Med hjärtat till vänster

Champions League-spel mot Chelsea och derby i Köpenhamn inför ögonen på intresserade storklubbar. Dessutom en viktig landskamp med chans att säkra en plats i startelvan för gott. Offside h­akade på Oscar Wendt under den viktigaste m­ånaden i hans karriär för att utröna: Har Sverige äntligen hittat en riktig vänsterback?

I Köpenhamnsderbyts 41:a minut blir Bröndbys gambianska anfallare Ousman Jallow liggande i FC Köpenhamns straffområde. En vitmålad golfbil med bår rycker ut. Fordonet kryssar sakta fram över Parkens gräsmatta men just som den anländer reser sig Jallow upp. Spelaren haltar av planen för egen maskin och den snopne föraren tvingas vända tillbaka utan last.

Roligare än så blir det inte för FCK-fansen under första halvlek.

Det är fyra dagar sedan Chelsea skickade ut FCK ur Champions League och den här kvällen verkar det danska laget lida av en kollektiv baksmälla. Oscar Wendt drar som vanligt upp anfall efter anfall men passningarna från vänstermittfältaren Jesper Grønkjær uteblir – dansken skär in i banan varje gång han får bollen, och sjabblar oftast bort den. Oscar ser allt mulnare ut när han tvingas vända hem till backlinjen med 80-meterslöpningar i maxfart. De få gånger han får bollen så är de offensiva passningsvägarna stängda, och Oscar tvingas rulla hem till mittbackarna.

Annons

Det är en usel dag på jobbet för en vänsterback.

I andra halvlek går det lättare. Grønkjær hittar fram med en klack till Oscar, svensken rundar försvararen och spelar snett inåt bakåt, hårt och lågt. Bröndbymålvakten Stephan Andersen får vräka sig fram för att hindra César Santin från att få en tå på bollen. FCK:s andre ytterback, Zdenek Pospech, hittar också fram längs sin kant och med två millimeterprecisa inlägg från tjecken – och två nickmål – vänder FCK matchen. På övertid drar Oscar en försvarare med sig så att Grønkjær kan skära in i banan och prickskjuta in 3–1.

En timme senare svassar Oscar ut ur omklädningsrummet med en segerprilla under läppen. Han bär mörkblå kostym, spetsiga läderskor med lila snören och en grå halsduk knuten Hamrén-style runt halsen. Jag ber honom betygsätta sin insats.

– Usel första, riktigt bra i andra. En trea skulle jag la säga.

Jag påpekar att det verkar vara rätt tråkigt att vara vänsterback – han fick springa kopiöst utan att få b­ollen och när han väl gjorde en avgörande insats var det med något som få från läktarplats noterade, en avledand­e manöver som gav Grønkjær ytan han behövde.

Oscar skakar på huvudet.

– Nej, nej, det är här jag vill spela. Jag har mycket boll och hela spelet framför mig. Och jag har själv makten över hur mycket jag deltar i anfallet.

Oscar flinar.

– Det är inte trist att vara vänsterback. Det är faktiskt skitkul.

Att höra en svensk landslagsspelare tala sig varm för ytterbackspositionen hör inte till vanligheterna. Under hela 2000-talet har förbundskaptener försökt övertala folk som helst inte vill spela på kanten att ändå göra det. Mittbackar som Olof Mellberg och Teddy Lucic och mittfältare som Mikael Nilsson och Sebastian Larsson har alla försökt slippa undan. »Jag kan inte tackla«, sade Nilsson när han skulle spela högerback i EM 2004. »Min vänsterdoja är lite lurig«, konstaterade samme man när han senare blev vänsterback istället. Olof Mellberg pekade 2002 på statistiken för att få landslagsledningen att flytta in honom i mitten: »Jag har spelat 24 landskamper som högerback och tre som mittback – de tre har varit mina bästa landskamper.«

Några år senare suckade förbundskapten Lars Lagerbäck självkritiskt från podiet när bristen på naturliga ytterbackar kom på tal vid en presskonferens på Råsunda. »Vi har inte bedrivit någon framgångsrik plantskola de senaste åren.« Han försökte samtidigt höja statusen på positionen: »Ytterbackar är med i spelet på ett helt annat sätt än för några år sedan, om jag spelade fotboll i dag är det definitivt en av platserna jag skulle tycka var mest intressant.«

