Wanderson do Carmo

Skyttekung, kallad »Allsvenskans bästa spelare« och hårt bevakad av utländska klubbscouter vid varje match i fjol. När årets säsong startade var han likväl kvar i Gais. Offside­s brasilianska reporter följde Wanderson mot en premiär han helst hade sluppit.

Om allt gått som det var tänkt skulle det här ha varit en match på De Kuip-stadion i Rotterdam, inte på Gamla Ullevi i Göteborg. Det skulle ha varit söndag eftermiddag, inte måndag kväll. Motståndarna skulle ha hetat Heracles Almelo, inte Malmö FF.

Likväl står han där nu och lyssnar till speakerns exalterade vrål:

– Nummer 25, Allsvenskans absolut bästa spelare: Wandersoooooon doooo Carmoooo!!

Annons

Senast han hörde den presentationen hade den kallaste vintern på över två decennier inte ens börjat. Det var för 140 dagar sedan, en 1-0-förlust mot Brommapojkarna i 2009 års näst sista omgång. Det var också en måndagskväll och det sades att en scout från Chelsea var på plats för att granska honom. Den veckan omnämndes han i brittisk press – Daily Mail kallade honom »Brazilian starlet« och återgav Gais-ordföranden Christer Wallins uttalande i Expressen: »Så här har det varit stora delar av säsongen, ofta har fyra-fem klubbar varit och tittat. Det har varit ett tufft år ekonomiskt, vi behöver sälja en spelare.«

Gais trodde att det var precis det de gjorde. I början av januari var Wanderson i Barcelona och besökte Segunda B-klubben Atlético Gramenet, inbjuden av en mystisk investerare. Men något gick fel, pengarna dök aldrig upp och Wanderson återvände till Sverige. Istället åkte han tre veckor senare ner till Feyenoord i Holland. Klubben hade följt honom länge och i Rotterdam fick brasilianaren hälsa på Roy Makaay, träffa klubbledningen och till och med genomgå läkarundersökning.

Trots det står han alltså här på Gamla Ullevis gräs i samma gamla grönsvarta ställ, liksom han gjorde efter förra transferfönstret, och transferfönstret innan dess.

Och precis som förra året kan man läsa om hur bra han är – i kvällens matchprogram står att »alla grönsvarta får njuta av hans konster på fotbollsplanen så länge det nu varar« och svenska tidningar skriver att Wanderson säkert kommer att flytta under VM-uppehållet i juni med tanke på hur många scouter det finns på läktaren. En av dem är från Feyenoord – precis som i fjol.

Från min plats på läktaren ser jag Wanderson vandra mot mittpunkten för avspark och jag tänker på filmen Måndag hela veckan, där Bill Murray spelar en meteorolog som vaknar upp till samma morgon om och om igen. Oavsett vad Wanderson presterar, oavsett hur bra folk säger att han är, oavsett hur många scouter som kommer och kollar förblir han på samma arena, i samma stad, i samma lag.

 

Två veckor tidigare. Skyltarna på Göteborgs fasader varnar för fallande istappar. När jag pratar med Wanderson i telefon för att bekräfta adressen till stället vi ska ses på konstaterar vi att det känns konstigt att vi – som två brasilianare – njuter av vädret och kallar det »varmt«. Men faktum är att det är varmare än på länge och jag bestämmer mig för att vänta utanför restaurangen på Avenyn som Wanderson valt ut.

I telefon sade han att han skulle bli en kvart sen eftersom han var på banken för att föra över pengar till mamma Veronica hemma i Brasilien. Först 45 minuter efter utsatt tid dyker han upp. Med ett stort leende, klädd i fleecebyxor och en tröja uppdragen till hakan.

– Förlåt att jag är sen. Fryser du inte? frågar han.

– Nej, det är lugnt, ljuger jag.

Vi går in på sportbaren. Wanderson säger att han ofta går hit för att äta lunch. Han beställer en cappuccino, servitrisen ber om ursäkt för att de bara har »vanligt kaffe«. Han tar en apelsinjuice istället.

– Göteborg känns hemma, konstaterar han. Jag vet vart jag ska ta vägen och folk är alltid vänliga. Vädret är enda problemet. Men man vänjer sig.

