Offsides fotograf och bildchef Peter Widing har gått bort. Han blev 48 år gammal.
Peter Widing var en av de sista svenska sportfotograferna som bytte till digitalkamera. Inte bara för att han var av naturen misstänksam mot nymodigheter utan främst för att den nya tekniken inte levde upp till hans högt ställda krav. Visst var det praktiskt att slippa byta filmrullar och nog sparade man tid på att inte behöva framkalla, men det spelade ju ingen roll om skärpedjupet och färgåtergivningen var sämre. Då fick det hellre vara.
När världen äntligen kunde leverera maskiner som dög åt Peter gick det å andra sidan snabbt. Han snappade upp idén att placera en fjärrstyrd kamera i fotbollsmålens nät, och tog bilder som fångade målchanser ur målvaktens perspektiv och fick kollegorna att fascinerat klia sina huvuden.
På samma sätt var Peter avvaktande när vi på Offside bestämde oss för att ge ut landskapsfotografen Hans van der Meers praktverk över europeiska fotbollsplaner. Holländaren hade ganska radikala idéer om sportfotografi – i korthet gick de ut på förståelsen för spelet hade gått förlorad med teleobjektivet och nutidens fokusering på närbilder, och Peter var inte överdrivet imponerad. Men så gick det någon månad, och när landslaget kom till Ullevi klättrade Peter upp på arenans tak. Därifrån insåg han att van der Meer hade en poäng, och tog unika panoramabilder som belyste svagheterna och styrkorna i lagens spelsystem.
På en annan punkt vägrade han att ge vika: Offside skulle inte, som så många andra medier nuförtiden, arrangera bilder eller släpa in folk i fotostudior. I en tid där stjärnor förgudligas och fotbollen upphöjs till kärnfysik ansåg han att det var desto viktigare att verkligheten skildrades som den var.
Själv var han noggrann, lyssnande och omtänksam. För det, och för mycket annat, älskade vi honom som medarbetare och vän.
Som Offsides bildchef upprätthöll och spred han sina ideal. Som vår förstefotograf briljerade han med hela sin spännvidd: från närbilderna där han med sin känsla för spelet alltid lyckades fånga avgörande ögonblick, till överblicksbilderna som gjorde sporten begriplig. Och så alla de där hudnära motiven som fångade utövarnas träning och vardagsliv.
Genom sin blandning av konservatism och nytänkande var Peter Widing Sveriges främsta sportfotograf.
Han hade starka uppfattningar om allt – från vilket mineralvatten som var acceptabelt till när en mango kunde anses ätmogen, och befann han sig på någon gudsförgäten plats där matutbudet inte höll måttet gick han hellre hungrig än »stoppade i sig skit«. Reportageresorna planerade han med outsinlig nit: vilka flygrutter som var mest tidseffektiva, vilka hyrbilsföretag som låg på smidigast avstånd från terminalen, vilka hotell som låg mest strategiskt placerade. Om något gick snett hade han både en backup-plan och en backup-plan för backup-planen. Om vi på Offside parade ihop honom med en reporter som inte arbetat med Peter tidigare kunde vi skicka med en varning: »Det kan hända att han inte säger ett ord till dig de första dagarna. Men det beror inte på att han inte gillar dig, det beror på att han är sådan. Sedan får du inte bli chockad när han vänder på en femöring, och förvandlas till Sveriges bästa imitatör.«
Det sistnämnda var Peters hemliga superkraft. Som den goda betraktare han var sög han i sig omgivningens manér och uttryckssätt, och när andan föll på kunde han släppa fram imitationer som var häpnadsväckande träffsäkra. En betydande andel av den svenska fotbollseliten ingick i hans fasta repertoar, men den han härmade med mest kärlek var den förre förbundskaptenen Tommy Söderberg – med vaggande gång, utpräglad stockholmska, slumpvisa språkgrodor och allt.
Peter älskade verkligen sporten som det blev hans livsgärning att skildra. För många spelare agerade han ställföreträdande minne: om de själva glömt var de gjorde sin landslagsdebut visste han inte bara ort och motstånd, utan också på vilken position de spelat och hur vädret var den dagen.
Peters Widings sista stora uppdrag blev att följa U21-landslagets triumfatoriska EM-turnering i Tjeckien i fjol. Där fyllde han sin vanliga extraroll som flugan på väggen som snappade upp alla de små ovärderliga repliker och detaljer den ordinarie reportern missade – som hur den assisterande förbundskaptenen Andreas Pettersson kramade om Branimir Hrgota efter en träning, vilket gjorde att Offside var de enda som inte förvånades när Hrgota sedan togs ut i nästa startelva. Och det var givetvis Peter som lokaliserade stenen utanför stadion i Brno från vilken man kunde se över muren in på de stängda träningarna.
Men det fanns ändå sådant som var viktigare. Vart han än var i världen berättade han för ressällskapet om det senaste som hänt hans dotter Kajsa och sonen Albin. Efter finalen i Tjeckien övertalade Peter målvaktstränaren Troedsson att smuggla ut en officiell EM-matchboll. Den skulle han ta hem till Albin.
Peter Widing ställde höga krav på sin omgivning. Men ännu högre krav ställde han på sig själv.
Av anledningar som vi har oändligt svårt att begripa ansåg han sig inte längre kunna leva upp till dem. Vi sörjer honom djupt.
Alla våra tankar och all vår kärlek går nu till hans familj.