Att förbundsledningens propaganda för positionen inte bet på spelarna bekräftades fyra år senare när presskåren konfronterade Kim Källström och Zlatan Ibrahimovic om de hårda ord som utbytts dem emellan under matchen mot Malta. Källström konstaterade lakoniskt att allt var som vanligt – Ibrahimovic gnällde. Anfallaren replikerade med det mest nedsättande han kunde komma på om Källström för stunden: »Han har spelat för mycket vänsterback, det är vad det är.«

Inte heller Oscar Wendt var från början överdrive­t förtjust i positionen. När han slog igenom var det som mittfältsgeneral i moderklubben IFK Skövde. Oscars pappa och pojklagstränare, den före detta IFK Göteborg-spelaren Joakim Wendt, funderade aldrig över att spela sonen någon annanstans. Och när Oscar debuterade i A-laget som spenslig 14-åring var det hans öppnande djupledsbollar från mitten som bidrog till att Skövde etablerade sig som ett topplag i division tre. Oscar trivdes – med mittfältsrollen och umgänget. Efter träningarna hängde han med hem till någon av de äldre lagkamraterna för att kolla fotboll och indoktrineras i kramsnus.

Som 17-åring skrev Oscar ett tvåårigt U­­-lagskontrakt med IFK Göteborg. Efter en av de första träningarna fick Oscar höra att A-laget behövde spelare till en internmatch. Oscar gick dit och tog plats på mittfältet bredvid Blåvittikonen Håkan Mild som gav talangen beröm efter matchen. En vecka senare togs Oscar ut i truppen till A-lagets träningsmatch mot Enköping. Han byttes in i andra halvlek och den respektlösa insatsen resulterade i inhopp också i de två följande träningsmatcherna. Säsongen därpå, 2003, flyttades han upp i IFK Göteborgs A-lag men redan dagen efter han fått beskedet kom den dittills spikraka karriären av sig. På uppvärmningen till U-­lagsmatchen mot Torslanda satte han ner foten olyckligt i en löpnin­g och tänjde ut ett ledband i knäet. Oscar kom tillbaka efter sex veckor men trots att han jobbade stenhårt lyckades han aldrig bita sig fast i startelvan.

När IFK Göteborg åkte på träningsläger till turkiska Antalya hade det gått två år sedan Oscar flyttades upp till A-laget. Han stortrivdes med umgänget – framför allt med Pontus Wernbloom, Mattias Bjärsmyr och bröderna Marcus och Jonathan Berg – men inte med sin egen utveckling. Han övervägde att be om att bli utlånad för att få mer speltid, på mittfältet fanns ju redan spelare som Håkan Mild, Sebastian Johansson, Niclas Alexandersson, Mikael Sandklef och Jonas Henriksson. Men den norske tränaren Arne Erlandsen hade imponerats av Oscars speluppfattning och ville ogärna mista honom. På Turkietlägret, några dagar före tränings­matchen mot Galatasaray, frågade norrmannen Oscar om han ville testa vänsterbacksplatsen – där var konkurrensen inte lika mördande, särskilt som förstavalet Hjalmar Jonsson nyss åkt på en ljumskskada.

Annons

– Jag såg att Oscar hade allt som krävdes för att bli en väldigt bra offensiv ytterback, säger Erlandsen. En extremt god passningsfot, bra inlägg och hyfsad snabbhet. Det defensiva? Det tänkte jag att han kunde lära sig.

Oscar gjorde sitt yttersta för att verka tacksam för chansen. Men innerst inne kände han en motvilja. Vad skulle han göra där med sin spelförståelse och sitt passningsspel? Han som hade suttit framför TV:n och njutit av favoritlaget Manchester Uniteds offensiv. Han älskade Kanchelskis, Cantona, Beckham, Yorke och Cole. Skulle han nu istället bli Dennis Irwin?

Galatasaray spelade ut IFK Göteborg i Istanbul. Turkarna vann med 4–0 men Oscars vänsterbacks­debut gick över förväntan.

– Jag hade en bild framför mig att det skulle vara svintråkigt, minns Oscar. Men ganska snabbt kände jag: Fan vad mycket boll jag har!

