En ny Nebo

I slutet på 90-talet var AIK en väl­organiserad klubb och Nebojsa Novakovic liraren som vägrade rätta in sig i ledet. Idag är det den stor­rökande anfallaren som efterlyser ordning och reda i föreningen.

Reglerna är enkla och behöver bara följas av honom själv. Nebojsa Novakovic sparkar iväg en boll ett femtontal meter med en rejäl bredsida och ska sedan träffa den bollen med en annan. Varje gång han prickar rätt ler han belåtet. När alla tolv bollarna är bortsparkade samlar han in allihop och upprepar proceduren åt andra hållet.

Det är träning på Karlberg. En isande kall vind blåser över fotbollsplanen och tvingar spelarna att behålla överdragskläderna på. Medan assisterande tränaren Mikael Stahre slipar teknik med truppen i ena änden av planen har kollegan Nebojsa 40 meter därifrån tröttnat på precisionsleken och lägger i stället upp en boll på lämplig grästuva, tar sats och skruvar in ett skott i målets högra kryss.

Nebojsa och Stahre har planerat in i minsta detalj. På en whiteboard inne i klubbstugan har de gått igenom träningen i teorin för att inte tappa effektivitet nu när de är ute på planen. Rikard Norling är ledig i dag, men Nebojsa är noga med att det inte ska bli någon vikarieslapp stämning bara för att huvudtränaren inte är här. De röda konerna är utlagda. Nästa övning redan förberedd.

Annons

Vid sidlinjen står åtta ungdomar, inbjudna av lagledare Peter Ericsson som under det allsvenska uppehållet passar på att visa lojala supportrar runt på AIK:s anläggning. Ericsson kallar på Nebojsa och ber honom säga något om vad som står på dagens program.

– Vi är inne i en lite annorlunda period just nu när det inte är allsvenskt spel, säger den assisterande tränaren. Det är nästan som försäsong. Mycket löpning med andra ord, och det behövs. Vi ska orka hela hösten. Killarna gnäller sällan. De vet vad som gäller.

– Någon som har några frågor? säger Peter Ericsson.

Tonåringarna skruvar på sig med blickarna riktade mot marken. Ericsson pushar på:

– Något ni vill veta om säsongen? Om laget? Vilka spelare som är friska eller skadade? Om dagens träning?

En tjej i bakre ledet tar mod till sig. Hon tittar upp på Nebojsa och säger:

– Hur kändes det att göra mål på Barcelona egentligen?

 

Det är sju år sedan. Mycket har hänt med AIK och Nebojsa Novakovic sedan dess. Men lobben glömmer AIK:arna inte. När Nebojsa möter en främling på stan är det i nio fall av tio Målet man vill prata om. Det och rökningen. Det finns något kittlande med spelaren som utmanade Stuart Baxters taktiska, disciplinerade organisation genom att vara precis så som man inte ska vara som elitidrottsman. Ola Andersson, som delade hotellrum med anfallaren på resorna, fick finna sig i att toaletten alltid luktade rök eftersom Nebojsa vägrade överge sina kära cigaretter.

Veckan efter drömmålet mot Barcelona satt Nebojsa på bild i Expressen och åt skräpmat. I tidningen sa han: »Jag brukar äta hamburgare, chips och dricka en öl ibland. Jag kommer från Jugoslavien, där brukar nästan alla med talang slarva med maten. De som inte har lika stor talang brukar äta rätt och träna hårt, men det är ändå de med talang som är bäst i Jugoslavien. Jag tror att det är hjärnan och fötterna som avgör om man är en bra fotbollsspelare eller inte.« Stuart Baxter blev vansinnig. Och fastän Nebojsa i tidningen sa att han rättade in sig i ledet när han åkte med laget och »åt samma saker som de andra« var det en sanning med modifikation. Inför Champions League‑mötet med Arsenal bodde AIK på ett flott Londonhotell där Nebojsa tyckte att maten smakade skit.

– Du som bara äter pommes frites och McDonald’s ska inte klaga på maten, sa Baxter.

Nebojsa slutade gnälla, men åt heller ingenting de två dagarna före matchen som var en av hans livs viktigaste.

– Nebojsa föregick inte med gott exempel som spelare, men han levererade alltid och då hade man större acceptans för parenteser, säger AIK:s huvudtränare Rikard Norling som var assisterande åt Stuart Baxter när Nebojsa var som bäst.

