Ordningsmannen

I sommar reser U21-landslagets förbundskapten till EM för att leda Sveriges fotbollsframtid. Offside följde ­Håkan Ericson under förberedelserna för att ta reda på vad han vill göra med den.

Den 14 oktober förra året mötte Sveriges U21-landslag Frankrike i Halmstad. Förutsättningarna var tuffa: Sverige behövde hämta upp ett 0–2-underläge från den första playoff­matchen för att nå EM i Tjeckien. Med fem minuter kvar ledde hemma­laget överraskande med 3–0, men när Frankrikes Layvin Kurzawa reducerade i den 87:e spelminuten såg det ut som om de kämpande svenskarna ändå skulle missa mästerskapet – på grund av bortamålsregeln. Så fick Sverige en hörna. Oscar Lewicki vräkte sig fram och gjorde sitt andra mål för kvällen. Vilda glädjescener utbröt på Örjans vall. För första gången på tio år hade ett svenskt U21-landslag tagit sig till EM av egen kraft.

När förbundskapten Håkan Ericson slog upp tidningarna dagen efter matchen kunde han läsa mängder av hyllningar till sina spelare. Aftonbladets Erik Niva skrev: »Har vi nu unga spelare med så här mycket talang och så här stora blågula hjärtan – då kommer det nog kunna bli okej för Sverige även på andra sidan av det stora Z:at.« Kvällsposten körde rubriken »GUIDOMLIGT, GUIDETTI« (trots att anfallaren blev mållös i matchen) och samma tidnings krönikör Mattias Larsson rankade Sveriges tio största talanger. Håkans Ericsons egen del i framgången var det där­emot inte många som nämnde. Det var som om han, med sin något fyrkantiga förbundsfram­toning, inte passade in i bragdstoryn – trots att han som U21-landslagets enda heltidsanställda person först lotsat Sverige till en gruppvinst i konkurrens med Grekland, Polen och Turkiet och sedan alltså manövrerat ut de favorittippade fransmännen i det avgörande playoffmötet.

Annons

Att spela en biroll var nu inget nytt för Håkan E­ricson. På de gemensamma presskonferenserna med A-landslaget ser reportrarna mest hans dragningar som en småtråkig uppvärmning i väntan på att Erik Hamrén ska avslöja den »riktiga« truppen. På webbuppslagsverket Wikipedia sammanfattas hans gärning på fem rader. Eller gärning och gärning … det nämns att Håkan är son till den före detta förbundskaptenen Georg »Åby« Ericson, men hans egna meriter avhandlas inte. Den knapphändiga informationen är varken smickrande eller uppdaterad. Enligt Wikipedia är Håkan Ericson »en svensk fotbollstränare, som tillsammans med Tommy Söderberg är förbundskapten för svenska U21-landslaget«. Artikelförfattaren har uppenbarligen missat att Söderberg klev av redan i november 2012.

Första gången jag träffade Håkan Ericson kunde jag inte låta bli att fråga honom rakt ut:

– Hur bitter är du?

55-åringens svar lät nästan inövat:

– Är man sugen på att göra resultat för sin egen skull ska man inte ha det här jobbet. Jag är klar över förutsättningarna. Man är en bricka i spelet.

Han förklarade att hans jobb i första hand går ut på att leverera spelare till A-landslaget, att det är »skitkul« om detta huvuduppdrag går att kombinera med att nå framgångar med U21-laget, men att han inte ens då förväntar sig beröm.

– Tidningsrubriker och lukrativa anbud är jag inte intresserad av, slog han fast.

Nähä. Då återstod bara frågan: Hur fan blir man så där?

Jo, först spelar man fotboll. Man är en lovande spelare i ett division tre-lag i Norrköping. Man har större klubbars ögon på sig. Man drömmer om att bli landslagsman och utlandsproffs. Men så får man en målvakt över sig och skadar sitt ena knä så svårt att det inte är tal om att springa igen. Kort därefter får man ett erbjudande om att 22 år gammal börja träna samma division tre-lag. Man har precis inlett en ledarskapsutbildning på Valla folkhögskola i Linköping och man är överlycklig över att det visar sig finnas en alternativ karriärväg inom fotbollen. Man är tränarlegendaren Georg »Åby« Ericsons son och man drömmer i hemlighet om att lyckas precis lika bra som sin pappa.

Att Håkan Ericson skulle träna FK Kick var egentligen en usel idé redan från början. Han var på väg upp i karriären, spelarna i Kick var på väg ner. Lagets stomme bestod av avdankade IFK Norrköping-spelare som mest ville lira och ha kul, vilket den nytillträdde tränaren hade svårt att förlika sig med.

Till den första träningen förberedde Håkan 14 olika övningar. Han hann avverka två och en halv. Passet genomfördes i ett dragigt bolltält och spelarna hörde knappt vad han sade. De som gjorde det hade svårt att ta honom seriöst. Det hjälpte inte att han gjorde sin nä-killar-nu-är-det-faktiskt-allvar-min. De såg ju att det bara var Håkan.

