Text: Karl Andersson
Hur mycket kan man zooma in i diskussionen om vem som är världens bästa fotbollsspelare genom alla tider? Det enklaste och mest vedertagna sättet att angripa den diskussionen på är att jämföra spelares samlade verk under deras karriärer. Jag tycker personligen att det är det bästa sättet, det blir mest rättvist. Stefan Holm hade en jämnare karriär än Patrik Sjöberg, som alldeles för förenklat en specifik dag var en bättre höjdhoppare än Stefan Holm. Så skulle man aldrig tänka inom fotbollen, men i friidrotten, och i alla sporter där det finns konkreta världsrekord, är det angreppssättet betydligt mer närvarande.
Ska vi testa att applicera angreppssättet på fotbollen genom att försöka mäta högsta höjder även där? Då ställs vi genast inför ett par problem. Det ena är att en redan subjektiv diskussion når en hopplös nivå av subjektivitet. Man skulle kunna argumentera för att den spelare som har vunnit mest under en enskild säsong är den bästa. Eller den spelare som har gjort flest mål under en säsong. Och så vidare. Diskutera i smågrupper! Klara? När ni nu har bråkat, kohandlat och kanske, kanske lyckats landa i ett gemensamt svar så slänger jag, hjärtlöst nog, allt ni kommit fram till åt helvete. Jag inför nämligen en ny distinktion.
För om vi ska zooma in lika långt som världsrekordsporterna gör så kan vi faktiskt inte nöja oss med en årslång prestation. Vi kan inte nöja oss med en supermånad heller. Vi kan faktiskt inte ens nöja oss med en match. Ett hundrameterslopp genomförs på knappt tio sekunder, ett hopp över en ribba ännu snabbare än så. Vi måste således gå ner på den enskilda aktionen.
Kanske utbrister du nu: »Vadå? Är Johan Elmander plötsligt världens bästa spelare någonsin?« Och ja, det är han. Nästan. För visst var Alingsåssonens mål mot Wolverhampton, där han fintade bort fyra spelare i två rörelser, helt otroligt. Men för mig får han nöja sig med andraplatsen.
Minns ni Yoann Gourcuff? Av alla som kallats »den nye Zidane« är han en av dem som faktiskt har känts kapabla att leva upp till Zizous storhet. Under sina två säsonger i Bordeaux mellan 2008 och 2010 var han utan tvekan en av Europas hetaste offensiva mittfältare, definitivt franska ligans bästa spelare.
Men för mig är han mer än så. Anledningen ägde rum i ligamatchen mot PSG strax efter nyår 2009. Det finns ett 7 minuter och 36 sekunder långt Youtubeklipp från den matchen som är tänkt att vara ett hyllningsklipp, men som blir starkt på andra sätt. Jag tycker nämligen att Gourcuff är ganska dålig i de flesta av sekvenserna som visas. Visst ser man att grabben har boll i sig, men i flera av sekvenserna slår han halvdana hörnor och frisparkar för att i nästa sekvens själv dra på sig onödiga frisparkar.
Jag roas framförallt av två sekvenser. Den ena sker exakt tre minuter in i klippet. Då får Gourcuff bollen felvänd på offensiv planhalva. Sedan trampar han på bollen två gånger, innan han tar beslutet att relativt opressad rensa hem bollen till sin målvakt. Den andra sekvensen sker 40 sekunder senare och är ännu härligare. Marouane Chamakh, Arsenalfloppen som uppges ha fått nobben av Djurgården, gör det väldigt bra som i kamp med Claude Makélélé tar ner bollen och serverar Gourcuff i en jättefin yta framför PSG:s backlinje. I ett läge där de flesta nog hade tagit med sig bollen och drivit vidare mot mål väljer Gourcuff att skjuta på ett tillslag. Det är ett av de sämre avsluten du kommer att se i ditt liv, och därmed kan man argumentera för att han är en av världens sämsta spelare.
Därför är det pikant att han några minuter senare gör sig odödlig som världens genom tiderna bästa spelare, om man ska gå efter världsrekordsporternas synsätt. Jag förstår inte hur någon som ser målet Gourcuff gör fem minuter in i klippet kan säga något annat. Manövern sker på två sekunder och innehåller fem bolltoucher. Med ryggen vänd mot mål i en position strax utanför straffområdet fintar Gourcuff bort Sylvain Armand med en kombinerad tvåfotare och vändning. Det är den vackraste aktion jag har sett göras på en fotbollsplan. I nästa touch tvåfotar han sig förbi Sammy Traoré – den näst vackraste aktion jag har sett göras på en fotbollsplan – innan han med yttersidan skruvar in bollen i det bortre hörnet bakom Mickaël Landreau. Kanske börjar du nu gaffla om att den ska sitta längre ner eller högre upp, men då slår jag dövörat till. Avslutet sitter i en perfekt höjd.
Ett katastrofalt franskt VM 2010 gav Yoann Gourcuff en törn som hans karriär aldrig hämtade sig från. Men karriär hit och karriär dit. Vem behöver en bra karriär när man är världens bästa fotbollsspelare genom alla tider?