Norling berättar att många försökte förändra Nebojsas inställning. Men anfallaren fortsatte röka och äta skräpmat. Och varje fredag spelade han stenhårda matcher med fem jugoslaviska polare i en inomhushall i Solna. Det var prestigefyllda möten med ruskiga tacklingar – förlorande lag bjöd segrarna på krogen efteråt. Matcherna var sanktionerade av AIK, som visste att Nebojsa ändå inte skulle hålla sig ifrån inomhusspelet.

En fredag, bara några dagar före en viktig AIK-match, fick Nebojsa en boll i ögat och tappade synen.

Annons

– Vad fan ska Stuart säga nu? utbrast kompisarna förskräckt.

– Om jag tappar synen skiter jag väl i vad Stuart säger, svarade Nebojsa.

Norling säger att tjatet från ledarhåll inte hade någon verkan. Ju mer man gnällde, desto envisare blev Nebojsa:

– Om Nebojsa levt och tränat som vi gör i AIK i dag från att han var 18 år, så hade han nog spelat i de stora lagen och varit med i VM. Den talangen hade han. Och jag ska ärligt säga att det inte fanns mycket som tydde på att han skulle bli tränare. Det enda som talade för det var väl att en kille som Ulf Rådbjer – den värsta hockeybusen på rinken som aktiv – kunde bli domare. Sådana saker är inte logiska – men de sker.

 

Ännu en träningsdag. Klockan är halv nio och AIK samlas som vanligt i frukostmatsalen på konferenshotellet Solna Access. Nebojsa plockar åt sig av det grova brödet och gröten och berättar att han och Rikard Norling infört obligatorisk gemensam frukost för hela laget. Ingen ska slarva med dagens första mål och därmed riskera att sänka kvaliteten på träningarna.

– Du vet, det är så jävla viktigt vad man äter. Ska de orka träna två pass om dagen måste de ha energi. De får äta billig lunch här också om de vill. Det är inget vi tvingar dem till, men många gör det.

Jag frågar hur han själv skulle ha ställt sig till sådana tvång när han spelade, och påpekar att han en gång förklarade en formtopp med att han »bara feströker nuförtiden«.

– Jag är hundra på att mycket av det jag gjorde på den tiden var helt fel. Men tidningen lurade mig. Jag hade mina barn med mig på intervju och de ville käka på McDonald’s. Journalisten visste hur hård Stuart var med att vi skulle äta rätt, men tyckte att jag skulle ta en hamburgare också. Då gjorde jag det. Fan, det var inget jag gjorde varje dag. »Hur fan kan du ställa upp på något sådant?« sa Stuart dagen efter. Jag förstår honom. I dag skulle jag bli vansinnig om spelarna struntade i att äta frukost eller satt och vräkte i sig skräp varje dag.

Han slevar i sig av gröten och tittar sedan upp.

– I Jugoslavien rökte alla. Efter en match i Allsvenskan frågade en journalist hur det kom sig att jag blivit så bra, varför jag utvecklats fastän jag var 35 år. Då sa jag att jag kände att jag kunde springa mer nu eftersom jag hade slutat röka. Då blev det stora rubriker på det – »fimpa som Nebo«, typ. Jag kom från ett annat land, med andra traditioner. Här sa alla åt mig vad man skulle göra och inte göra och då ville jag göra tvärtom. »Jag ska fan visa att jag kan vara bra på fotboll ändå.« Lite så var det, faktiskt.

Han säger att det var lite »juggementalitet«, det fanns ett egenvärde i att klara sig på enbart talang. Det hade han gjort ända sedan uppväxten i Sarajevo när han dominerade på inomhusfotbollsplanerna i det lag som han och kompisen startade. De vann mot Röda Stjärnan och Partizan Belgrad och tog hem stora nationella turneringar.

Talangen gav honom ett erbjudande om att bli inomhusspelare i USA, men han tackade nej eftersom han inte ville lämna familj och vänner. Drömmen var att värvas till Röda Stjärnan. När det inte blev så talades det om provspel i Frankrike och Spanien, men Nebojsa åkte aldrig iväg på chans.

– Sedan kom jag hit till Sverige 1991… det var så stabilt. Kriget var på väg att bryta ut där nere. Min familj var trygg och för första gången kunde vi få allt. Det var tufft spel i Jugoslavien. Du vet, jag spelade i andradivisionen och backarna var stenhårda. Domarna blåste inte för någonting. Att komma till Vasalund i ettan på den tiden var lite som semester faktiskt. Varje anfall var friläge för mig. Fyra motståndarbackar stod mitt på planen och bara tittade. Det var lekstuga. Alla som jag spelade med i Jugoslavien skulle ha platsat i Allsvenskan på den tiden. Så är det inte i dag för svensk fotboll har utvecklats. Ta min son. Han är 15 år och tränar åtta gånger i veckan. Alla kan göra de där Zlatanfinterna nu, det är rena »jogo bonito« på pojklagsträningar.