Han har bott här i två och ett halvt år nu och säger att han är stolt över det han har åstadkommit, inte minst relationen han byggt upp med klubben och supportrarna. För att exemplifiera berättar han att en vän tidigare i veckan bjöd med honom till en pub för att kolla på Champions League-fotboll. När han kom dit visade sig allt vara en överraskning iscensatt av Gais supporterklubb Gårdakvarnen som ville överlämna en present: en flygbiljett så att han kunde bjuda över någon från sin familj. Supportrarna hade också samlat ihop pengar till vinterkläder och en middag för två.

Wanderson blir rörd när han berättar om kvällen:

– Det var helt otroligt. Fansen är helt fantastiska mot mig. Kan du se något sådant hända i Brasilien? Inte en chans! Alla har varit snälla och vänliga mot mig ända sedan jag kom, inte bara sedan jag vann skytteligan. Att samla in pengar för en flygbiljett på det sättet… det är helt otroligt. Jag vet inte om jag någonsin kommer bli så väl behandlad igen någonstans. Jag kommer aldrig att glömma det.

Annons

Det låter nästan nostalgiskt, som en berättelse från förr om något han saknar. Jag frågar om han tänker på sin tid i Gais som något som ligger bakom honom, om han redan drömmer sig vidare till en större klubb i en större liga.

– Nej, ärligt talat gör jag inte det. Det lönar sig inte att tänka så. Det skulle inte komma något positivt ur det. Självklart drömmer alla om att spela i stora ligor, det har man väl gjort ända sedan man var liten. Men nu är jag här. Jag är fortfarande Gaisspelare och ingenting har förändrats.

Hur kändes det när du återvände från Rotterdam utan att ha skrivit kontrakt?

– Konstigt. Det var väldigt stressande och tog på krafterna, inte bara då utan under hela den tiden transferfönstret var öppet. Jag var på semester i Brasilien och mobilen ringde ständigt. Ibland orkade jag inte svara, jag blev så trött på allting att jag till och med funderade på att lämna min agent eftersom det inte hade hjälpt mig ett dugg att anlita honom. Jag tänkte: »Kanske vet folk vem jag är nu och då kan jag nog sköta det där själv.« Jag var irriterad.

Vad gick snett i Feyenoord?

– Jag vet faktiskt inte. Jag har ingen aning. Jag skrev på och trodde att allt var klart.

Så du skrev på ett kontrakt med dem?

– Jag skrev på någonting, jag är inte säker på om det var ett kontrakt eller vad det var. Men sedan fick jag höra att det var problem med pengarna. Jag tror inte att de hade tillräckligt med pengar för att betala Gais.

Var det samma sak med Atlético Gramenet?

– Det var konstigt där nere, väldigt konstigt. Investeraren var någon miljonär från Stockholm. Han sade att han skulle satsa en massa pengar. Men jag vet inte. Det var något underligt med allt det där. Jag kan inte förklara vad det var.

Han blir tyst och tittar ut på paradgatan utanför. Det är grått, det är snöslask, det är svensk vinter. Mobilen ringer. Han tittar på displayen men hinner inte svara innan samtalet bryts.

– Det var från Brasilien. Från familjen, säger han.

Jag frågar vem som ska få Gårdakvarnens present.

– Min kusin Lincoln. Han är som en bror för mig. Vi växte upp tillsammans, han bodde i huset bredvid. Jag pratar med honom nästan varje dag. Han har aldrig varit här men vet ändå det mesta om mitt liv i Sverige.

Mobilen ringer igen och den här gången fungerar det. Wanderson svarar och skiner upp:

– Heeej! Hur gick det? É menina ou menino – är det en pojke eller flicka? Aaaah! Det är ju fantastiskt. Nej, nej. Det är klart jag är glad, jag är jätteglad.

När Wanderson trycker av är han nära tårarna, han försöker prata men får inte fram några ord. Jag försöker lista ut vad som skett.

– Har någon i din familj fått barn? frågar jag.

– Nej, det är mitt. Mitt första barn!