När klubben skulle åka till Varberg på träningsläger hade Kicks unge tränare, i vad han själv ansåg vara ett utslag av storsinthet, avsatt en av kvällarna åt festlig­heter. Med detta i åtanke förutsatte han att övriga aktiviteter skulle genomföras på ett professionellt sätt. Spelarna reste till Varberg i två hyrda minibussar medan Håkan körde sin egen bil. Det kändes proffsigt att hålla en viss distans. Efter några mil gled den första minibussen upp jämte honom på motorvägen. Håkan blev besviken när han såg att en av killarna hade en öppnad ölburk i handen. Några minuter senare gled buss nummer två förbi. Varenda spelare hade en öl i handen. Flinade och sjöng gjorde de också. Framme i Varberg ramlade de ut ur bussen.

Håkan, som hade planerat in ett gemensamt löppass redan samma kväll, såg på dem med uppgivna ögon. Det skulle dröja innan han fick en samling spelare vars ambitioner matchade hans egna.

Håkan Ericson

Född: 29 maj 1960   

Annons

Klubbar som spelare: Åby IF –1979 , FK Kick 1980–1981, IK Sleipner 1982–1983

KLUBBAR SOM TRÄNARE: FK Kick 1983–1985, Råsunda IS 1987, AIK (assisterande) 1988–1989, Väsby IK 1990–1991, Vasalunds IF 1992, Väsby IK 1993–1995, Motala AIF 1997–1998, Nacka FF 1999, IFK Norrköping 2002–2003, Sveriges U21-landslag 2011–

Meriter: Förde Sverige till U21-EM 2015

Inte ens i AIK blev det så. Håkan var 27 år och en av två assisterande tränare bakom Sanny Åslund. När Bo Sjögren, den tredje ledaren i trojkan, tragiskt omkom i en bil­olycka blev Håkan plötsligt ensam assisterande, och  dessutom ansvarig för B-laget. Spelarna hade återigen problem  med att ta honom på allvar. Håkan hade inte någon spelarkarriär att tala om, han talade östgötska och hade en förkärlek för avan­cerade övningar. När hans träningspass blev för invecklade brukade vänsterbacken Björn Kindlund tråka honom: »Håkan, skynda dig nu! Jag ska vara full halv sju senast.«

Håkan, vis sedan tiden i Kick, tog gnabbandet på rätt sätt och gjorde den gapige Kindlund till sin bundsförvant. Mot slutet av träningarna konstaterade han nöjt att »Björne« drev på de spelare som inte lade manken till.

Efter två år i AIK fick Håkan 1990 sitt första jobb som huvudtränare på högre nivå, i division ett-laget Väsby. Han konstaterade nöjt att han på bara sex år tagit sig från division fyra till landets näst högsta serie. Innerst inne visste dock »Lill-Åby« att raketkarriären inte bara berodde på den GIH-utbildning han skaffat sig.

– Jag hade fördelar av att ha den pappa jag hade. Man tittade förstås lite extra på mig, Åbys grabb. Men jag hade det emot mig också. De som haft med farsan att göra sa: »Nänä, vi ska inte ha någon Åby-typ här.« När man insåg att jag var av en annan skola kunde jag få höra: »Äh, varför gör du så där? Sådan var inte f­arsan din.« Så är det ju att vara kändisbarn. Det är något man måste förhålla sig till hela tiden.

Fotbollsfilosofiskt var Håkan knappast någon avbild av sin berömda far. Han var snarare en produkt av den styrda fotboll som engelsmännen Bob Houghton och Roy Hodgson introducerat i Sverige, en skola pappa Georg protesterat högljutt mot. Håkan var heller inte tränartypen som vann spelarnas respekt genom att hänga tre raka frisparkar i krysset eftet träningen; knäskadan innebar att han fick hitta andra sätt. I Håkans fall handlade det om att visa hur ambitiös han var och att leda sitt fotbollskunnande i bevis. Han var tidigt ute med videoanalys och kunde lägga en halv matchgenomgång på att spola fram VHS-kassetten till den sekvens som styrkte hans tes. Han var en teoretiker som arbetade med tydliga ramar. Och dessa krävde han att spelarna skulle foga sig efter.

Han lyckades hålla kvar det ständigt nedflyttningstippade Väsby i division ett i två år. Därefter tog han över Vasalund tillsammans med Erik Hamrén, som han kände sedan GIH-utbildningen. Tiden där blev misslyckad. Klubben hade taskig ekonomi och förklarade ganska snart att man inte hade råd att behålla båda. Vasalund valde att satsa på Erik Hamrén, så Håkan återvände till Väsby, som i hans frånvaro åkt ner en division. Efter ytterligare två säsonger i Väsby bestämde han sig för att ta ett sabbatsår. Han hade nyss fått jobb som företagssäljare på Folksam, hade två små barn hemma och ville inte ta nästa tränaruppdrag på uppstuds. Efter det sista passet med Väsby kände han sig lycklig, äntligen skulle han få vila och planera sin tränarkarriär i lugn och ro. När han kom hem från träningen berättade hans fru att IFK Norrköpings ordförande Björn Ahlberg hade ringt.

Det högg till i magen på Håkan. Det var hans dröm att få leda ett allsvenskt lag, särskilt pappa Åbys Norrköping. Samtidigt kände han sig vilsen, sliten och ofärdig som tränare. Skulle han återvända till sin hemstad i det skicket? Håkan grubblade. Och grubblade. När han hade skjutit upp beslutet i tre veckor valde Norr­köping att anställa Colin Toal istället.