Jag frågar hur det var 1999 i Champions League – upplevde han att AIK hängde med? Nebojsa tänker efter.

– Vi var inte vana, säger han. Du vet, man gick ut på plan och tittade – där står Rivaldo, där står Xavi. Med de där kanonspelarna mot mig fattade jag hur fotboll spelas. Jag fick en helt annan syn – jag tänkte snabbare för att jag var tvungen att göra det. Det var skitlätt att spela i Allsvenskan sedan.

Han boxar till mig på axeln och utbrister:

– Fan, om vi hade tagit SM-guld 1999 och fått spela Champions League igen… då hade det kunnat lossna. Vi hade inte spelat på så hög nivå innan, i Sverige var taktiken att pressa motståndarnas backlinje. I Allsvenskan joggade jag ut mot högerbacken, frustade lite åt honom och så slog han en lång boll. Det var inte jag som gjorde det bra utan han som var dålig. Så mötte vi Barcelona och jag sprang på allt, försökte stressa Puyol och de andra. Jag kom 20 centimeter ifrån, men de var inte pressade för det utan spelade bara bollen lätt vidare. Har du någonsin sett Raúl eller Ronaldo jaga från back till back för att sätta press? Nej, de faller bara ner i planen. Man stör inte bra fotbollsspelare. Ingen skulle kunna stressa mig som högerback i dag för jag är säker i tekniken…

Han ler snett.

– … men jag skulle inte klara av att springa.

Full kontroll. Nebojsa deltar mer än gärna i träningarna när det är ojämnt antal i lagen. »Jag måste gå in och visa hur man spelar fotboll ibland.« Här passar han på att lägga en frispark i en vattenpåfyllningspaus. Bollen smeker han upp i ena krysset.

AIK:s chans till fler Champions League-äventyr försvann i sista allsvenska omgången 1999. Klubben var svenska mästare i en halvtimme, sedan gjorde Arild Stavrum mål på IFK Göteborg och ordnade guldet åt Helsingborg. Säsongen därpå slutade Solnaklubben trea. Med facit i hand ingen katastrof, men Råsundapubliken krävde Baxters avgång under matchen och spelartruppen hade också anonyma synpunkter. »Vi har saknat den inre kraften att lyfta oss, det har man sett i en hel del matcher. Stuart har haft problem med att få gruppen att gå hans väg och det har varit mer gny i år. Det här gnyet har stört Stuart mycket.« Baxter gillade inte kritiken och svarade att han kunde avslöja saker om vissa av dem som skulle få omvärlden att häpna men att han, till skillnad från spelarna, hade »integritet och ryggrad och inte tänkte kasta skit på någon«.

– Redan när Stuart fick sparken kändes det konstigt, säger Nebojsa. »Vilken väg är vi inne på nu egentligen?« tänkte jag. Media hittade en massa fel hela tiden och när processen väl var igång gick den inte att stoppa. De hade bestämt sig. AIK hade varit på toppen och skulle ner i botten. De skrev bara negativa saker om klubben.

På fyra år tappade AIK alla de spelare som varit med om att ta SM-guld 1998.

– Det går inte att få framgång så. Jag såg bara hur det var för mig – varje match var det en ny spelare att anpassa sig till på topp. Under de fyra åren jag var i AIK spelade jag tillsammans med Pascal Simpson, Dick Lidman, Cesar Pacha, Patrik Fredholm, Alexander Östlund, Marino Ramberg, Andreas Andersson, Christer Mattiasson… ja, jag spelade nog fan till och med bredvid Krister Nordin i någon match, och jag har säkert glömt flera stycken ändå. Därför känner jag nu när jag är tränare att laget måste ha ett hjärta kvar hela tiden – 70-80 procent av spelarna måste vara desamma. Det är först när spelarna känner varandra som de kan producera framgång.

Nebojsa grinar illa och skakar på huvudet.

