Örnen, Ugglan och Papegojan (och lite Duvan)

Under sina tio år i Halmstads BK tränades Per »Texas« Johansson av fyra olika tränare. Samtliga jobbar i dag med landslaget. Vi placerade en reporterhatt på den gamle vänsterbacken och gav honom uppdraget: Berätta vad vi kan förvänta oss av Janne Andersson och hans nya gäng!

Onsdagen den 6 april. Två dagar tidigare hade Halmstads BK åkt på pisk mot Sirius i Superettanpremiären. Fy fan. Jag och mina kollegor satt på klubbens provisoriska kansli i Kombihallen på Sannarpsfältet och planerade för säsongens första hemmamatch tre dagar senare mot Trelleborgs FF. Vi är inte så många på HBK:s kansli längre, det blir ju så när man trillar ner en serie, men det konferensrum som vi rattar klubben från är stort nog. Som ett halvt straffområde ungefär. Dessutom har vi ett litet pentry med en kaffekokare, så vi ska inte klaga. Jag hade precis hämtat en ny kopp och sjunkit ner framför min dator när kanslichefen Matz Ljungkvist läste högt från sin stol.

– Janne … Andersson … ny …

Annons

Jag tittade upp på Matz.

– … förbundskapten. Janne Andersson ny förbundskapten!

Min mun sprutade ut kaffe. Gulsvarta stänk landade på datorskärmen. Klubbdirektör Fredrik Andersson reste sig upp.

– Vad sa du? fick han ur sig. Menar du vår Janne?

– Ja, det står här, sade Matz. Kom och titta!

Där stod vi runt Matz dator och stirrade på skärmen. Vi var i chock.

I några månader hade jag varit övertygad om att Jörgen Lennartsson skulle få jobbet efter Erik Hamrén. En högt uppsatt ledare inom IFK Göteborg hade till och med sagt det till mig. Någon annan sade att Håkan Ericson låg bra till, men honom hoppades jag inte alls på eftersom han ratade mig när jag provspelade för hans Motala AIF 1997. Men mest av allt: jag hade inte haft en tanke på att Janne Andersson skulle bli herrlandslagets nya förbundskapten. När jag lunkat tillbaka till mitt skrivbord och torkat bort kaffet från både skärm och skägg svepte en känsla av stolthet över mig. Det här var stort! Jag lade upp en bild på Janne på Instagram och skrev: »Gott att den nya förbundskaptenen är HBK:are. Bra Janne.«

När jag kom hem på kvällen och låg i soffan kände jag mig också närmare landslaget än jag gjort på evigheter. Inte bara för att jag vet hur Janne tänker och är – i 72 månader var han min huvudtränare i HBK, i ytterligare 36 månader var han assisterande tränare – utan lika mycket för att han bara bor en bredsida från mig i Halmstad. Det är en anspråkslös kåk, nästan simplare än mitt vänsterbackshus, och även om han bara har bott där sporadiskt sedan han flyttade till Norrköping för fem år sedan är det inte omöjligt att min hund Charlie pinkar på Sveriges förbundskaptens brevlåda då och då. Det kändes också stort.

Veckorna gick och både HBK och Jannes IFK Norrköping tog trepoängare. Vi kom in i juli och pang – nästa bomb! »Tom Prahl blir landslagets nya spion«, läste jag på sportsajterna. Min gamle läromästare, han som värvade mig till HBK 2001, var också klar för landslaget. Vad är det som händer, tänkte jag och grävde fram två gamla A4-papper som Prahl delade ut till oss i HBK inför säsongspremiären 2001. Han hade döpt det till »VÅRT FÖRSVARSSPEL«.

Två veckor senare trodde jag att någon drev med mig: »Jonas Thern blir ny scout i landslaget.« Vad in i helvete? »Kungen« – han kallade sig så när han tränade mig i HBK 2002 och 2003 – också! När även Lasse »Gas« Jacobsson, som blev min sista tränare i HBK, presenterades som en ny landslagsgubbe i den lite mer oklara rollen som »extra resurs« var det för sjukt för att vara sant: fyra gamla Texaschefer, alla så olika i både sättet att se på fotboll och sättet att hantera människor. Jag ska vara ärlig: jag kände mig en aning orolig.

