Detta är ett reportage om Tomas Brolin från 2012.
Varje land har ögonblick som etsat fast sig i själen på dess människor. En tillräckligt gammal amerikanska vet exakt var hon befann sig när John F Kennedy pricksköts till döds i Dallas den 22 november 1963. En tysk kommer troligen ihåg vem han kramade i samma stund som han såg de östtyska schaktmaskinerna riva ner Berlinmuren den 9 november 1989. En kille född i Sverige 1981 minns att han noterade vädret lördagsmorgonen den 1 mars 1986, när hans mamma kom in med tårar i ögonen och berättade att Olof Palme hade mördats under natten. Det var dimmigt och grått. Hela den dagen satt vi klistrade i soffan och följde rapporteringen från Sveavägen. Pappa slängde in vedträ efter vedträ i den öppna spisen.
Att min generation, och de som är äldre än så, på samma sätt har exakta minnesbilder från sommaren 1994 är självklart. Vi minns midsommarnatten den 24 juni, när Tomas Brolin väntade ut den ryska målvakten från straffpunkten på Pontiac Silverdome i Detroit och rullade in 1–1. Vi kommer ihåg när Brolin i nästa match mot Brasilien studsade över en glidtacklande brasse innan han skickade iväg en djupledspassning som Kennet Andersson mötte med stortån och lobbade över målvakten Taffarel. Och framförallt så minns vi vad vi gjorde den 10 juli. Pappa och jag hade gått in till grannen. Mitt i natten. Vi satt i den lila och mörkblå tygsoffan och följde kvartsfinalen mot Rumänien. Jag, pappa och grannen flög upp ur soffan när Brolin ryckte sig loss från den rumänska frisparksmuren, vi lutade oss framåt när vi såg honom närma sig kortlinjen, vi studsade av glädje när han drog upp bollen i nättaket.