– Det var tungt att se allting falla. Olle Nordin slutade, Peter Larsson kom in. Det var mycket bråk. Publiken attackerade styrelsen. Styrelsen gick ut och talade om hur laget skulle spela. Ska styrelsen bestämma spelsystem åt tränaren? Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. AIK köpte många bra spelare bara för att vi hade pengar och till slut satt tio duktiga killar på läktaren. Nya killar måste anpassa sig, vänja sig vid framgångar, motgångar, hur klubben fungerar – att publiken buar om det står 0-0 mot Häcken.

AIK:s publik kan vara krävande.

– Publiken på Råsunda skriker »anfall, anfall, anfall«, de kan bli arga när AIK rullar boll. »Skicka långt! Kämpa!« ropar de. Då börjar spelarna sparka långa bollar och så hör man från läktaren: »fy fan vad bra de är i dag«. Jag är så trött på den inställningen. AIK har haft många tränare som inte klarat pressen från publiken. De lät publiken styra vad som skulle hända. Hur ska vi spela? Vad gör vi om vi förlorar? I AIK ska vi lyssna på publiken, det är den bästa publiken i Sverige och vi kan inte klara framgångar eller motgångar utan dem, men vi måste utvecklas tillsammans.

Hur upplevde du AIK-publiken när du spelade?

– Ofta var det tungt. Man kunde känna sig i form när man kom till match. Man hade sovit bra, tränat rätt. Så kom man till Råsunda och mötte ett lag som vi skulle slå lätt. En medspelare missade en mottagning och det började gnällas. Så kommer ett misstag till från samma kille och publiken buade ännu högre. Om sedan Häcken gjorde första målet var det ett helvete. Då kände man: »Vad ska vi göra nu?« Det var lätt att börja slå långt då. Då kunde man i efterhand i varje fall säga »vi kämpade bra i varje fall«. Men det är också lätt att vända publiken på Råsunda. Det räcker med att ett väggspel går hem, eller att en mottagning plötsligt funkar, för att vi ska vara svenska mästare för publiken igen. Det går på en sekund och det är den sekundens tålamod vi måste ha. När vi mötte Boden på Råsunda i fjol och de gjorde mål… jag menar, för fem år sedan kunde man inte tänka tanken att klacken skulle stötta oss om vi låg under mot Boden. Det gjorde man förra året och det är det jag menar med att publiken utvecklas. Det är inte lätt för dem heller. AIK var ett topplag, spelade i Europa och plötsligt gick allting fullständigt åt helvete.

Annons

NEBOJSA NOVAKOVIC

Född: 29 oktober 1964

Karriär som spelare: Bratsvo (Voskovici) 1980-84, Famos (Sarajevo) 1984-87, Dinamo (Vinkovci) 1987-91, Vasalunds IF 1991-92, Djurgårdens IF 1993-96, AIK 1997-2001.

Karriär som tränare: Väsby IK (assisterande) 2002-03, AIK och FC Café Opera (individuell) 2004, AIK (assisterande) 2004-

Övrigt: På 148 tävlingsmatcher för AIK gjorde Nebojsa 45 mål. Hela sju av målen gjordes under de elva Stockholmsderbyn han spelade.

Så sent som 2001 sågs inga tecken på Nebojsas personlighetsförvandling.  AIK hade förlorat finalen i Svenska cupen mot Elfsborg och Nebojsa blev sjuk på hemresan från Jönköping. Febern satt kvar när det var dags för hemmamatch mot Häcken, men Nebojsa ville ändå spela. Tränare Olle Nordin rådgjorde med läkaren och petade anfallaren ur startelvan. Nebojsa accepterade på ett villkor: om det stod 0-0 med en kvart kvar skulle han få hoppa in. Efter 70 mållösa minuter började han värma upp. När matchklockan stod på 75 – och Nordin fortfarande inte kallat på honom – gick Nebojsa fram till avbytarbänken, tog av sig överdragskläderna och sa att det var dags. Nordin skakade på huvudet, men gav sedan efter. Nebojsa rörde bollen tre gånger under inhoppet. Han skruvade in en frispark, gjorde en assist och brände ett friläge. AIK vann med 2-0. Efteråt sa han till tidningarna att han var nöjd och bara behövde »en whisky för att ta död på bacillerna«.

Fortfarande individualist, fortfarande målskytt. Men kroppen började ta stryk. Säsongen 2001 blev den sista i AIK-tröjan.

Den hösten frågade Väsby om han ville ta jobbet som tränare. Nebojsa sa nej och föreslog klubben att välja Rikard Norling, så att han själv kunde bli spelande assisterande tränare.

Nebojsa hade självförtroende som spelare, men inte som ledare. Han trodde att han kunde hjälpa Väsby bättre på planen.