Hösten 1996, efter att ha arbetat civilt i ett år, tog Håkan istället över Motala AIF i division ett. Lönen, tillsammans med de pengar han fick för att hålla steg 4-kurser för Svenska fotbollförbundet, gjorde att Håkan för första gången i sitt liv skulle kunna försörja sig uteslutande på fotboll. Kruxet var att han hade ett halvårs uppsägningstid hos Utbildningsgruppen AB, företaget som satsat på honom när han tog sitt s­abbatsår från fotbollen. 

Livet blev körigt. Håkan flängde runt mellan familjens villa i Kolmården, tränarjobbet i Motala och steg 4-kurserna och säljmötena i Stockholm. Han kände sig trött, stressad och ständigt förkyld. Men han bet ihop. Det hade han efter sin pappa. Man gnäller inte.

Efter två division ett-säsonger med Motala efterlyste Håkan en satsning från klubben. Dels ville han värva den landslagsmeriterade backen Sulo Vaattovaara, dels ville han själv ha högre lön. Motalas styrelse saknade ekonomiska muskler och gick inte med på något av kraven. Istället fick Håkan gå. I samma veva m­eddelade ägarna till det hus i Kolmården där familjen Ericson bodde att man tänkte flytta tillbaka. Toppen.Plötsligt hade Håkan varken bostad eller tränarjobb. När Nacka FF anmälde intresse skrev han på av bara farten, trots att det var ännu en klubb med svajig ekonomi och dessutom dåliga träningsförutsättningar.

Under bilresorna till Stockholm ringde han runt till olika mäklare, men budgivning efter budgivning förlorades. Familjen tvingades flytta hem till svärföräldrarna, där de bodde i ett rum under tre månader. Håkan levde dagligen med känslan av att inte räcka till. Han åkte hemifrån tidigt på morgonen och kom hem till ett sovande hus efter att ha ätit en ljummen hamburgermiddag bakom ratten.

En vårdag år 2000 körde Håkan bilen till Norr­köping för att ta tåget vidare till Stockholm. En andra säsong med Nacka väntade. Väl på tåget kände han plötsligt hur golvet gungade under hans fötter. En olycksalig korpenmatch året före hade visserligen gjort att hans redan dåliga knä var i ännu sämre skick än vanligt, men det här var något annat. En otäck känsla i kroppen han aldrig hade upplevt tidigare. Håkan haltade av tåget, satte sig i bilen och körde hem. Väl där kravlade han upp i sängen och började gråta. Tårarna sprutade. Han skulle dö, det var han övertygad om. Något var fruktansvärt, fruktansvärt fel. När han kom in till sjukhuset nästa dag beordrade han läkaren att ta »vartenda jävla prov« som fanns.

»Så här är det: jag är allvarligt sjuk«, förklarade Håkan.

Läkaren nickade och svarade att de skulle ta alla prover han önskade. Absolut. Men först behövde Håkan göra ett litet test. Efter att han svarat »rätt« på alla frågor sade läkaren: »Jag har sett ögon som dina förut. Du har burnout. Du är utbränd. Du kommer inte att jobba på ett bra tag, förstår du?«

Håkan nickade. Sedan ringde han Nacka och berättade att han dessvärre skulle bli borta i 14 dagar.

Omsättning. Landslagslägret i Serbien och Turkiet präglas i vanlig ordning av många sena återbud. Håkan: »På fyra år har två tävlingsmatcher av 22 kunnat spelas med samma startelva, ändå har vi vunnit gruppen båda gångerna. Det är jag stolt över!«

– Det tog lång tid för mig bara att erkänna att jag var sjuk, säger Håkan Ericson.

Vi sitter i ett av Svenska fotbollförbundets intet­sägande mötesrum i Solna. Håkan har köpt choklad­biskvier till kaffet, Sarah Bernhardt. Det är en trevlig vana han har. Under våra tidigare pratstunder här har han bjudit på både mazarin och skumraket. Våren 2015 är hans blick pigg och intensiv. Borta är den nollställda uppsyn han gick runt med för 15 år sedan.

– I början orkade jag inte ta mig från sovrummet till köket, ändå tvingade jag mig själv att ta promenader. Fem kilometer skulle jag väl orka. Och det var på tid givetvis. Jag bytte om, startade klockan och gick ut.

Han berättar att viljan inte räckte till. Hur han blev fuktig av febrig kallsvett efter bara några steg. Att en lätt sluttning kändes som att bestiga en bergstopp.

– Jag gick omkring som en pensionär. Var tvungen att stanna upp hela tiden och låtsas titta på saker bara för att få en anledning att ta igen mig.

Det tog några månader för honom att acceptera att han var dålig. När han började betrakta sitt tillstånd som en sjukdom blev det lättare. Då blev det liksom tävling av det.

– Jag har alltid varit jäkligt präktig, säger Håkan och vänder blicken i golvet. Det här att göra ingenting, att bara finnas, det har jag aldrig klarat av.

Utan att märka det hade han blivit precis som sin pappa. Alltid nyttig, aldrig ledig. Krävande mot andra, benhård mot sig själv. En människa som bara tyckte om sig själv när han presterade.

– Om jag och min fru Lotta skulle gå på fest var jag tvungen att sätta mig på motionscykeln en halvtimme innan. Annars fick jag dåligt samvete. Fem minuter efter att vi skulle ha varit där kom jag ut ur duschen.