De följande veckorna gav IFK:s assisterande tränare Stefan Landberg, själv före detta vänsterback, Oscar en intensivkurs i försvarsspelets grunder. Efter den ordinarie träningen vankades det individuell video­genomgång i ett kvalmigt kontorsutrymme på Kamratgården. Landberg pekade på att Oscar, av rädsla för att upphäva offsiden, ofta låg för högt i backlinjen, och med ivriga fingrar på skärmen visade tränaren exakt hur långt Oscar skulle flytta in i planen när motståndarna hade bollen på andra kanten.

– Det var basic shit, men jag behövde lära mig det. Vi drillade det tills det satt.

Säsongen 2005 gjorde Oscar Wendt succé i Allsvenskan.

– Innan dess var jag glad om jag bara fick spela. Efter några matcher i Allsvenskan var det inte längre att jag bara ville ha en plats i laget. Jag ville ha den platsen.

Oscar Wendt

Född: 24 oktober 1985

Längd: 181 cm

Vikt: 83 kg

Klubbar: IFK Skövde FK –2002, IFK Göteborg 2003–2006, FC Köpenhamn 2006–

Meriter: 3 danska liga­titlar (2007, 2009, 2010), 1 dansk cuptitel (2009)

Landskamper: 14 A

Dagen efter derbyt dånar klockorna i kyrk­tornet mittemot FC Köpenhamns kansli. Den dova klangen sprider sig över klubbens träningsplaner där ett gäng spelare i ljusgråa vindjackor lunkar omkring. Tempot är makligt, planskötaren som går bredvid och kritar sidlinjen håller jämna steg med gruppen: César Santin, Jesper Grønkjær, Tomas Kristensen, Mikael Antonsson och Oscar Wendt. De spelare som satt på bänken i derbyt förbereder sig för B-lagsmatch och övriga lagkamrater är på väg till samling med sina landslag.

Om två dagar ska Oscar och »Anton« också iväg, till Stockholm för att ladda inför matchen mot Moldavien. Det är en efterlängtad landslagssamling för Oscars del. När han debuterade mot Venezuela och Ecuador på Sydamerikaturnén 2007 spelade han vänsterback men när det blev dags för första tävlingsmatchen, VM-kvalet borta mot Albanien 2008, föll han offer för förbunds­kaptenernas experimentlusta – Oscar slängdes ut som vänstermittfältare i det kortlivade 3–5–2-systemet och uträttade inte mycket av värde. Han hade bara spelat 3–5–2 en enda gång förut och han kände sig isolerad på kanten eftersom han inte hade någon framför sig att samarbeta med. Oscar blev utbytt.

Mot Ungern fyra dagar senare petades han till förmån för Samuel Holmén. Sedan skrotades 3-5-2, Adam Johansson testades i två kvalmatcher och nu har Behrang Safari startat de sju senaste tävlingsmatcherna.

I oktober 2010 satt Oscar och frös på bortabänken på Amsterdam Arena när konkurrenten Safari kastade ett inkast rakt i gapet på Wesley Sneijder som serverade Ibrahim Affelay till matchavgörande 2–0. Förbundskapten Erik Hamrén bytte in Oscar i halvtid och i träningsmatchen mot Tyskland en månad senare fick han starta som vänsterback.

Oscar er vel tæt på landsholdet nu? frågar Jesper Grønkjær när han kommer ut från omklädnings­rummet.

Jag förklarar att det står mellan honom och Safari, och att konkurrentens fotskada, som gör att Safari missar Moldavienmatchen, ger Oscar ett ypperligt läge att koppla grepp om positionen. Dansken nickar.

Det er godt, han er en god dreng.

Oscar kommer ut iklädd jeansskjorta, svarta byxor och röda sneakers. Vi hoppar in i hans bil och han ansluter sin Iphone till stereon. Kanye West senaste platta My beautiful dark twisted fantasy ljuder ur högtalarna. Oscar trummar händerna mot ratten och berättar att det var Johan Wiland som stod för uppvärmningsmusiken på Parken i går. Om några veckor är det Oscars tur.

– Då blir det inte något gubbigt AC/DC-stuk, så som Johans. Det där äldre, rockiga hör man ju på alla uppvärmningar. Jag är mer åt hip-hop och R&B-hållet. Det kommer att bli mycket Kanye och Jay-Z.