Det blev bara tre halvlekar. En knäoperation och flera bristningar i vaderna satte stopp för 37-åringens karriär.

– Det är svårt att sluta spela… se på Johan Mjällby. När man har spelat på en viss nivå vill man vara kvar där, söka den där känslan. Det är svårt att veta vad man ska göra efter karriären, säger Nebojsa.

Han släpar plastsandalerna i golvet när han traskar korridoren fram inne på Karlberg. Han slår sig ner i tränarnas högkvarter, vägg i vägg med omklädningsrummet. Det är torftigt inrett. Ett skrivbord, en whiteboard, några bokhyllor fyllda med videokassetter på allsvenska matcher. Svettlukten kommer antagligen aldrig gå ur väggarna.

 

– Någon jävla korvkiosk ville jag ju inte öppna… så det fick bli fotboll.

Han tystnar. Väggklockans tickande är det enda som hörs. Tillsammans med Norling coachade han Väsby till två raka seriesegrar – och två missade kval. Inför 2004 värvades så Norling till Gif Sundsvall. Nebojsa fick samtidigt en förfrågan från AIK att tillsammans med Patrick Englund assistera Richard Money – klubbens femte tränare på tre år.

– Jag tror inte någon i AIK visste hur jag var som tränare. Jag tror aldrig man frågade någon i Väsby, utan det var nog mer att de ville ha in den gamla spelaren Nebo för att det såg bra ut. De trodde nog att det var den gamla oseriösa Nebo också. »Vi kan ta tillbaka honom så kan han lära spelarna lite individuellt.«

Nebojsa hade bara varit borta från klubben i två år men förändrats som människa. Han förklarar det själv med att »spelaren Nebo« blivit »tränaren Nebo«.

– Jag pratade mycket med Peter Kisfaludy, Richard Money och Patrick Englund om hur jag ville jobba. Det var svårt. Det måste finnas en chefstränare som styr, jag ville ha en långsiktighet, inte att man bestämde samma dag att jag skulle köra lite nickträning med Per Karlsson i en kvart.

Efter tre månader åkte AIK till La Manga på träningsläger. Nebojsa fick inte följa med. Klubben hade inte råd att bjuda tredjetränaren.

– Det är det värsta som har hänt mig i min karriär. Sanny Åslund sa: »Du har gjort ditt jobb, killarna ska träna mer kollektivt nu.« »Men jag har ju inte ens börjat, det är ju för fan bara mars månad«, sa jag. Jag funderade på om jag bara skulle säga upp mig. Men jag svalde det. Jag ville visa att jag dög. I efterhand tycker jag att jag kanske borde sagt ifrån mer. Varit mer »spelaren Nebo«, jag var inte rädd för att bli utan lön men jag hade lite för mycket respekt för de andra i AIK. Att behöva stanna hemma från det där lägret var som att få en kniv i ryggen.

Våren var stormig och i mitten av april hoppade Richard Money av som tränare. Englund tog över huvudansvaret, Nebojsa blev assisterande.

– Jag vill inte prata om hur det var att jobba tillsammans med Patrick. Det är mellan honom och mig. AIK åkte ur, vad mer kan man säga. Jag kunde ha gjort mer. Om någon hade vågat lyssna på mig. Det är mitt tuffaste år som tränare. Jag var med men fick aldrig chansen att påverka.

De sista matcherna det året knöt sig allting för spelarna?

– Det snackades så mycket. När vi mötte Örgryte inför tomma läktare sa man att det kanske var bättre att spela utan publik med tanke på pressen. Jag har varit i den här klubben så länge och verkligen spelat bra fotboll inför AIK-publiken och plötsligt fick jag läsa att sportchef, direktörer och huvudtränare tyckte att det var bättre att spela utan publik… jag tänkte: »Var fan har vi hamnat någonstans? Tycker de att det är bra att inte få publikens stöd?« Det var så dumt. Vad skulle jag göra? Gå ut i pressen och säga emot allihop?

Vad minns du från matchen mot Öis?

– Båda mina barn spelar för AIK. De har valt fotboll för att jag spelade. De har valt AIK för att jag är AIK:are. Samma dag spelade min son Sankt Erikscupfinal med sitt lag och vann. Tre timmar efteråt åkte vi ur Allsvenskan.

Nebojsa sänker huvudet. Det är över ett och ett halvt år sedan men ögonen är glansiga när han talar om minnena. Han höjer högerarmen och med knuten näve trycker han tillbaka en tår som är på väg att lämna ögonvrån.