Jag vet inte vad jag ska säga. När jag pratat med honom tidigare har han varit reserverad när vi talat om familjen, han har bara nämnt att han är singel efter att ha brutit upp med Kelly, en brasiliansk flickvän som bodde med honom här i Göteborg och nu har flyttat tillbaka till Brasilien. Så efter att ha gratulerat rycker jag på axlarna i en fånig gest för att visa att jag uppenbarligen inte har fattat ett skvatt. Han garvar:

– Det är mitt ex. Hon fick reda på att hon var gravid en tid efter att vi gjort slut. I dag var hon på undersökning för att ta reda på om det blir en pojke eller flicka. Vi är lyckliga båda två. Vi skildes som vänner och står fortfarande nära varandra. Min mamma är visserligen inte så glad eftersom Kelly och jag inte är ihop längre. Men allt är okej. Kelly och jag bestämde att hon ska få bestämma namn om det är en tjej och jag om det är en kille. Nu kommer hon att heta Lara. Min lilla prinsessa. Om det blivit en pojke skulle han fått heta Anderson – utan W. Det är inte så komplicerat som mitt namn.

Han reser sig upp och säger:

– Du, jag måste dra. Jag vill ringa lite folk i Brasilien och berätta de goda nyheterna. Men vi ses väl i morgon?

Francisco Wanderson do Carmo Carneiro

Född: 18 februari 1986

Längd: 180 cm

Vikt: 75 kg

Karriär: AE Tiradentes 2004-2005, Ferroviário AC 2005-2006, Fortaleza EC 2006-2007, River AC 2007, Gais 2007-

Wanderson do Carmo kommer från Baturité i Ceará, en delstat i nordöstra Brasilien som hamnar långt ner – plats 22 av 27 – på det Human Development Index som rankar de olika delstaternas välstånd. Med andra ord vill många av invånarna bort. Första anhalt brukar vara regionens huvudstad Fortaleza, sedan drar man vidare till rikare ställen som São Paulo och Rio de Janeiro. Wanderson gjorde den första resan redan som 15-åring för att spela med favoritlaget Fortaleza EC men återvände snart på grund av hemlängtan – till stor besvikelse för dem där hemma som redan såg honom som sin craque de Baturité, stadens stjärna.

Annons

Två år senare gjorde han ett nytt försök, denna gång med AE Tiradentes – en klubb grundad av militärpolisen – och den här gången gick det lättare att anpassa sig. Snart flyttade han vidare till Ferroviário AC, Cearás tredje största lag som bland annat fostrat Mário Jardel, dubbel vinnare av Guldskon. Klubben låg i Serie C och Wanderson presterade så bra att han 2005 återigen fick chansen att skriva på för Fortaleza EC.

Eftersom klubben för att överleva i Serie A hade tagit in en mängd spelare som inte platsade i ligans toppklubbar, var det svårt för unga, lokala förmågor som Wanderson att slå sig in i startelvan. När Fortaleza åkte ner i Serie B lånades Wanderson ut till River Atlético Clube i grannstaten Piauí. Klubben, döpt efter argentinska River Plate, vann den regionala serien Campeonato Piauiense och Wanderson blev skyttekung med åtta gjorda mål, vilket renderade honom en buckla och en check på 2 000 reais (cirka 8 000 kronor).

När han återvände till Fortaleza hade laget en ny manager. Anfallaren var tillbaka på ruta ett och skulle återigen behöva bevisa sin klass för att ta plats. Det var då han hörde talas om Gais genom den svenske scouten Donald Hellström, mannen som bland annat tagit Wilton Figueiredo, Ari da Silva Ferreira och Daniel Sobralense till Sverige.

Wanderson visste ingenting om Göteborg och hade aldrig hört talas om Gais tidigare, men såg en chans att flytta till Europa och komma vidare i karriären. Han sade ja omedelbart.

 

Dagen efter anländer Wanderson bara en kvart sent.

– Jag är ledsen, du vet hur brasilianare är, ursäktar han sig och ler.

Eftersom Gais ska spela träningsmatch på Valhalla IP på eftermiddagen vill Wanderson äta lunch. Vi letar men ingen restaurang är öppen – det är lördag, det är för tidigt. Vi går nästan hela vägen upp till Götaplatsen innan vi hittar en hotellbar som börjar matserveringen om 15 minuter.

Jag frågar hur han reagerade när han fick höra talas om att en klubb i Sverige var intresserad av honom.

– Jag behövde ingen betänketid, jag hade inget att förlora. Om jag hade stannat i Fortaleza är jag inte säker på att jag hade spelat fotboll i dag.