Vi ställer bilen i ett underjordiskt garage och promenerar till Pastis, ett franskt ställe mellan Kongens Nytorv och Kongens Have. Oscar brukar hänga här dagen efter match.

– Man sitter några timmar, käkar god mat, dricker kaffe och bara tjötar skit. Sen drar man hem till tjejen och kollar Solsidan typ. Hur gött som helst. Jag och »Anton« brukade luncha ihop men han har sambo nu så den tiden är över.

Bistrons propert klädda klientel riktar igenkännande blickar mot svensken. Oscar ber kyparen om ett bord intill bardisken.

– Jag sitter gärna med ryggen till, förklarar han.

Jag frågar vad det var som gick fel i första halvlek mot Bröndby.

Annons

– Äh, vi kom inte igång bara. Fan, i första vägrade ju »Grön« släppa bollen. I går överlappade jag honom tolv gånger och fick bollen fyra. Du frågade mig om det är frustrerande att springa i onödan men alla löpningar är nyttiga, det har jag lärt mig nu. De åtta gångerna när jag inte fick bollen av Grön så fick han i alla fall yta att gå på. Ibland löper du för att få bollen, ibland för att ge yttermittfältaren yta. Sen är det en annan femma att han slarvade bort vartenda läge…

Oscar viftar avvärjande med handen när kyparen kommer med menyn. Han vet redan vad vi ska ha.

– Du måste ta lammet alltså, det är grymt.

Jag lyder.

Jag tror vi ska ha to lamm, säger Oscar till kyparen. Och drikke… stor danskvand.

När han kom hit sommaren 2006 tyckte han det lät som att folk pratade »med munnen full av pølse«. När lagkamraterna skämtade i omklädningsrummet förstod han »i genomsnitt en halv mening av tio«. Oscar skrattade där han trodde det passade och pratade engelska när han ville göra sig förstådd. Efter några månader förklarade Grønkjær att det var dags att lära sig språket. I dag talar Oscar flytande. Han kan till och med imitera Grønkjærs jylländska dialekt med framgång.

– Danskarna sjuka räknesätt tog minst lika lång tid att greppa, garvar han. Jag fick lära mig att halv­treds var femtio. Okej, då är treds alltså hundra? Nänä, hundra heter bara hundrede. Jag bara: »Va!?« Min teori är att det måste ha varit tyskarna som uppfann det där när man lämnade tillbaka landet till danskarna. Typ: »Okej, de får tillbaka det men skriv i alla böcker att det här är räknesättet som gäller.«

Telepati. I derbyt mot Bröndby visar Oscar och lag­kamraten Jesper Grønkjær prov på ett samförstånd som tagit fem år att bygga upp. I landslaget snackar Oscar ihop sig med vänster­mittfältaren först under uppvärmningen.
Balansakt. Ytterbacksspel innebär en ständig avvägning. Gå fram eller säkra bakåt? »Jag känner mig ansvarig för anfalls­spelet, speciellt i FCK där vi i nio fall av tio spelar oss upp via mig eller högerbacken Pospech. Men i grunden handlar det här jobbet om att försvara. Det är en rätt bra grej att kunna när man spelar back.«

Det var inte bara språket som tog tid att lära sig, FCK:s spelmodell krävde också en hel del lektioner. Tränaren Ståle Solbakken ville bygga ett lag som hävdade sig i Europa och han började bakifrån. På träningarna ställdes Oscar och de övriga i backlinjen mot två anfallare och tre mittfältare. De anfallande spelarna flyttade bollen i sidled i högt tempo, så att backlinjen lärde sig att bli en följsam enhet. När som helst kunde Solbakken tjonga iväg ett inlägg för att iaktta hur backlinjen formerade sig. 

– Positionsträningen jag har haft med Ståle har hjälpt mig mycket. Det är en massa regler. Till exempel: så fort motståndarlaget slår bollen i sidled eller bakåt ska vi i backlinjen ta ett eller två steg framåt. Det finns hundra sådana grejer att tänka på.

Norrmannen tyckte också att svensken var alldeles för vek i duellerna. Vissa träningar fick Oscar som enda instruktion att gå in stenhårt mot ett gäng juniorer.