Hos sin terapeut fick Håkan rita cirklar kring aktiviteterna och människorna i sitt liv, sedan ombads han rangordna dem. Håkan skrev: »Fru/barn, föräldrar, jobb, huset …« I femte hand kom han själv. Terapeuten såg strängt på honom och sade: »Håkan, om du inte sätter ditt eget välbefinnande först så kraschar hela paketet. Du måste ta det lugnt!«

– Jag är fortfarande tacksam mot terapeuten, säger Håkan. Man tror att terapi är lull-lull, men det är jävligt hårda grejer. Den karriärstyrda Håkan var inte frisk, jag insåg ju det. Han ville hela tiden skapa kontakter, var alltid på väg till nästa grej. Det var framgång till varje pris. Och det skulle gå fort.

Så sakteliga lärde sig Håkan att uppskatta konvalescensen. Det var härligt att hämta barnen på dagis utan att känna: »Fan, nu måste jag snart vara där. Nu måste jag snart ringa det där samtalet.« När han kände sig tillräckligt stark började han måla om huset. Han lovade sin hustru att inte ta ut sig; projektet fick ta hur lång tid som helst. Han sände upp sig själv i en skylift och började stryka på färg. Penseldrag för penseldrag ändrade fasaden kulör. Bort med den fula bruna nyansen, den som mest påminde om en februarifrusen grusplan. På med grön färg istället. Djupgrönt, precis som en frodig sommarplan.

Annons

Just som Håkan började känna sig bättre fann han en dag sin 82-åriga pappa livlös i bastun. Håkan gjorde mun-mot-mun, ända tills ambulansen kom, men förgäves. Georg Ericsons hjärta hade lagt av.

I mötesrummet i Solna knipsar Håkan av en bit av chokladbiskvin, med servetten så att han inte ska bli kladdig om fingrarna. Han berättar om begravnings­talet han höll till sin far, ett tal som framhöll Georgs alla sidor – inte bara dem som gjorde honom folkkär.

– Det talet var ju inte riktat till nationen, säger Håkan. Det var mest för min mamma, Britta. Pappa var inte den närvarande maken som hjälpte till i köket, om man säger så. Jag ville att hon skulle veta att jag såg det, att det inte alltid var så lätt för henne.

Tillrättavisning. När Branimir Hrgota gör en onödig chip under träningen tar Håkan honom åt sidan för att förklara fördelarna med ett markbundet spel.

»Åbys son ska rädda Norrköping«, skrev Expressen när Håkan tog över jumbolaget 2002, bara några månader efter sin pappas bortgång. Trots att IFK Norrköping åkte ur Allsvenskan det året valde Håkan att fortsätta. Som så många andra i staden sveptes han med av den sektliknande optimism som rådde i klubben det året. Flera veckor före Superettans start erhöll Norrköpings sponsorer guldfärgade kuvert med en inbjudan till uppflyttningsfesten i oktober.

Det gick åt helvete med alltihop. Redan före premi­ären i Superettan avgick fem av sju styrelse­medlemmar, 12 av 20 s­pelare såldes och Håkans vapendragare, sportchefen Tor-Arne Fredheim, avpolletterades. Håkan, vars auktoritära ledarstil kritiserats av spelarna, blev tillsagd av den nykomponerade styrelsen att göra avkall på sin detaljstyrning och istället ge assisterande tränaren Stefan Hellberg ökat i­nflytande. Efter en fiaskoartad inledning på Superettan valde han att foga sig. Träningsupp­lägget blev mer allmänt och de taktiska instruktionerna inskränkte sig till att »spela med energi«. På buss­resan hem efter en pinsam 3-0-förlust mot Café Opera krävde Håkan att åter få leda laget på sitt sätt. När ledningen gjorde klart att det inte var aktuellt valde han att hoppa av.

2004, när Örebro universitet frågade om han ville leda deras EU-finansierade fotbollstränar­utbildning, välkomnade han chansen att få gömma sig i an­onymiteten. Det kändes skönt att återvända till skolmiljön. Håkan blickade ut över föreläsningssalen och såg lovande unga tränare som Tony Gustavsson och Albert Bunjaki, men också ynglingar vars erfarenhet inskränkte sig till datorspelet Football Manager. Utbildningen ställde inga krav på utövande bakgrund, så vem som helst kunde söka. Det gjorde honom glad. Skulle svensk fotboll kunna hävda sig i framtiden krävdes en fotbollsutbildning som gick långt ner i åldrarna – och det krävdes fler välutbildade tränare.

När EU-pengarna tog slut och utbildningen lades ner headhuntades Håkan av Göran Aral, en annan gammal kurskamrat från GIH. Aral hade fått i uppdrag av förbundet att bygga om hela tränarutbildningen och Håkan upptogs i den innersta kretsen. När Aral bytte jobb kort därefter fick Håkan ta över huvudansvaret. Som elitinstruktör skrev han om hela utbildnings­materialet. Det var en mäktig, närmast gudalik känsla att få utforma det material som samtliga svenska tränare skulle rätta sig efter. De tränare som i dag talar om »spelytor i anfallsspelet«, »positionsförsvar« och »skillnader mellan speluppfattning och spelförståelse« använder, om än ovetande, Ericsonska termer. Håkan införde också kravet på tränarlicens, vilket tvingade många av de allsvenska tränarna att sätta sig i skolbänken, ofta med irriterade uppsyner och utspel som resultat.

