»I striden mellan instinkt och intellekt vinner nästan alltid intellektet hos mig«

Med några minuter kvar av historiens 169:e Clásico-möte har spelare och ledare i Real Madrid redan börjat tacka varandra för insatsen. Assisterande tränaren Fernando Hierro gör high five med spelarna på bänken och när domaren blåser för full tid hoppar Luka Modrić upp på sin tränares rygg. 3–1-segern innebär att Real Madrid har slagit Barcelona med mer än ett mål för första gången sedan 2008. Tidningen Marca skriver att »Madrid är ett drömlag« och på AS förstasida dagen efter står det »Mer än en seger«.

Men trots den taktiska fullträffen riktas förvånansvärt få hyllningar mot lagets tränare, som i och med segern har kompletterat en redan diger meritlista.

Redan i våras tangerade Carlo Ancelotti – i och med Real Madrids Champions League-seger – den förre Liverpooltränaren Bob Paisleys rekord på tre mästarcuptitlar som tränare. Till skillnad från britten har han dessutom vunnit turneringen två gånger som spelare. Utöver det har Ancelotti lett klubbar till ligatitlar i Italien, England och Frankrike. Nu har han alltså också vunnit ett Clásico. Ändå är Ancelotti varken någon »filosof« eller en självutnämnd »special one«. Inte heller är han en färgstark figur som Jürgen Klopp eller en ung visionär som Roberto Martínez. Och han är definitivt ingen auktoritär Louis van Gaal-typ. I Spanien är han bara »Carletto«, mysfarbrorn som till skillnad från så många av sina tränarkollegor föredrar att låta spelarna glänsa. Vi hör inte så mycket om honom, världens just nu kanske bästa tränare.

Det passar honom utmärkt.