– Du vet, det är helt tomt på Råsunda. Tyst. Men min son är där för hans lag är bollkallar. Det är han som kommer fram till mig ute på planen när matchen är slut. Han lägger armen om mig och säger: »Vi ska fixa det här pappa.« Han var 13 år. Man blir svag i det läget. Känslorna måste fram.

 

På fem år gick AIK från Champions League till Superettan. Klubben förknippades med tränarbyten, bråk och underpresterande spelare. Nebojsa trodde inte på en fortsättning i klubben. Folk sparkades på löpande band och han var trött på att inte ha något att säga till om.

– När Rikard blev klar som tränare blev jag sugen igen. »Nu är min tid här«, kände jag. Jag kunde ha betalt pengar för att få vara kvar i AIK efter det.

Från tiden i Väsby visste han att samarbetet med Norling fungerade. De delade syn på hur en framgångsrik klubb borde se ut.

– Organisation är egentligen allt. En klubb som är väl organiserad kan lyckas. Ta lagledaren här, Peter, han jobbar för fan 24 timmar med våra killar. Om de behöver hjälp med något fixar han det, om spelarnas tjejer behöver hjälp fixar han det också. Fan, jag minns hur det var när jag kom till Sverige. De första fyra åren var tuffa. Min fru satt bara hemma och väntade på att jag skulle träna klart och om det inte hade gått bra på träningen eller matchen så var jag bara sur. Hon hade inget eget liv. Hur ska man kunna prestera när det är så?

AIK hade byggt för Europa genom att köpa in den bästa trupp de kunde få. Kraven ökade i en klubb som redan innan hade pressen på sig. Resultatet blev en allt sämre atmosfär och spelare som ständigt underpresterade. Kontrasten mot årets AIK – laget är fyllt av orutinerade spelare som har överraskat mot sina allsvenska motståndare – är uppenbar.

– Det är en annan stämning i dag. Spelarna umgås med varandra. De stannar kvar efter träningen och spelar pingis. Nu pratar vi i föreningen också med varandra hela tiden och stämmer av vad vi tycker. Tidigare kunde Krister Nordin säga »spelar man i AIK ska man vinna guld«, det var det året som vi åkte ur faktiskt, när vi var på väg neråt och bara hade köpt spelare från Superettan.

De flesta trodde inte att årets inköp från de lägre divisionerna skulle bli mer lyckosamma. Experttipsen pekade mot botten av Allsvenskan och många spelare valde bort AIK som arbetsgivare. George Mourad flyttade till Italien i stället för Solna. Örgryte tog Degerfors Ola Toivonen. Ali Gerba utannonserades på AIK:s hemsida som klar men gick sedan till IFK Göteborg. Stefan Batan överraskade med att efter signerat kontrakt ångra sig och välja Djurgården i stället. I Expressen jämförde Bosse Petersson, med mångårig tränarerfarenhet i Stockholmsfotbollen, AIK:s satsning med 2005 års allsvenska slagpåse Assyriska: »Ser man på det som sker så känns det väldigt mycket lågbudget – och det var så det var i Assyriska. Det krävs mera för att det allsvenska året ska bli lyckligt. Det ser jag inte då AIK värvar från Ljungskile, Öster, Vasalund och Gais.«  

– Det var bra att folk inte trodde på oss, säger Nebojsa.

– För en gångs skull kan AIK spela utan att vara favorit i varje match. Men vi måste ta det lugnt nu. Vi är nykomlingar för fan. Det var bara nio omgångar före VM. Vi kan inte snacka om att ta SM-guld.

– Jag ser fotboll annorlunda i dag än när jag spelade. Jag har mer tålamod, tänker mer på vad jag säger, hur jag ska vara.

Han har tagit inspiration från alla tränare som han haft genom åren. Stuart Baxter var viktig för det taktiska tänkandet men där engelsmannen gnuggade försvarspositioner i evighet vill Nebojsa trycka på de idéer han mötte i Jugoslavien, där tränarna också hade idéer om hur man skapade något offensivt.