Jag berättar att jag läst en gammal artikel i en av Cearás största tidningar. Den skrevs när han hade slagit igenom i Sverige – han kallades för »O Homem de Gelo«, Ismannen, och i kommentatorsfältet hade en Ferroviáriosupportrar skrivit: »Är inte det killen som lämnade oss och gick till Fortaleza? Jag tyckte alltid att han var lite lat.«

Wanderson skakar på huvudet:

– Ferroviário visade inget intresse för att diskutera nytt kontrakt. Fortaleza dök upp och då stack jag. När Ferroviário tog kontakt igen var det redan för sent. Det är möjligt att vissa blev sura men jag har inga problem med dem. Om jag har problem med någon klubb är det Ceará SC, jag skulle aldrig kunna spela för dem. Det skulle vara som att spela för IFK Göteborg.

Vad har du för goda minnen från tiden i Fortaleza?

– Jag spelade inte så mycket men fick ändå uppleva bra saker. Jag satt på bänken på Maracanã när vi mötte Fluminense. Jag kom aldrig in men fick känna på atmosfären. Det var grymt! Vet du att man kan se Kristusstatyn från Maracanã? Jag satt också på bänken när vi mötte Corinthians i São Paulo. Jag kommer ihåg att killarna pratade om hur svårt det var att markera Tevez. Du fattar inte hur stark han är.

Wanderson ber mig beställa åt honom:

– Något med kött eller fisk och potatis. Här i Sverige kommer allting med potatis.

Jag tittar förvånat upp.

– Alltså, jag förstår det mesta av det de säger men jag pratar inte särskilt bra, förklarar han. Det är bättre om du gör det.

Menyn erbjuder mackor och lunchbuffé – jag väljer det första, Wanderson det andra. Han fyller en tallrik till brädden med ris, potatis och torskfilé.

Jag frågar vad han tror om säsongen som väntar – Gais har ändå tappat Pär Ericsson till IFK Göteborg och Mattias Lindström till Helsingborgs IF, och förra året fick laget kämpa för att hålla sig kvar trots att de hade skytteligavinnaren Wanderson i laget.

– Ja, jag kommer verkligen att sakna Mattias, säger Wanderson. Han slog väldigt många bra passningar till mig. Han är en bra spelare.

Pär Ericsson då?

– Pär… Ja, vad kan jag säga om honom? Vem är jag att döma? Jag respekterar andra människors beslut men jag skulle aldrig ha gjort som han. Folk blev arga på honom när han gick. Det är komplicerat, du har väl sett vad som hänt med Eguren i Stockholm? Du måste vara försiktig med sådana saker.

Har du haft problem med motståndarsupportrar?

– Nej, jag kom in på en pub full av IFK Göteborg-fans en gång. Först blev jag rädd. Men sedan kom flera av dem fram och var väldigt trevliga. De sade: »Du är Allsvenskans bästa spelare men du spelar ju i fel klubb. Kom till IFK och ta guld istället.«

När det nu inte blev någon flytt utomlands övervägde du inte att gå till en annan klubb i Sverige?

– Nej, aldrig. Helt ärligt. Jag är alldeles för förknippad med Gais. Dessutom tror jag inte att jag skulle utvecklas så mycket bara för att jag gick till en annan svensk klubb. Ekonomiskt skulle det inte heller vara någon större skillnad. Det är klart att det vore kul att spela för att kunna vinna en titel, det saknar jag ibland. Men vem vet, allting kan hända i fotboll och vi har ett bra lag här i Gais.

I fjol vann du skytteligan men blev ändå kvar. Känns det konstigt att veta att det bästa du kan göra i år är något som du redan har presterat – och som ändå inte räckte till?

– Ja, i Brasilien säger vi ju att du faz chover – du ser till att det regnar – om du utför något speciellt. I Sverige skulle inte det hjälpa, här regnar det redan tillräckligt. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag kanske ska se till så att solen kommer fram istället.

Wander. Varken brasilianare eller svenskar lyckas uttala hans namn korrekt – med ett W som i engelskans wonderful. »I skolan frågade en lärare: ›Varför heter du inte bara Anderson istället?‹ Jag sade: ›Jag vet inte, fråga min mamma. Jag valde det inte själv.‹«

Han tittar klockan och säger:

– Aj, vi måste hämta upp Romário och vara på samling klockan 13.

Jag tar inte tiden men är säker på att Wanderson trycker i sig hela sin stora portion på mindre än tio minuter. Sedan ilar vi iväg ut mot bilen:

– Jag är mycket mer punktlig nu sedan jag flyttat till Sverige, säger Wanderson.