– Jag är ingen naturlig glidtacklare så vi hade övningar där jag bara skulle kötta.

De två inledande säsongerna tampades Oscar med veteranerna André Bergdølmo och Niclas Jensen (numera Oscars agent) om vänsterbacksplatsen. Han spelade fyra av sex matcher i FCK:s första Champions League-äventyr 2006/2007, bland annat i 1–0-segern mot favoritlaget Manchester United, men det dröjde till 2008 innan han ansågs vara disciplinerad nog att starta varenda match.

I början sprintade han urskillningslöst nedför sin vänsterkant för att mata inlägg med sin fina vänsterfot. Efter en ligamatch tog Jesper Grønkjær – som tidigare i karriären hade spelat framför ytterbackar som Graeme Le Saux och Wayne Bridge – Oscar åt sidan och sade: »Ibland är det bättre att du stannar hemma. Jag dribblar av min gubbe nio gånger av tio och om du alltid följer med upp så drar du på oss en extra försvarare.«

Oscar säger att han har blivit en smartare fotbolls­spelare i Danmark. Ibland löper han för att få bollen på överlappning. Andra gånger, speciellt om Grønkjær har två försvarare mot sig, springer Oscar framåt för att dra en av motståndarna med sig. Är Grønkjær redan en-mot-en, ja, då är det bättre att stanna kvar i försvarsposition.

– Som vänsterback i Ståles modell måste du ständigt ut och dubbla på kanten. Samtidigt får det inte gå ut över defensiven. Vi spelar zon och kommer det en djupledsboll bakom mig så är det jag som ska löpa och nå den först, mittbackarna stannar i mitten. Så länge jag och Pospech sköter det defensiva så får vi gå fram så mycket vi vill. Vad är det det heter? Frihet under ansvar.

Det välorganiserade försvarsspelet är den främsta anledningen till att FCK är överlägsna ledare av Superligaen. Med elva omgångar kvar av säsongen leder man tabellen med 21 poäng.

– Alla danska lag är bra på att rulla boll men få är så bra som vi defensivt. Det är det Ståle har gjort så bra, han har tagit den svensk-norska disciplinen och fört in den i den danska gladfotbollen.

FCK har spelat i Europa alla år Oscar varit i klubbe­n, men aldrig med så stor framgång som den här säsongen. I första gruppspelsmatchen avgjorde ett tålmodigt FCK sent hemma mot Rubin Kazan. I den andra, 2–0-segern mot Panathinaikos, överraskade man grekerna med högt försvarsspel. När Oscar Wendt och hans lagkamrater sprang ut på Camp Nou för att möta Barcelona i tredje omgången ledde de gruppen. Och de hade fortfarande inte släppt in ett enda mål.

– Det låter kanske abstrakt men Ståle har fört in en vinnarmentalitet. När vi mötte Barça så var det inte: »Grabbar, det här är en bra erfarenhet.« Han sa i och för sig till oss att njuta, men också: »Okej, så här ska vi skaka dem.« Vi var inte i Champions League för att byta till oss tröjor.

Insatserna i Europaspelet har gett Oscar ett erkännande även på hemmaplan.

– Det är inte så att jag läser allt om mig själv men just det där »modern vänsterback« har man ju stött på. Jag gillar egentligen inte fack men jag fattar vad de menar. Innan stod det en stoppskylt vid mittlinjen, nu är det Autobahn hela vägen till motståndarmålet.

Oscar känner sig färdigutbildad i Köpenhamn. Kontraktet går ut till sommaren och redan i höstas förklarade han att han ville vidare. Champions League-­spelet har förstärkt känslan. Han säger att »det har blivit lite autopilot« den här säsongen eftersom han sällan blivit pressad i 90 minuter i ligamatcherna. Och han vet att det finns intresse från andra klubbar.

– När vi spelar på Parken är det alltid någon som kollar, det är oundvikligt. Men ska du gå och tänka på det varje dag blir du psykiskt nedkörd. Jag har en metod, jag tänker att folk kommer och kollar på dig för att du gjort något bra tidigare. Jag har lyckats att inte göra det till en olämpa.