 

Vi tar det från början. Jag är en pensionerad vänsterback med krokig näsa som gjorde 225 A-lagsmatcher i Halmstad på tio säsonger. Under alla dessa år, jag får det till att jag tränat 7 050 timmar i HBK, har jag haft Janne, Prahl, Kungen eller Gas som chefer – inga andra. Innan dess var jag i Gais. Som nykomlingar i näst högsta serien tvingade något geni i klubben oss spelare att göra ett personlighetstest. Tanken var att vi skulle få större förståelse för varandra och att den nya kunskapen om våra starka respektive svaga sidor skulle göra oss till ett bättre lag. Och det gjorde det nog: vi gick åtminstone upp i Allsvenskan.

Utifrån våra testsvar blev varje spelare någon av följande fåglar: örn, papegoja, duva eller uggla. Alla människor har egenskaper från samtliga dessa arter, men man är alltid en av fåglarna lite mer. Så för att ens försöka förstå hur olika Janne, Prahl, Kungen och Gas är, och för att kunna se hur de skulle kunna komplettera varandra, applicerade jag en sommardag fågel-modellen på Janne och hans nya gäng.

Janne är en örn, det råder det ingen tvekan om. Örnen är kraftfull, målorienterad, viljestark, aktiv och letar gärna nya möjligheter. Allt stämmer in på Janne. Örnar gillar att tävla och jag har knappt träffat en tävlingsmänniska som Janne i hela mitt liv. Allt han eller vi gjorde var på blodigt allvar. Hade vi skottövning på träningarna skulle man utse en vinnare, körde vi ett EM-tips en sommar var det han som lade mest tid på det av alla. Han njöt verkligen av segrar och blev förkrossad efter en förlust. Man kunde se det fysiskt på honom, hur hårt det tog. Därför ansträngde han sig vansinnigt mycket för att undvika förluster. Hade han varit Titanics kapten hade fartyget aldrig nått botten, det vågar jag påstå. Han hade dubbelkollat vädret, isbergen och skrovet före avresan. Och skulle man mot all förmodan ändå vara på väg att sjunka hade Janne aldrig skjutit sig själv som kaptenen gör i filmen, han hade följt med orkestern ner i sjön. Kanske hade han tagit instrumenten från orkestern och skyfflat vatten.

Kungen är mest en papegoja, även om Thern nog ser sig själv som en örn. Papegojan är levnadsglad, självsäker, generös, inspirerande, öppen och tycker att förändring är spännande. De avskyr rutiner. De vill inte fastna i inkörda spår. De hatar möten. Gas påminner nog också mest om en papegoja. Samtidigt har Kungen även lite duva i sig. Duvor är lojala och omsorgsfulla. Jonas Thern är en social typ som gillar att ta hand om individer – bästa exemplet är Igor Sypniewski. Med Kungen i sin närhet var polacken Allsvenskans bästa anfallare. Utan Jonas var han helt vilse och en fara för sig själv.

Annons

Så kommer vi till Prahl – den största uggla jag någonsin träffat. Ugglan är faktasökande, analytisk och noggrann. Prahl älskade förberedelser, oavsett om det var inför en match, en träning eller en bussresa. Han hittade små detaljer och presenterade dem för oss spelare på ett pedagogiskt sätt. Vi hade inkastövningar, tränade på glidtacklingar och fick lära oss vikten av att blockera skott på rätt sätt. Ugglors största drivkraft är att ha kontroll – och Prahl tappade aldrig kontrollen. Han underströk vikten av disciplin. Skulle man springa från långsida till långsida på en träning skulle man inte vända fem centimeter innanför linjen – foten skulle över linjen! Janne har också ugglan i sig  – vilket både hans och Prahls skrivbord skvallrade om: det var alltid kliniskt rent, inte ett papper låg snett.

Det är alltså ett litet fågelzoo som Janne Andersson fått ihop. Och frågan är: Kommer de att lyfta tillsammans? Några saker indikerar att det kan bli knixigt.

Exempel ett: När Kungen var huvudtränare i HBK var Janne hans assisterande. Kungen kunde komma till Janne och säga: »Jag har nog löst en träningsmatch i Borås nästa vecka!«, varpå Janne tvingades säga: »Men för helvete, Jonas, vi är ju på La Manga då!«

Exempel två: Kungen kunde ha »en känsla« för ett byte, varpå Janne sade att det bytet hade de inte planerat för inför matchen. Sedan började de gnabba i båset.

Exempel tre: Fem minuter före ett träningspass kunde Gas, eller för den delen Kungen, ändra sig och helt byta inriktning på kommande träning. Det skulle aldrig Prahl eller Janne gå med på.