Jag tänker att jag inte direkt har sett bevis för det under de två dagar vi har träffats men håller god min och frågar om det är något annat han lärt sig av svenskarna.

– Genom att bo här har jag blivit mycket bättre på att säga ifrån när det är något jag inte gillar. Jag är rakare. Förr var jag blyg. Om folk inte gillar något här, så säger de det direkt. Det är bättre att klara av saker. Så gjorde jag med min familj. Min mamma och mormor kom inte så bra överens så jag åkte hem och sade till dem: »Hör upp nu, det är mina pengar som försörjer familjen och då är det också jag som bestämmer här – och nu bestämmer jag att det ska vara så här.«

Vad hände då?

– De gjorde precis som jag sade till dem och nu fungerar allt mycket bättre.

Han drar på stereon. Ur högtalarna hörs rytmer av forró, en musikstil typisk för nordöstra Brasilien. Han pekar på sin landsman Romário, med artistnamnet Romarinho, som står och väntar vid vägkanten.

– I kväll ska vi ha välkomstfest för nykomlingarna. De har det varje försäsong och det brukar bli rätt galet. De nya får olika uppdrag och det brukar vara rätt mycket alkohol inblandat. Romário dricker inte – om du nu undrar varför han ser så orolig ut.

Landsmannen hoppar in i bilen.

– Laddad för i kväll? frågar Wanderson.

Romarinho ler nervöst, tittar på mig och inser att även jag vet vad som väntar.

När vi kommer fram till Gaisgården står ett par med sin son på parkeringen och väntar. Pojken vill ha en autograf och bli fotograferad med sin idol. Han håller en grön t-shirt med Wandersons ansikte som motiv. Tröjan bär texten: »Saves our souls, makes our goals«.

Anfallaren går fram till pojken när en skåpbil med Gaisemblem tvärnitar framför honom. Det är materialaren Åke Ahlberg som låtsas köra på lagets stjärna. Jag inser att vi har anlänt tidigare än alla lagkamraterna. Kanske gäller Wandersons punktlighet bara möten med svenskar, inte brasilianare.

Åke Ahlberg kliver ur bilen, öppnar bakdörren och tar ut två lådor vin. Romarinho tittar förskräckt på dem.

– Är de till dig? frågar jag.

– Det hoppas jag inte, svarar han.

I Wandersons egen Måndag hela veckan är Romário Pereira Sipião ständig birollsinnehavare. Han scoutades av Donald Hellström efter att ha vunnit ligan – med JV Lideral – i delstaten Maranhão där han också blev skyttekung med 13 fullträffar. Gais tänkte att han skulle bli den perfekta ersättaren när Wanderson såldes. Men Wanderson blev kvar och Romarinho fick sitta på bänken hela förra året. Inför den här säsongen gjorde han sig återigen redo att kliva in eftersom allt pekade på att landsmannen skulle försvinna i januari. Nu ska han försöka ta plats i en för honom ovan roll – i dagens match mot Falkenbergs FF ska han testas i en defensivare mittfältsposition.

– Jag har sett hur mycket Wanderson betyder för Gais men jag känner mig redo att ta över det ansvaret nu. Det var det jag kom hit för, säger han.

När han återvände till Sverige med sin gravida hustru i januari, efter semester i Brasilien, följde han Wandersons kval och besvikelse på nära håll.

– Det var inte lätt för honom men det fanns inget han kunde göra åt det. Jag försökte säga det till honom. Jag sade att han inte skulle oroa sig – förr eller senare kommer han att flytta. Jag tror att han mår bättre nu.

Efter matchgenomgången är det dags för avfärd. Den här gången är vi fyra i bilen – utöver oss brasilianare tar ghananen Reuben Ayarna plats och på vägen till Valhalla IP konverseras det på en blandning av svenska, portugisiska och engelska. Mest handlar det om eftermiddagens möte mellan Chelsea och Manchester City, matchen där Wayne Bridge och John Terry stöter på varandra för första gången sedan avslöjandet att Terry haft en affär med Bridges flickvän.

– Jag skulle gärna se den matchen, säger Wanderson.

– När börjar den? frågar Romarinho.

– Samtidigt som vår, säger Ayarna. Jag undrar om de kommer att skaka hand med varandra?

– I Brasilien skulle det där aldrig ha inträffat, skrattar Wanderson. Där vågar du inte ta med dig din fru eller flickvän för att träffa andra spelare. Du känner till riskerna.

