samma sak med fotboll.

Du är seriens klart bästa svenska målskytt i ett lag med en av Allsvenskans minsta budgetar. Ser du den här säsongen som en personlig revansch? 

– Jag är mest glad att Izabella får se den bästa versionen av mig, efter alla jobbiga år då hon har sett mig nere. Det är ju henne jag har åkt ifrån varje dag när jag har behövt träna extra. Men det kanske har varit värt alla hundår, allt jobbigt jag gick igenom, för just nu har vi det bra.