Våren 2009 skulle det svenska U21-landslaget spela hemma-EM. Håkan fick tillfälligt ansvar för de yngre spelarna som skulle ta över efter mästerskapet. När han kom ut på planen märkte han hur mycket han hade saknat tränarsysslan. Två år senare erbjöds han att ta över U21-landslaget på riktigt. Han funderade inte länge innan han tackade ja.

Erfaren. Håkan stannar kvar några dagar i Turkiet efter att spelarna åkt hem. »Sedan min sjukdom har jag varit noga med egentid. Jag spelar golf, gör andningsövningar, lyssnar på musik och gör spellistor som jag sedan plågar min omgivning med.«

Utanför den gulrappade tvåvåningsbyggnaden i Åtvidaberg vajar grönvita kommunflaggor i den milda vårvinden. »Kommunen med framåtanda«, står det på fanorna. Ett påstående som möjligen motsägs av den handskrivna lappen på entrédörren: »Turist­byrån är vinter­stängd. Kontakta kommunens växel.« Förr fungerade Bruksmässen som matsal åt industri­koncernen Facits direktörer; i dag rymmer byggnaden Kultur­skolan, en restaurang och – under sommartid då – turistbyrån.

Utanför ovanvåningens föreläsningssal väntar förväntansfulla medlemmar i kamratsällskapet Veteranerna. Flera av de äldre männen bär grå- eller khaki­färgade gubbjackor av det snitt Nordkoreas forne diktator Kim Jong Il brukade klä sig i, andra har tagit på sig sina blå träningsjackor med ÅFF-emblem. Om fem timmar ska Åtvidabergs FF spela allsvensk hemma­premiär mot nykomlingen Gif Sundsvall. Men först ska Veteranerna lyssna till ett föredrag av U21-lands­lagets förbundskapten, Åbys grabb.

Håkan är klädd i blåjeans och vinröd tröja. Som v­anligt ser det ut som om han kommer direkt från gymmet. Gelén i håret ger honom en wet look som f­örstärker det nyduschade intrycket.

Arrangören Klas-Göran Wennerström, som »dubblar som frilans för Länstidningen«, knäpper några bilder med sin systemkamera och presenterar sedan den inbjudna gästen:

– Jaha, kära veteraner. Det tycks inte vara fler kamrater i antågande. Vi kunde ju gärna ha varit några fler med tanke på att vi har så celebert besök.

Han tar blicken från de 45 åhörarna och vänder sig mot Håkan.

– Du har ju varit här vid flera tillfällen och tittat på fotboll med pappa. Du känner säkert igen en och annan av oss gamla stötar.

Den ende Håkan känner igen är Lars-Göran »Knalin« Andersson, SM-guldvinnare med Åtvidaberg på 70-talet, men han nickar glatt ändå.

– De främsta minnena är från att ha varit här med pappa, säger han. Jag var ju starstruck när jag fick vara med i omklädningsrummet och träffa mina idoler i ÅFF. Jag försökte härma hur de gick och betedde sig.

Så börjar han föreläsningen.

– U21-landslaget … Hur mycket känner man till om U21-landslaget som ÅFF-fan?

Han får spridda mumlanden till svar.

– Känner ni igen spelarna?

Det blir tyst i några sekunder. Sedan ropar en av farbröderna på gnällig östgötska:

– Thelin!

– Då har ni ganska bra koll ändå, säger Håkan.

Efter att ha dragit regelverket (»Det heter U21 eftersom spelarna får vara max 21 år när kvalet till ett mästerskap börjar«) inleder han powerpointpresentationen. Han riktar sin laserpenna mot skärmen, där det står: »10 grupper = 10 segrare + 4 grupptvåor = 7 playoffmatcher. 7 platser.«

 

Håkan tar gärna avstamp där, i de tuffa förutsättningar som gällde inför kvalet till Tjeckien-EM. Den första tiden som förbundskapten är inte lika rolig att prata om, trots att det började lovande. Det stod tidigt klart att Tommy Söderberg mest var med som mentor, en »ledsagare in i verksamheten.« Det här skulle bli Håkan Ericsons landslag och han tog sig an uppgiften med sprudlande energi. Inför EM-playoffmatcherna mot Italien 2012 kom indikationer på att entusiasmen inte delades av spelarna.

»Det här är ett jobbigt samtal«, förklarade journalisten från Fotbollskanalen när han ringde. »Det har tyvärr riktats massiv kritik mot dig, från spelarna.«

En enkät som tillät spelarna att vara anonyma visade att hälften var direkt kritiska till sin förbundskapten. En spelare skrev i enkäten: »Det märks att han lärt sig allt bakom skolbänken och att han inte har varit fotbollsspelare.« »Han kan rita med en penna men det är inte mycket utanför ramarna«, tyckte en annan. Det främsta skälet till missnöjet var Håkans besatthet av videoklipp och teori, men det framkom också att han ansågs favorisera vissa spelare. Efter att ha läst artikeln tog Håkan genast en telefonkonferens med s­pelarrådet, »fejsade dem«, som han säger.

»Vad fan har ni inte sagt någonting för?« undrade han.

Håkan fick höra att de i spelarrådet var lika förvånade som han. Vad skulle han tro? Artikeln, tyckte Håkan, framställde saken som att fullt myteri rådde inom U21-laget. Men när han själv frågade spelarna kom inga klagomål upp. På plats i Italien höll han ett tal till truppen.

