Foto: Daniel Nilsson

»Lagkaptenen lämnade föreningen på studs«

Andreas Brännström är Offsides tränarkrönikör. I sin femte krönika skriver han om ikoner som tappar gnistan.

En ung kollega som har sitt första tränaruppdrag är på besök. Efter ett par timmar lyfter han en situation som han stött på för första, men förmodligen inte sista, gången:

– Jag har en lagkapten som jag anpassat mig en del till och verkligen försökt få med på tåget. Han har hög status i omklädningsrummet och i klubben, men han presterar inte på fotbollsplanen. Det känns bara som om han fokuserar på att vakta sin position snarare än att han brinner för föreningen. Han har spelat alldeles för mycket sett till vad han har presterat och jag har en ung kille i träning som ser bättre ut än han. Jag måste peta honom, men jag tror att det kan bli kaos då.

Hur välutbildad man än är som tränare kommer man alltid att utsättas för sociala situationer som inte ingått i någon förbundskurs. I vårt jobb stöter vi bland annat på spelare som har skyhög status och som kanske till och med har mer att säga till om än vi. De har styrelsens, journalisternas och fansens ögon – och dessutom en väldig påverkan på övriga spelare.

Annons

Förstå mig rätt här. Det finns spelare som tagit svensk fotboll till en ny nivå och när jag såg (de välförtjänta) hyllningarna till Kennedy och Hysén var min spontana reaktion att swisha ett bidrag till respektive tifogrupp. Anders Svensson, Rosenberg, »Ante« Johansson … alla har de återvänt från större ligor och gett sina klubbar ett rejält lyft. De har säkert varit jobbiga ibland. Ställt krav på organisationen, haft anpassad träning, kommit med taktiska synpunkter. Men så länge det går hand i hand med spelarens egna prestationer och professionalism är det i sin ordning. Diego Simeone uttryckte det enkelt: »Problemet är de som vill ha stjärnstatus men inte kan backa upp den med prestationer. Vi brukar skiljas åt väldigt snabbt.« 

För trots alla goda exempel faller det inte väl ut alla gånger. Man ska också ha klart för sig att en spelare ytterst sällan frivilligt väljer bort bättre liga och högre lön. När man inte kan välja och vraka bland erbjudanden från utländska klubbar blir Allsvenskan ett bekvämt sista stopp. Barnen ska börja i skolan, sambon har tröttnat på att flytta runt, kroppen känns inte som förr. Det blir helt enkelt statusen och bekvämligheten som lockar snarare än den tidigare drivkraften att ge allt man har för föreningen.  

 

Det här är en diskussion som ofta kommer upp tränare emellan. Vi får lägga en hel del tid på att hantera spelare som växt sig så stora att de i princip kan hjälpa eller stjälpa en hel klubb, beroende på vad de känner för. Jag har själv många gånger suttit i samtal med spelare som mellan raderna, eller rakt ut, uttryckt att föreningen står i tacksamhetsskuld till honom: »För allt jag gjort för klubben.« Som om han inte varit anställd och fått lön för det, utan bara gett till övriga. 

Jag har ingen generallösning för den här typen av situationer, men att vara tränare är så mycket mer än att välja spelsystem. Det är att hantera individer varje dag, och de där dagliga samtalen har oftast en större påverkan på veckan än valet av en enskild övning på träningen.  

Hur det gick för min unga besökare? Han valde att bänka sin kapten. Denne svarade med att lämna föreningen på studs och övertalade dessutom tre andra spelare att göra detsamma, vilket självklart orsakade en hel del problem de sista matcherna …  


Andreas Brännström är ­tränare i Jönköp­ings Södra IF och fast krönikör i Offside hela ­säsongen.