Jag frågar om han någonsin pratar om brasiliansk fotboll med sina lagkompisar.

– Absolut. Men de tror inte på mig när jag berättar om lönerna i brasilianska ligan, när jag säger hur mycket spelare som Adriano, Vagner Love eller D’Allesandro tjänar. De tror att jag skojar. Då säger jag till dem: »Tror ni jag skulle ha flyttat hit om jag hade spelat för ett stort lag i Brasilien?«

Han säger att han också försöker införa en mer brasiliansk attityd i laget – särskilt hos de yngre spelarna.

– En sak jag inte gillar här är att man så lätt blir imponerad. Man har för stor respekt för andra spelare. Jag menar, självklart måste man respektera alla men man måste också tro på sig själv. Ibland hör jag »åh, den killen började sin karriär i en stor klubb« eller »den där killen har spelat med den eller den spelaren«. Jag säger: »Vadå? Nu är han här och då är han på samma nivå som du och jag, i samma liga. Om du klarar av att spela mot honom vet du att du är värd samma chans som han fick.« Det där är någonting man lär sig redan som ung i Fortaleza.

Wanderson sitter tyst en stund. Sedan berättar han att det nästan tog ett helt år för honom att lära sig spelstilen här. Allsvenskan är speciell. Men han tror att han blivit en bättre spelare i Sverige. Han är starkare. Och bättre på försvarsspel.

– När jag precis kommit hit skrek alla åt mig att backa hem och hjälpa till i försvaret. Då sade jag bara: »Om jag gör det, vem ska då vara där framme och göra alla målen?« Det är ett annat sätt att tänka. I Brasilien vill vi bara anfalla. Sedan, när jag började göra mål, skrek samma killar åt mig att inte backa hem, då ville de bara att jag skulle gå framåt.

Han räknar upp de lag han tycker spelar bäst fotboll: Elfsborg, Kalmar och »kanske AIK«:

– De lagen vill äga bollen. Jag gillar inte sättet många andra lag spelar fotboll på – särskilt inte IFK Göteborgs. Det är inte ett dåligt lag, men heller inte särskilt bra. De har bara lärt sig hur man utnyttjar motståndarnas misstag.

Reuben Ayarna avbryter. Han har försökt fråga Romarinho om matchtröjan och vill ha hjälp med översättning. Han undrar om det går att få en kortärmad tröja.

– Ja, det är lätt fixat, säger Wanderson. Ta bara en sax och klipp av de långa ärmarna. Det är enda sättet. De har inga kortärmade här på grund av vintern. Jag hatar också de vi har. De är för tajta, obekväma. Jag gillar inte handskar, långkalsonger, långärmade tröjor…

När vi når fram till idrottsplatsen är det redan fullt på parkeringen. Det är visserligen Wandersons första match på hemmaplan för säsongen men jag anar att det måste vara något annat evenemang på gång i staden. Mycket riktigt – Gothenburg Horse Show i Scandinavium. Wanderson hittar ingen plats. Efter att ha kört två varv runt parkeringen ger han upp men Reuben Ayarna protesterar och säger att han har sett en ledig ruta.

– Där, »Wander«!

Han pekar på en smal ficka mellan en bil och en hästtransport. Wanderson skakar på huvudet men ghananen insisterar.

– Okej, men då får du försöka, säger Wanderson.

Ayarna tar plats bakom ratten. Vi andra går ut och försöker dirigera det som ser ut som ett omöjligt uppdrag. Jag noterar att flera av lagkamraterna stannar upp för att följa spektaklet. Det måste vara en underhållande scen – om man inte själv är med i den och framför allt om det inte är ens egen bil. Wanderson trampar nervöst på stället. På ett mirakulöst sätt lyckas dock Ayarna – en dataingenjör som flyttade från USA 2008 för att spela i Gais – klämma sig in utan några större problem och han får beundrande nickar från lagkamraterna som belöning.

– Tänker du stanna hela matchen? frågar Wanderson.

– Ja, hur så? säger jag.

– Då får du hålla bilnycklarna.

 

I matchprogrammet gör man reklam för årskort under rubriken »Se Wanderson dansa 2010!« och de 870 åskådare som kommit till Valhalla IP den här lördagseftermiddagen får se en del av den varan. Brasilianaren är bra. Redan efter en halvtimme leder Gais med 3-0 efter två mål av Kenneth Gustafsson och ett av Wanderson.