»Ska vi ändra något?« frågade han. »Om det är något ni vill att jag ändrar på, så säg till nu!«

När spelarna fått konferera ostört kom de tillbaka med beskedet: »Glöm det, Håkan. Vi går vidare.«

Efter playoffnederlaget mot Italien, som innebar att Sverige missade EM 2013, vacklade Håkan i sin tro. Han, som annars kunde bryta träningen om någon chippade under en skottövning, försökte ge spelarna mer utrymme för spontanitet och intuition. De lösa tyglarna gav inte önskat resultat. Efter fyra poäng på de fyra första matcherna var Sverige tvunget att vinna resterande matcher för att ha en chans att ta sig till EM i Tjeckien 2015. Håkan samlade spelarna i Malmö för att rensa luften en gång för alla. Det intuitiva spelet funkade inte, förklarade han. Laget tappade boll i kritiska lägen, med kostsamma baklängesmål som följd. Håkan ville fokusera på att skärpa passningsspelet. Om laget bara kunde närma sig 85 procent lyckade passningar i matcherna så skulle de ta de nödvändiga poängen, det lovade han. Men för att nå dit krävdes full lojalitet mot honom och hans idéer.

»Är ni med eller inte?« frågade han spelarna.

Sifferexercis. Under föreläsningen i Åtvidaberg betonar Håkan vikten av att sätta siffror på spelarnas prestationer. »Vi kan se exakt hur många passningar Oskar Lewicki slagit, och till vilken position. Som spelare är det väldigt svårt att gömma sig i dagens fotboll.«

På Bruksmässen i Åtvidaberg riktar Håkan sin laserpenna mot projektorduken igen. Han berättar att Sverige i sina tio senaste matcher, varav nio har slutat med vinst,  i genomsnitt har slagit 84 procent av sina passningar till rätt adress.

– Det är två procent bättre än vad Tyskland hade när de vann VM 2014.

Ett imponerat sorl hörs i publiken.

– Fotboll är inte bara intuition, fortsätter Håkan. Ska vi, som kommer från så många olika miljöer, prestera tillsammans så krävs det att vi förstår hur allting hänger ihop.

Håkan medger att han analyserar sitt lags matcher in absurdum och visar Veteranerna en skärmdump från sin dator. Redigeringsprogrammets tidslinje är alldeles prickig av markörer. Varje matchsekvens etiketteras och hamnar i det ständigt expanderande digitala kartotek som Håkan använder för att sälja in sina idéer.

– Olika tränare är olika lojala mot en spelidé i sin vardag. Jag är väldigt trogen, i varje moment. Det handlar om att bygga förståelse. Kan spelarna svara på frågan »varför gör vi det här?« så höjer man spelarnas motivation att träna på det sättet.

Mot slutet av föredraget visar Håkan en kopia på det stridsropsliknande brev han skickade till sina spelare inför Frankrikematchen i höstas. Han visar också det SMS-svar som han fick från en av spelarna: »S­uccess is our only mother fucking option. Failure is not!!!!« Som avslutning spelar han upp höjdpunkterna från 4–1-segern i Halmstad. Ljudet från laptopen är burkigt och svagt, men av farbrödernas skrockanden att döma verkar de tagna av hjältescenerna ändå.

Efteråt är Knalin Andersson framme och tar i hand.

– Man ser vilket jävla fint arbete du lägger ner, säger han. Det ska du ha all heder av.

Håkan blir genuint glad. Speciellt som berömmet kommer från en gammal stöt som Knalin. Normalt brukar de gamla 70-talsspelarna bara vilja snacka om farsan.

 

Håkan har tackat ja till att stanna kvar och se kvällens match på Kopparvallen (vilket Veteranernas medlemmar väljer att tolka som att Åtvidabergs vänsterback Pontus Nordenberg är högaktuell för EM), men när föredraget är klart återstår fortfarande några t­immar till avspark. Vi fördriver tiden i styrelserummet på ÅFF:s kansli, med att prata EM-uppladdning. När Håkan träffade sina mannar i Serbien och Turkiet i slutet av mars var det första gången han såg dem på fem månader. Och nu dröjer det till den 8 juni, då den slutgiltiga EM-truppen samlas i Trelleborg, innan han får tillgång till dem igen. Han gör sitt bästa för att se det som något positivt.

– Jag kommer i alla fall till samlingarna extremt förberedd.

Samtidigt kan det där slå över, erkänner han. Med så långt mellan gångerna är det lätt att bli övertaggad när det väl är dags att ses.

– Jag har alltid haft en tendens att bli överambitiös, säger Håkan. Jag sliter med det.

Helst hade han givetvis velat träffa spelarna oftare och ha en bättre insyn i deras vardag. Men eftersom det inte passar sig att installera kameror i spelarnas lägenheter får han hitta andra sätt att visa att han bryr sig. Förbundet har gett honom pengar till att erbjuda spelarna externa kost­samtal och taktisk rådgivning. Och, berättar han lyriskt, på ­Serbien- och Turkiet-lägret ordnade han så att en hjärtspecialist kom till laget och pratade. Specialisten visade spelarna hur de kan styra sin egen hjärtrytm genom medveten andning.