Oscar har kopplats samman med en rad europeisk­a toppklubbar: Lyon, Marseille, Bologna, Tottenha­m, Liverpool… I mars meddelade Barcelona att de bedömde Oscar som »intressant«.

– Barça, jo, det vore något, ler han. Men jag tror så här: Det finns fler än en spelare som de är intresserade av, säkert tvåhundra. Det är jätte-, jätteskillnad på att vara en intressant spelare och på att få ett konkret anbud. Jag hörde ryktet men det var ju inte så att jag satt hemma och väntade på att Pep skulle ringa.

– Tur att du är vänsterback och inte innermittfältare ändå, påpekar jag.

– Vadå då?

– Det måste vara skönare att konkurrera med Abidal och Maxwell än Xavi, Iniesta, Busquets och Mascherano?

– Alltså, Erlandsen ska ha cred för att han satte mig på vänstern en gång i tiden. Det draget har ju inte missgynnat min karriär. Men helt ärligt, jag tänker aldrig att mina chanser är större att få spela någonstans bara för att jag är vänsterback.

Audition. Moldavienmatchen är en chans att stärka aktierna gentemot Behrang Safari. »Jag tycker det där med ›Berras‹ inkast mot Holland har blivit så uppförstorat. Det har varit tajt konkurrens mellan oss hela tiden. Jag vill tro att när jag spelar så är det för att jag gjort det bra i FCK under en längre period.«

Fast precis så är det. Det är en konkurrensfördel att vara naturlig vänsterback, särskilt om man som Oscar aspirerar på en plats i den blågula startelvan. Sedan Erik Hamrén tog över som förbundskapten har de flesta positioner tillsatts av spelare som landslagsledningen verkar tro fullt och fast på. Andreas Isaksson är förstamålvakt. Anders Svensson utnämndes tidigt till lagkapten och var självskriven som defensiv mittfältare. Även mittbacksparet Olof Mellberg och Daniel Majstorovic fortsatte som på Lagerbäcks tid. Ola Toivone­n kopplade grepp om den släpande forwardsrollen. Zlatan Ibrahimovic är alltid på plan om han själv vill. Utöver kampen mellan Pontus Wernbloom och Kim Källström om den andra innermittfältsplatsen har det varit kanterna som känts öppna.

Claes Eriksson, som har jobbat med talangutveckling i 30 år och i dag är ansvarig för spelarutbildning på förbundet, tror sig veta varför Sverige har varit så dåligt på att få fram naturliga ytterbackar.

– Om du tränar ett lag med 14-åringar och några spelare är långt före i sin utveckling så placerar du dem c­entralt. Så har det alltid varit. Talangerna spelar i mitte­n eftersom det är där de gör mest nytta för sina lag.

Jag invänder att man kan vara tongivande i en ytterbacksroll också.

– Jo, men det där kommer inte förrän senare, när spelarna blir 17, 18 och smartare taktiskt. Längre ner i åldrarna hittar du alltid de tongivande spelarna centralt. Oscar kom ju också fram som innermittfältare, eller hur?

Det kan ändå tyckas märkligt att det inte är fler som redan från början söker sig till ­positionen. Ytterbackens metamorfos i modern fotboll är obestridlig: köttarna, träbenen och rensarna har fått ge vika för kvicka spelare med känsla i inläggen. I en sport där lagen allt mer ägnar sig åt att stänga av varandras kreatörer centralt har ytterbackar som Éric Abidal, Maicon och Ashley Cole blivit de nya speluppläggarna. Svensk fotboll väntar fortfarande på en ytterback med samma stjärnglans. Därmed inte sagt att man undgått revolutionen. I Allsvenskan 2009 var Elfsborgs vänsterback Mathias Florén den spelare som hade mest boll i hela serien: 134 sekunder per match.

Jörgen Ström, som tränade Oscar i IFK Skövdes A-lag, tror att landslagets ytterbacksproblem har med avsaknaden av idoler att göra.

– Sverige har aldrig haft en Maldini. Vi har haft Pontus Kåmark, och en sådan spelare skulle inte klara sig i dagens fotboll. Man behöver någon som gör lite roliga grejer. Det räcker inte med en Roland Nilsson, han var inte en häftig spelare. Sverige fick ingen högerbacksboom efter honom. Som ledare måste man våga prova de största bolltalangerna på ytterbacken, för de söker sig inte dit automatiskt.