I halvtid tilldelas han priset som Årets spelare 2009. Speakern ber honom säga några ord. Wanderson slipper undan genom att lägga högra handen mot hjärtat och lyfta vänsterarmen för att peka mot klacken. Supportrarna börjar sjunga:

– Wanderson do Carmo, å-åå-åå! Wanderson do Carmo, å-åå-åå!

– Jag hörde att du gav ett löfte när du kom tillbaka från lägret på Cypern, säger speakern. Du sade att du skulle göra 40 mål den här säsongen, eller hur?

– 40? säger Wanderson. Nej, nej. 20 kanske.

Jag tänker på Wandersons berättelse om när han senast utlovade ett visst antal mål. Då var det inte inför jublande fans utan i sina böner till helgonet Sankt Francis, vars grav är belägen i Canindé, grannstaden till Wandersons hemstad Baturité. Där hänger numera en grönsvart Gaiströja med nummer 25 på ryggen, mitt bland alla andra föremål som skänkts av de tusentals pilgrimer som varje år vandrar dit för att uttrycka sin tacksamhet över att något de bett om har gått i uppfyllelse. Vissa lämnar käppar de inte längre behöver, andra examensprov som gett dem jobb de drömt om. Wanderson lämnade matchtröjan han bar i 2-2-matchen mot Malmö FF på Swedbank Stadion i fjol, då han gjorde två mål och därmed uppfyllde löftet om att göra nio mål under första halvan av säsongen. Hur många mål han hoppas på i sina böner i år vill han inte avslöja.

»Hade jag skrivit på ett kontrakt där kunde det ha blivit problem. Det var inte Guds mening att det skulle ske. Jag kan inte ha bråttom. Gud har något bra inplanerat för mig.«

Matchen mot Falkenberg slutar 3-0. När jag väntar på spelarna kommer två 13-åriga tjejer – Mimmi och Alexandra – fram. De är fnittriga och nyfikna på vem jag är. När jag berättar att jag är där för att skriva om Wanderson exploderar Mimmi:

– Åh gud, är det sant? Coolt! Så du menar att du typ åker runt och pratar med en massa människor. Är det ditt jobb? Det skulle jag vilja göra. Jag gillar att prata med människor.

– Där kommer han! ropar Alexandra.

Jag ger Wanderson bilnyckeln och frågar om han kan skriva sin autograf till tjejerna. När han tar pennan passerar Romarinho och i samma ögonblick inser jag att det inte var Gais stjärna med nummer 25 på ryggen som tjejerna väntade på.

– Kom, han drar nu! skriker Mimmi.

– Oj, han är så söt, säger Alexandra.

– Han är så blyg, så kort.

– Åh, vad gullig.

De hinner ifatt Romarinho, Wanderson står kvar med pennan i handen. Tjejerna fortsätter tjattra:

– Åh gud, tror du han förstår svenska? Hörde han vad vi sade om honom?

På väg mot bilen berättar Wanderson att han inte har bestämt sig för om han ska spela Gais första hemmamatch mot Malmö FF.

– Jag vet inte hur jag gör. Jag vill ha en löneförhöjning men då vill Gais att jag skriver på ett kontrakt fram till 2012. Jag funderar på att inte spela om jag inte får löneförhöjningen ändå. 

Aftonbladet har skrivit om en ny månadslön på 65 000 kronor och TT har redan låtit meddela att Wanderson välkomnat pengarna som ska skickas hem till familjen i Brasilien. Men inget kontrakt är signerat ännu.

– Skriver jag på kan det bli svårare att bli såld. Å andra sidan finns det inga garantier för att jag byter klubb även om jag inte förnyar. Förra året vann jag skytteligan och ingenting hände för det. Jag får fundera. Det är inget lätt beslut.

Drygt två veckor senare. I Gamla Ullevis presskonferensrum, efter 0-0 mot MFF, suckar Gais tränare Alexander Axén:

– Jag hatar den frågan. Ska ni ställa den frågan hela tiden så blir detta en parodi.

Han är trött på att svara på om Wandersons besvikelse går ut över hans prestationer på plan. Den här kvällen missade brasilianaren Gais bästa läge – en straff som MFF:s målvakt Johan Dahlin räddade.

När tränaren lämnar rummet ser han Wanderson göra sig redo för en TV-intervju. Axén greppar spelarens ansikte mellan händerna och säger:

– Du var jättebra! Bra jobbat i kväll.