– Det är en riktigt bra grej! jublar Håkan. Hjärtat reglerar hormoner och hormonerna styr ditt känslotillstånd. När jag tittade på de spelare som lyckats vid stora mästerskap så fann jag en röd tråd. Alla var bra på att bestämma hur de skulle må.

»A-landslaget står över oss. Att leverera till dem går före vårt landslags resultat. Det där står ingenstans, men det är så det är.«

En annan källa till glädje under lägret var de obligatoriska »Leffe-lekarna«. De sinnrika stafetterna, arrangerade av målvaktstränaren Leif Troedsson, är ett välkommet inslag efter de teoretiska matchgenomgångarna. Den här gången fick spelarna och Håkan suga upp Nonstop-bitar genom ett sugrör för att sedan transportera dem till en stol där de släpptes ner. De studsade också blyertspennor med suddgummi i änden mot en bordsyta så att de hamnade med spetsen ner i ett glas. Slutligen kastades spelkort mot en uppskuren melon med målet att få korten att sätta sig i fruktköttet. Håkan skrattar när han tänker på det.

– Det där är viktiga tävlingar med mycket tjafs om regler, kan jag säga.

Det enda negativa med lägret var Sam Larsson. Heerenveens yttermittfältare, ett hittills oprövat kort i U21-landslaget, var en av de spelare Håkan hade sett fram emot att få se spela. Särskilt som den holländska ligan, där Larsson och många andra U21-landslagsmän tenderar att hamna, är den mest svårbedömda liga förbundskaptenen känner till.

– Man har en väldigt speciell syn på försvarsspelet. I de flesta holländska lag är filosofin att lagdelarna och spelarna ska klara sig själva. Det är mycket en mot en, många målchanser och frejdigt spel. Den offensiva insatsen är nästan omöjlig att värdera eftersom du får så bra betalt för att slå din man. Jag har sett flera matcher där innerbackarna kommit till avslut. De tar bollen vid eget straffområde och driver den hela vägen. När en spelare går till Holland så är det ett problem. Eller problem … men han får det jobbigare när han kommer till landslaget senare.

Förra gången Sam Larsson var uttagen, till matcherna mot Grekland och Turkiet, blev han sjuk. Den här gången klagade den tilltänkte startmannen över hastigt uppkomna smärtor i knäet. Han stod över Serbienmatchen, med avsikten att han istället skulle spela mot Ryssland några dagar senare. Men inte heller det gick. »Det känns inte bra«, sade Larsson när han värmde upp för att bytas in i andra halvlek. Håkan, som lovat Häcken att byta ut Simon Gustafson, hade plötsligt inga spelare kvar att kasta in och tvingades slutföra matchen mot Ryssland med tio man. Predikamentet omvandlades dock genast till ett experiment. Håkan beordrade killarna att gå för ytterligare ett mål, trots att de var en man kort.

– Det blev inget mål, men övningen i framtvingad forcering var nyttig inför EM. Normalt sett går man bara igenom den typen av situationer i teorin. Otroligt nyttigt!

 

Åtvidabergs konferencier knackar på dörren och undrar om Håkan kan ställa upp på en kort intervju i klubbstugan, inför kvällens vip-gäster. Håkan nickar och följer med. Han höjer på ögonbrynen när mannen ber honom att »kort sammanfatta jobbet som U21-­förbundskapten« men svarar artigt på frågorna om hans landslags betydelse för »det riktiga«.

– Hur går samarbetet med Hamrén, då? frågar k­onferencieren.

– Det har varit bra, men om han tar för många av mina spelare i sommar kanske jag säger upp vänskapen.

Skämtet når inte fram. Vip-gästerna är för upptagna med att glufsa i sig av buffén. Håkan tackar för sig. När vi kommer tillbaka till styrelserummet berättar han att när Hamrén tar ut en av hans spelare så tänker han alltid »fan!«, bara för att kort därefter känna »yes, det är ju det här det går ut på«.

Den 14 juni, samma dag som U21-truppen reser till Tjeckien, spelar A-landslaget en viktig EM-kvalmatch hemma mot Montenegro. Håkan kommer troligen att få undvara nyckelspelare som Isaac Kiese Thelin och Filip Helander. Knappast en optimal uppladdning för ett internationellt mästerskap.

– Vad ska man göra? säger han. A-landslaget står över oss. Att leverera till dem går före vårt landslags resultat. Det där står ingenstans, men det är så det är.

Håkans manskap spelar oftast ett rakt 4-4-2-spel för att få ut max av sina anfallstankar. Men också för att blidka Hamrén. Allra helst hade Håkan kört 4-3-1-2, men då försvinner det kantspel Hamrén värderar så högt, med yttrar som kan göra sin gubbe.

Lojaliteten igen. Håkan Ericson hör hemma i en lång tradition av ursvenskt trofasta bakgrundsmän, Tord Grip-typer, men skrapar man på ytan anar man också en viss frustration. I segeryran efter matchen mot Frankrike förklarade Håkan att han gärna förlänger det kontrakt som går ut efter EM, men att han först ville diskutera förutsättningarna. För som läget är i dag känns inte U21-landslaget högprioriterat. Medan de flesta europeiska ligor slutar i mitten av maj pågår Allsvenskans vårsäsong ända till den 7 juni, ett faktum som kraftigt förkortar EM-uppladdningen. Trots Håkans önskemål vägrade Allsvenskans intresseorganisation Sef att rucka på spelschemat. Den sista veckan spelas det tre allsvenska omgångar. De allsvenska spelare som reser till EM-lägret i Trelleborg den 8 juni riskerar följaktligen att vara rejält slitna, i värsta fall skadade.

