Det är tidig morgon i slutet av september. Jag har just skickat iväg barnen till skolan och sjunker ner framför datorn med en kopp kaffe. En av dagens bästa stunder, när jag i lugn och ro får plöja mig igenom nyhetsflödet. Jag börjar med BBC:s sajt. Häftiga strider mellan talibaner och den afghanska armén i Takharprovinsen. Nya fredssamtal om Syrien i Wien. Och så flyktingkrisen förstås, den som dominerat nyhetsflödet hela hösten. Nu skärper Turkiet gränskontrollerna för att försvåra för flyktingar att nå Europa.
Någon vecka tidigare återvände jag från en reportageresa längs den nya flyktingrutten genom Europa som hundratusentals syrier och afghaner tvingats ta bara i år, och jag kan inte låta bli att tänka på alla de förtvivlade människor som jag mötte. Bilder flimrar förbi i mitt huvud: de överfulla båtarna, trängseln utanför det provisoriska flyktinglägret i serbiska Preševo, taggtråden och de tungt beväpnade soldaterna vid gränsen mot Ungern. Men mest av allt: de stressade blickarna och desperationen hos människor som satt allt på spel. Nu gör man det ännu svårare för dem.
Jag klickar bort BBC och öppnar min inkorg. De vanliga spammejlen, några jobbrelaterade och så ett från … Mustafa, den afghanske landslagsmittfältaren som jag senast såg för två år sedan då jag var i Kabul för att skriva om den nystartade ligan. Jag öppnar mejlet och läser. På knagglig engelska skriver han:
»Hi dear goran. How are u and ur family. I left afghanistan bcz situtiona bad, now i am in Germany and going to Sweedan.«
Tack för att du läser Offside
Teckna en prenumeration eller Logga in för att fortsätta läsa.