– Superettan var bra för oss. Där vann vi inga matcher på andras misstag. Lagen backade hem och det var upp till oss att anfalla. Vi ska vinna genom att vi spelar oss till det och vi har lyckats. Vi lever i ett land där England har varit modellen och många supportrar vill bara att man ska tjonga upp bollen och kämpa, men när samma supportrar sätter sig och kollar på Barcelona säger de »fy fan vad de är bra, vilket spel de har«. I Sverige tänker man försvar i anfallsspelet. Man vill ha gubbarna på rätt sida om sina motståndare, stanna defensivt med många spelare för att inte riskera något. Jag vill tänka offensivt i defensiven i stället. Vad gör vi när vi vinner bollen? Hur kan vi ställa om snabbt? Har vi tillräckligt med folk där framme för att göra mål? Så ska AIK spela och jag tror vi är på god väg. Förra året fick publiken tålamod. Jag och Rikard skickar hela tiden signaler om hur vi vill spela. Publiken har börjat utvecklas i takt med AIK.

Men tålamod och långsiktighet utesluter inte optimism och självförtroende.

– Du vet, det är viktigt hur man snackar med spelarna. Jag säger till exempel aldrig att vi ska möta »svenska mästarna Djurgården«. Jag ska inte ge mina spelare större respekt för motståndarna än nödvändigt. Jag säger »i dag möter vi Djurgården«. Och när jag pratar om deras spelare säger jag bara vilket nummer de har. Varför ska jag prata om Tobias Hysén? Det är bättre att säga »du möter åttan i deras lag«. Jag är hundra på att det var likadant när spelare mötte mig. Det var bättre om tränarna sa att de skulle möta nummer sju än att säga att de skulle möta Novakovic.

– Om vi sedan misslyckas så måste jag visa tydligt att vi ändå står för det vi planerat före matchen, det vi övat på träningarna.

– Om en spelare misslyckas på match ska jag inte skälla på honom. Om Dereck Boateng tappar boll och motståndarna kontrar och gör mål så är det inte Derecks fel. Vi måste klara av att tappa boll och försvara oss. Om motståndarna gör mål är felet kollektivt. Det handlar också om att ge publiken trygghet. Om vi förlorar matchen måste vi tränare stå upp och ta på oss det. Kanske borde vi ha skickat långa bollar sista kvarten? Då är det vårt fel att vi inte gjorde det – inte spelarnas.

Kollektiv i stället för egen prestation. Långsiktighet i stället för kortsiktighet. Psykologi i stället för »bara gå ut och köra«. Nebojsa talar numera som en tränare. Kollegan Rikard Norling har sett utvecklingen och är imponerad:

– Nebojsas stora styrka är att han har »feeling«, han trycker på rätt knappar vid rätt tillfälle. Det är som när han spelade. Han har blick för spelet. Under våra år tillsammans har det hänt vid säkert tio tillfällen att han under matcher sagt »så här måste vi göra annars förlorar vi det här«. Det har varit drastiska saker där jag har känt: »Är du verkligen säker på det?« Inte vid något tillfälle har han haft fel.

Norling jämför »spelaren Nebo« och »tränaren Nebo«:

– Nebojsa chippade in bollen mot Barcelona. Få gör en sådan sak, det krävs kyla och känsla. Han är kapabel att göra de där chipparna som tränare också. Han har kvar den känslan som ledare.

»Du vet, jag var 35 år när allting lossnade. Plötsligt var det så jävla lätt att spela fotboll. Kan jag lära killar som är 18 det som jag fattade då, att göra de grejerna… fan, det är ju då de har chans att bli riktigt bra.«

Solna centrum badar i sol och människorna ute på gatan rör sig i snigeltakt för att spara energi. Hemma hos familjen Novakovic har man dragit ner persiennerna för att hålla värmen ute. Nebojsa häller upp iskall cola i glas. Nebojsas son Dejan kommer in i vardagsrummet och säger hej. Han och pappa ska strax iväg och handla kostym inför kvällens examensbal.

Nebojsa skakar på huvudet och säger att det är på barnen han märker att han blivit gammal. Häromdagen berättade dottern Daniella att hon fått i läxa att intervjua en kändis. Läraren hade sagt åt henne att hon hade det lätt. Hon kunde bara sätta sig ner med pappa. »Vad är han känd för?« sa hon.

– Hon var ju liten när jag spelade. Jag tror inte hon kommer ihåg så mycket, säger Nebojsa.

Han pekar på datorn på vardagsrumsbordet och säger att Daniella har surfat runt på Internet de senaste veckorna. Hon har hittat klipp från Barcelonamatchen och sett Målet. Jag frågar om jag får se det. Nebojsa ler och nickar. Han kopplar upp datorn och vrider skärmen mot mitt håll. Det är 70:e matchminuten. Målvakten Mattias Aspers utspark når Daniel Tjernström som väggspelar med Ola Andersson som i sin tur levererar bollen fram till Nebojsa vid straffområdeslinjen. Anfallaren vänder snabbt och skjuter – men målvakten räddar.