Ström hoppas att Oscar etablerar sig i landslaget så att ungdomarna upptäcker vad det kan innebära att vara vänsterback.

– Det smartaste draget du kan göra om du vill ta dig fram som fotbollsspelare är att nischa dig som ytterback. Det är den roligaste positionen och dessutom är konkurrensen inte lika hård som på andra platser.

Claes Eriksson säger att Svenska fotbollförbundet numera jobbar aktivt för att landets talanger inte ska flockas centralt. Sedan 2009 håller de koll på minst sex spelare per position och årskull. Det spanska förbundet jobbar på samma sätt. Syftet är att få fram fler kantspelare – både backar och yttermittfältare.

– Är det någon som ser ut att kunna bli en bra ytterback så ska han eller hon givetvis få nöta uppspel och överlappningar. Det är en annan grej som svenska klubbar behöver bli bättre på, positionsträning.

Landslagets förre förbundskapten Roland Andersson håller med. Han var själv målspottare i Kävlinge på 60-talet men skolades om till ytterback i juniorlandslaget och såldes sedan som sådan till Malmö FF.

– Jag hade nytta av mitt forwardstänk och blev väl något av en tidig modern ytterback, speciellt senare under Bob Houghton. Men det tog tid att lära sig försvarsegenskaper. Jag var tvungen att lära mig positionsspel, inlägg och att tajma löpningarna.

Andersson skulle hellre se att unga spelare fostrades till ytterbackar direkt.

– I Sverige anses det fult att låsa spelare i positioner tidigt. I Ajax gör man tvärtom, man bestämmer vad en spelare har för egenskaper och sedan tränas han i sin position. Det gör att du kan få fram en spelare som Urby Emanuelson, som var en färdig internationell ytterback när han var 19 år. I simning är det start, vändning och målgång som är det avgörande, alltså tränar man de elementen. En simmare går inte upp på svikten för att träna volter. I Sverige allmäntränas det till leda, spelare måste skolas om och slå igenom på nytt i sin nya roll. Det gör att det finns en förskjutning. I Sverige kan en ytterback anses lovande tills han är 25 år.

Nere i Råsundas katakomber har pressuppbådet tryckt i sig gratisfika. Expressens krönikör Mats Olsson viftar med en kanelbulle framför näsan på kollegan Matthia­s Lühr medan denne intervjuar Alexander Gerndt. Till vänster om den allsvenska skyttekungen står en brunbränd Sebastian Larsson och svarar på frågor med händerna knäppta bakom ryggen. Mikael Lustig har fått en smäll på knäet och är osäker inför EM-kvalet mot Moldavien. Larsson får frågan om han kan tänka sig att gå ner på högerbacken.

– Helst inte, svarar han.

När Oscar passerar den mixade zonen rusar en hord med journalister till. Färska rykten om en flytt till Sporting i Lissabon gör Oscar till ett hett villebråd. Fotbollskanalens Olof Lundh hinner först fram. Oscar harklar sig innan han börjar dementirutinen.

– Nej, inget är klart.

– Jaha, då vet ni mer än jag.

Olof Lundh bryter in:

– Allt talar för att du spelar på tisdag. Tror du att det kan spela någon roll för var du hamnar?

Oscar häller blicken i golvet. Han vet förbannat väl hur viktig Moldavienmatchen är. Inte nog med att det är hans möjlighet att knipa vänsterbacksplatsen för gott, med den danska ligan i praktiken avgjord är landskampen en av få chanser han har att visa upp sig på riktigt för intresserade klubbar ute i Europa.

– Det är klart att om du visar dig mycket på den största scenen och gör det bra där, så försämras ju inte dina chanser, säger Oscar.

Aftonbladets Robert Laul frågar hur han skulle känna inför att vikariera som högerback, som han gjorde för FCK mot Chelsea.

– Frågar de mig »spelar du helst vänster eller höger?« så säger jag vänster elva gånger av tio. Som det var mot Chelsea… vi har egentligen bara en renodlad högerback i FCK och han var avstängd, så det var det bästa för laget att sätta mig där.

Laul säger att det skulle kunna bli samma läge nu, med tanke på Lustigs skada.