Ett annat exempel: som nytillträdd förbundskapten ville Håkan anställa en fysiolog, åtminstone på deltid. Landslagschefen Lasse Richt förklarade att i sådana fall var han tvungen att offra en annan funktion. Ställd inför detta dilemma valde Håkan att anställa en fysiolog och själv ta på sig rollen som videoanalytiker.

– Vi är underbemannade, säger Håkan. Så är det bara. Jag har ju ingen players’ manager heller, så jag måste checka att allt faller på plats i Tjeckien. Vad och var ska vi äta? Hur återhämtar vi oss? Jag vet att vi kommer att ha tillgång till kar för isbad, men vi måste fixa isen själva. Det är ganska tuff logistik. Jag gör inte allt själv, men jag är spindeln i nätet.

Ni kommer att ha med er en egen kock i alla fall?

– Vi håller på att diskutera saken.

Du och Lasse Richt?

Håkan nickar och garvar:

– Vi pratar en del pengar, jag och Lasse. I Sverige lägger vi mycket pengar på damsidan. Förbundets prioritering är 1) Herr A , 2) Dam A, och sedan på tredje plats kommer vi. Jag lägger ingen värdering i att vi lägger pengar på damerna, det är ett politiskt beslut som förbundet fattat, men jag tror inte att det är så i andra länder. Sedan är de andra förbunden generellt rikare. England och Italien flyger ju chartrat plan till vanliga kvalmatcher, det kan vi glömma.

För ett ögonblick ser han riktigt bister ut. Men det varar inte länge.

– Det är därför det är så häftigt att vi är där vi är!

Pojkscout. För att hålla koll på de cirka 60 spelare som bedöms vara aktuella för U21-landslaget tvingas Håkan E­ricson förlita sig på »de frivilliga«, ett nätverk av gamla stötar (Reine Almqvist med flera) som spionerar utan ersättning.

När domaren blåser igång matchen mellan Åtvidaberg och Sundsvall spelar kvällssolens sista s­trimmor i Kopparvallens konstgräs. Håkan halar upp ett par svarta solglasögon ur innerfickan och studerar en lapp med startelvorna. I kväll håller han extra koll på två försvarare: Sundsvalls mittback J­oakim Nilsson och hemmalagets vänsterback Pontus Nordenberg. De tillhör den drös av spelare som är aktuella för »det nya U21-landslaget« som ska ta över efter mäster­skapet. Men de kommer knappast att spela EM i sommar.

– Man vet aldrig, säger Håkan. Thelin visar att det är möjligt att slå igenom över en natt. Han gjorde ju en riktig Brolin i fjol alltså.

Han bylsar till sin halsduk för att parera den små­kyliga aprilvinden.

– Man får gå på dagsform, men tidigare prestationer i landslaget väger tungt. Det vi gjorde i höstas i fyra matcher med kniven mot strupen … är de spelarna friska och spelar regelbundet i sina klubbar så tror jag på dem.

Håkan tror att hans EM-trupp kommer att sticka i ögonen på somliga.

– Utomstående kommer att säga: »Är han dum i huvudet?« »Hur kan han vara med och inte han?« »Han är ju solklart bättre!« Det finns rubrikspelare och kontinuitetsspelare. Rubrikspelaren är tekniskt briljant och kan avgöra matcher på egen hand. Men han kan också försvinna ur matcher och spela med små marginaler. Kontinuitetsspelaren har en hög lägstanivå och är lojal mot spelidén. Det gäller att ha en mix av sådana spelare.

Det är ingen slump att de två spelare han studerar i kväll är backar. U21-landslaget vimlar av spännande offensiva spelare. Framtida försvarsgeneraler är däremot en bristvara, menar Håkan.

– Det finns tyvärr för få Oscar Lewicki-typer i Sverige. Det har funnits en anda att vi ska lyfta fram kreativa, tekniska spelare. Det är inte fel tänkt, men jag är rädd att det har tippat över. Jag vill ha en skolning där alla spelare drillas i både markerings- och positionsförsvar. Det var det jag verkade för när jag skrev om utbildningsmaterialet.

Han gör en svepande gest mot planen och fortsätter:

– Det finns en inställning bland svenska tränare och utbildare att det defensiva, det kan man alltid lära sig senare. Fel! Det håller inte att imitera Youtube-klipp i tonåren och sedan, först när man blir vuxen, lära sig det där tråkiga som gör att man vinner fotbollsmatcher.

Ute på Kopparvallens konstgräs går Åtvidabergs offensivt lagda vänsterback Pontus Nordenberg bort sig ännu en gång. Sundsvalls Joakim Nilsson nickar visserligen in ett mål, men inte heller han imponerar tillräckligt bakåt för att närma sig EM-truppen. Håkan får hålla tummarna för att Alexander Milošević inte drar på sig några mer skador i den turkiska ligan. Skulle en regelrätt försvarskris infinna sig inför EM har han också rätt att plocka russinen ur U19-förbundskaptenen Claes Erikssons trupp.

– Jo, så är det, säger han. Har vi det tunt på en position så plockar jag av Claes. Det har jag gjort förut.

Så i förhållande till honom är du Erik Hamrén?

– Precis.