Romarinho går förbi. Jag frågar hur välkomstfesten var.

– Galen, säger han och skakar på huvudet. Jag och de andra killarna fick springa runt på en fotbollsplan täckt med snö i bara tennisskor och kalsonger. Den som kom sist var tvungen att dricka en massa shots som smakade skit. Jag är glad att jag inte kom sist.

När Wanderson är färdigduschad sneddar vi över planen för att komma ut på rätt sida arenan. Gräsmattan är gropig, det är svårt att avgöra vad som är gräs och vad som är jord. Att som teknisk anfallare försöka imponera på scouter på den här leråkern måste kännas hopplöst.

Wanderson är trött. Han har fått svara på samma frågor som vanligt. Feyenoords tekniska direktör Leo Beenhakker var på plats för att kolla in honom – igen.

– De bara frågar mig om Feyenoord. Vad vill de att jag ska säga? Vad spelar det för roll om de var här på arenan? Jag blir ju kvar här. Jag åker ingenstans.

I fjol spelade han nio matcher utan att göra mål, direkt efter uppehållet för U21-EM. Det var då reportrarna började fråga om hans insatser påverkades av proffsryktena.

– Det är i de stunderna du inser vilka som verkligen står på din sida. Min tränare är fantastisk. Han bara sade till mig att fortsätta jobba, han sade att han trodde på mig och att målen skulle komma förr eller senare. Jag vet att mina lagkamrater jobbar hårt för att jag ska göra mål och jag vill inte göra folk besvikna. När jag sedan gjorde hattrick mot Gefle… det var en av de bästa stunderna i min karriär.

När vi passerar straffpunkten kikar han ner på den och säger:

– Om till och med stora spelare som Pelé missade straffar – varför skulle inte jag kunna göra det? Sådant händer. Det här var inte min dag bara.

När vi kommer in på arenans restaurang säger Gais assisterande tränare Matti Demegård, som talar lite portugisiska, att domaren Martin Hansson erkände att Johan Dahlin hade rört sig framåt när straffen lades.

– Jag önskar bara han hade sett det då, säger Wanderson. Nu förändrar det ingenting.

Mobilen ringer. Brasilianarens bistra uppsyn förbyts till ett leende.

– Är det därför du ringer? Haha, tack så mycket. Jag åker från arenan nu, jag ringer dig senare.

Wanderson vänder sig till Romarinho och säger att det var BK Häckens brasilianare Paulinho.

– Han ringde bara för att fråga: »Är det här numret till Dodo?«

Romarinho skrattar – Dodo är spelaren som missade två straffar kvällen före i derbyt Flamengo-Vasco på Maracanã. Det har varit dagens snackis i Brasilien.

När vi lämnar arenan frågar jag om han antog Gais bud om förlängning av kontraktet.

– Nej, jag pratade med min agent och bestämde att jag lika gärna kan vänta. Jag får ingen löneförhöjning men det är okej. Vi får se vad som händer.

Han skrattar till och säger:

– Såg du Dime Jankulovskis son där inne? Han säger till Dime att han vill spela som Wanderson när han blir stor. Det är inte så ovanligt, jag ser många ungar som han här. Min frisör berättade att en pojke kom in och sade att han ville ha en mohikanfrisyr, »precis som Wanderson«. Jag blir förvånad när folk börjar ifrågasätta om jag gör mitt bästa för klubben, men de får säga vad de vill. Det spelar ingen roll. De här barnen som säger att jag är deras idol är värt allt. Jag har aldrig upplevt det i mitt liv tidigare och jag är väldigt tacksam.

Innan han sätter sig i bilen frågar jag om han såg nyheten om »Tony Thompson«, den påstådda svenska miljonären från Atlético Gramenet, som nu är gripen av spansk polis och misstänkt för förskingring. Wanderson skakar på huvudet:

– Jag visste att något var fel där! Jag sade ju det till dig. Det är därför jag tror på Gud. Hade jag skrivit på ett kontrakt där kunde det ha blivit problem. Det var inte Guds mening att det skulle ske. Jag kan inte ha bråttom. Jag vet att Gud har något bra inplanerat för mig.

Han hoppar in i bilen och kör iväg. I morgon ska han upp tidigt och återigen se till att vara väldigt punktlig. Träning på Valhalla IP. I Göteborg. Med Gais. Ingenting har förändrats.