– Ah, men det känns som om det finns ett antal som kan gå dit före mig. Jag hoppas »Sebbe« tycker det är jättekul att spela högerback.

– Det gör han inte, säger Laul.

Oscar kliar sig i hårbotten.

– Jag får prata med honom. Jag får la muta honom eller något.

Låst. Oscar Wendts styrkor som spelare är hans spelsinne samt hans fina inlägg. Mot Moldavien kommer han sällan tillräckligt högt upp i planen för att utnyttja vare sig det ena eller andra.

Oscar ser laddad ut när han vandrar ut på Råsundas gräsmatta för sin första tävlingslandskamp på svensk mark. När spelarna radar upp sig nedanför den östra läktaren låter han blicken svepa över publikhavet. Han ser gula A4 bilda ett mäktigt tifo, han ser förväntansfulla ansikten. Halvvägs igenom Du gamla, du fria noterar han sin fästmö Sandra bredvid mamma, pappa och två kusiner. Allt känns bra. Lustigs knä är okej. Oscar ska spela på sin favoritposition med Emir Bajrami framför sig.

– Kom igen nu publiken, nu ska vi ha fotbollsfest! hetsar den klämkäcke speakern.

De första tio minuterna är vänsterkanten vidöppen. Oscar hittar Zlatan Ibrahimovic som vrickar ut till Bajrami, anfallaren får tillbaka bollen och skjuter på en moldav och ut. Kort därefter matar Oscar ett pressat inlägg som målvakten Namasco tvingas boxa bort. Oscar är sedan inblandad i ytterligare några kombinationer med Bajrami och Ibrahimovic. IFK Norrköpings moldav, den mohikanprydde högerbacken Racu, ser vilsen ut.

När Sverige får en frispark till vänster om straffområdet lägger Oscar bollen till rätta. Men Sebastian Larsson signalerar att frisparken är hans och Oscar tar några respektfulla steg tillbaka. Efter det tar det roliga slut. I de följande moldaviska anfallen ser Oscar mest stressad ut, han tjongar bort i panik. När han nickrensar i eget straffområde hamnar bollen rakt på Viorel Frunzas fötter. Vid flera tillfällen tappar han Suvorov så att Antonsson får gå ut på kanten och täcka upp. Även offensivt låser det sig. Ibrahimovic går allt oftare ner och möter på Sveriges vänsterkant och därmed stängs den yta Oscar och Bajrami tidigare hade. Anfallsspelet flyttar successivt över till höger. I den 29:e minuten tar Lustig en perfekt tajmad löpning och Källströms boll hittar in bakom försvaret. Högerbackens bredsida tar på Igor Armas och ställer Namasco i målet. 1–0 till Sverige. I andra halvlek blir det tydligt att Oscar och Bajrami gör sin första match tillsammans. Backen gör flera ansatser till rusher men kommer av sig när Bajrami inte släpper bollen.

När Knut Kircher blåser av matchen sätter Oscar händerna i sidorna och frustar små plymer av Råsundas råa kvällsluft genom näsborrarna. Sverige har vunnit med 2–1 men lagets vänsterback ser inte nöjd ut. Oscar byter tröja med Anatolie Doras. Källström, Larsson och Elmander slänger sina souvenirer nonchalant över axeln medan Oscar trär på sig den röda tröjan och vandrar bort till den östra läktaren för att vinka till familjen. Ytterbackskollegan Mikael Lustig joggar leende fram till Intersports marknadschef för att ta emot priset som Matchens lirare. Oscar får istället springa ut till en väntande matchdelegat för att göra dopningsprov.

På presskonferensen en halvtimme senare berömmer Erik Hamrén mittbacksvikarierna Mikael Antonsson och Andreas Granqvist. Precis som efter förra EM-kvalmatchen mot Holland tvingas förbundskaptenen dock konstatera att det inte fungerat på vänsterbacken. Efter Safaris inkast den gången sade han att »sådana misstag får man aldrig göra mot Holland«. Den här kvällen suckar Erik Hamrén uppe från podiet och säger:

– Oscar är mycket, mycket bättre än det han presterar i dag.

Förbundskaptenen sänker blicken ner i bordet. Vakansen kvarstår.