Hanna Marklund, mittback i Umeå IK:
»Två år tidigare hade vi förlorat mot just Frankfurt och vi kändes så små jämfört med dem. De låg långt före, och precis som det tyska landslaget kändes de … ouppnåeliga. Men vi utvecklades snabbt under tiden som följde och 2004 var vi som bäst. Vi hade en tjurig norrländsk stomme med extrema vinnarskallar: Hanna Ljungberg, Frida Östberg, Anna Sjöström, jag själv, Malin Moström som var den minst utåtagerande men som bara jobbade ännu hårdare när hon blev arg. Jag och Hanna Ljungberg var goda vänner, men på träningarna var vi hänsynslösa i duellspelet. ›Sätt inte Hanna och Hanna mot varandra‹, var en mening som hördes ofta. Och så hade vi förstås Marta med sin briljans.
2004 var det fortfarande dubbelmöte i finalen och vi inledde på Råsunda – Gammliavallens konstgräs var inte betrott. Det var första gången jag mötte de tyska landslagsspelarna utan att känna mig underlägsen. Jag minns fortfarande hur jag nästan rös och tänkte: ›Där är Birgit Prinz, och hon har ingen chans mot oss i dag.‹ Vi vann med 3–0. Inför returen var vi ändå ödmjuka, vi var likson matade med att vi förlorar mot tyska lag när det verkligen gäller. Men vi mosade dem och bäst minns jag en soloprestation av Marta. Publikmässigt var det stor skillnad jämfört med i dag. Allt har blivit större och konkurrensen är hårdare nu när även traditionella storklubbar satsar på damer. Svenska klubbar har därför mycket svårare att nå en final i dag. Men den lilla tråkigheten måste ses som sekundär i det stora perspektivet.«
Tack för att du läser Offside
Teckna en prenumeration eller Logga in för att fortsätta läsa.