Jag tittar förvånat på Nebojsa.

– Det är bara första läget, säger han. Nästan exakt samma läge. Precis när jag sköt tänkte jag »oj, vad långt ut han stod«. Många målvakter gör det. Titta på Ante Covic i Hammarby, han vet att allsvenska spelare inte är så bra att de kan ändra sig i skottögonblicket. Därför vågar han kliva ut.

Nebojsa boxar till mig på armen, ställer sig upp och förklarar att han alltid ville ha två alternativ när han sköt. Han pendlar med benet för att illustrera ett låtsasskott och lyfter blicken mot en inbillad målvakt.

– Du måste titta upp för att se hur han står, då kan du välja. Antingen tapp, tapp eller tapp tapp…

Han pekar på foten och hur han vinklar den på två olika sätt. Sedan sätter han sig igen. Datorskärmen visar hur Barcelona rensar undan bollen. Krister Nordin dribblar sig förbi tre spanjorer ut mot vänsterkanten och slår ett inlägg som en Barçaförsvarare nickar bort till Ola Andersson. Han lyfter bollen över en tillrusande motståndares vänsterfot och spelar en rak tiometerspass till Tjernström som skarvar bollen snett bakåt där Nebojsa tar emot, vänder åt höger och chippar mot mål. Bollen går i en hög båge, över målvakten, ribba och in.

Nebojsa springer ut mot Norra stå, följer sedan hela kortlinjen och sidlinjen upp mot avbytarbåsen, vevar högerarmen i cirkelrörelser och stannar inte förrän han står mitt framför Barcelonas bänk. Han tittar avbytare och ledare rakt i ögonen och knyter högernäven i en jubelgest, men verkar ångra sig mitt i rörelsen. Han vänder kvickt tillbaka mot mittlinjen, kastar sig ner på knä och dunkar knytnävarna i gräset i ren glädje. 

– Varje gång jag ser det här känner jag samma känsla som då. Det var fantastiskt… och overkligt.

För en ung talang hade målet antagligen inneburit ett välbetalt proffskontrakt utomlands. För Nebojsa blev det en påminnelse om vad som kunde ha varit. Han kontaktades av några kinesiska klubbar och svarade dem att de kunde erbjuda honom hela Kina, han skulle inte flytta dit ändå.

– Jag var för gammal. Ingen bra klubb värvar en i den åldern. Jag skulle nog ha vågat mer när jag var yngre i stället. Jag kanske skulle ha provspelat. När jag var i Djurgården var det snack om Atlético Madrid som hade jugoslavisk tränare. Men jag har alltid varit en sådan som har trivts där jag har varit. Jag har tyckt om tryggheten. Många av dem som åkte iväg har väl 20-30 gånger mer pengar på sina konton nu.

Han pekar på datorn.

– De var duktiga, men hade jag bara fått lite mer tid på den nivån så hade jag klarat det. Om jag hade hamnat i rätt klubb, vid rätt tid, om jag hade haft lite mer tur. Jag hade bara behövt fler sådana matcher. Jag hade fixat det.

Jag frågar om han tror att han någonsin kommer tillbaka till Champions League med AIK igen.

– AIK ska alltid vinna. Men just nu behöver vi stabilitet. Några av våra spelare måste bli bäst i Sverige på sin position, ta sig in i landslaget. Vi måste bygga det här i steg. Rusar vi upp i topp rasar vi lika snabbt utför sedan. Det svåra är inte att ta sig till toppen utan att stanna kvar där. När jag spelade tänkte jag bara på mig själv hela tiden. Nu har jag chans att ta igen det. Jag känner att jag kan göra lika bra ifrån mig i dag som jag gjorde som spelare. Ja, mer faktiskt. Då kunde jag bara styra min egen del, nu kan jag styra ett helt lag. Jag lyssnade inte på tränarna, utan tyckte att jag kunde fixa allting själv. Kanske har jag nytta av det i dag som tränare eftersom många unga spelare är som jag var då. De tror att de är bäst i världen.

Han tittar på mig med allvarlig min.

– Du vet, jag var 35 år när allting lossnade. Plötsligt var det så jävla lätt att spela fotboll. Kan jag lära killar som är 18 det som jag fattade då, att göra de grejerna… fan, det är ju då de har chans att bli riktigt bra. AIK ska bli bäst i Sverige. Du frågar om Champions League. Varför inte? Ge oss bara lite tid.