Exempel fyra: Papegojorna i gänget (Kungen och Gas) hatar som sagt möten. De kommer att titta på klockan var och varannan minut när de går igenom kommande motståndare, medan Prahl och Janne helst sitter kvar tills solen gått ner.

Exempel fem: Kungen och Prahl ska lämna in rapporter över de landslag som de har scoutat. Prahls kommer att lämnas in i tid och vara rigoröst genomarbetade. Kungen kan mycket väl säga att han har allt i huvudet, peka på sin numera snaggade skalle och lyfta tre fingrar mot skyn i tecknet som betyder att han har ett VM-brons (det hände att han gjorde så ibland i HBK).

Jaja, tänker ni. Det är ju bara Janne som kommer att leda landslaget, övriga ska mest bidra med information om motståndare. Kan deras samarbete verkligen påverka landslagets prestationer? Men då tänker ni inte på hur olika syn de har på hur fotboll ska spelas, och på hur lag ska utvecklas. Givetvis påverkas scoutingen av vem det är som gör den. Som ni säkert redan noterat är ingen i kvartetten heller en renodlad »duva«, alltså någon som är anpassningsbar. Alla är envisa på sina egna sätt. Och jag har inte ens nämnt Lasse Lagerbäck. Jag är väl inte fel ute när jag påstår att han är ganska envis?

Samtidigt har ingen tvingat Janne att anställa någon. Han borde veta vad han gett sig in på. Och ännu mer: det har gått 15 år sedan jag hade Prahl som tränare, 13 år sedan Kungen och sex år sedan Gas. Kanske har de förändrats?

Strax innan jag rullar förbi Helsingborg bubblar det till i magen. Om mindre än en timme ska jag svänga upp på Tom Prahls uppfart i Sveriges The Hamptons, Ljunghusen, och jag tvingas konstatera att jag är en aning nervös. Det känns som när man ska träffa sin gamla tysklärare och man anar att ett förhör om »durch für gegen ohne um« väntar. Liknelsen med tyskläraren är inte helt tokig – Prahl älskade att utbilda och undervisa. En gång ägnade vi en halv träning åt att se på honom när han gick runt och demonstrerade hur man skulle trampa tillbaka en grästuva på bästa sätt. Dessutom var han betuttad i tysk fotboll. Inte sällan skrek han »Buuuuundesliiiiigaaaa!« när någon sköt ett lågt pressat vristskott mot bortre stolpen. Han ville se rejält spel och kunde vråla av lycka när Petter Hansson eller Micke Svensson rensade ner en boll i Nissan.

Som den uggla han är gillade han inte förändringar. Det skulle mycket till om han trixade med sina startelvor. Han värvade spelare som han trodde skulle passa in i hans system. Och killerinstinkt var avgörande om man skulle få hans förtroende: Petter och Micke var två skogshuggare som han utvecklade till spelande mittbackar. När jag kom från Gais till Prahl var jag en ganska oförstörd ytterback. Jag var van vid att springa som jag ville längs med min vänsterkant. När jag kom till HBK insåg jag att det var nya tider. Omedelbart var det en känsla av att han gick runt med en elpistol på träningarna – gjorde man fel fick man sig en kyss. Det gjorde ont i hela nervsystemet och för varje elstöt såg man till att lära sig. Efter ett tag plockade han fram elpistolen allt mer sällan. Den behövdes inte längre. Prahl hade format en så att man passade in i hans system. Det tog lång tid för mig att komma in i det, men Prahl visade tålamod och långsiktighet. Han sade ofta: »Spela som du kan, inte som du vill.« Systemet var det viktiga, individen kom i andra hand.

 

Jag är punktlig när jag svänger upp på hans uppfart, jag skulle inte ha vågat något annat. Han står i kortbyxor och pikétröja och vinkar in mig.

– Hej »Tex Mex«, säger han.

Samma smeknamn som på den gamla goda tiden. Det är ett fint hus han bor i. 180 kvadratmeter stort utan insyn från grannarna. Givetvis är trädgården oklanderlig. Blommor växer på rad, buskar är planterade med en tanke. Han ursäktar sig för att gräsmattan inte är klippt. Jag tittar på gräsmattan och i mina ögon är den klippt. Han säger att han ibland känner sig som en parkförvaltare, att trädgården slukar mycket av hans tid som pensionär.

– Blir det bra med wienerbröd, Tex Mex?

Jag nickar och han knallar i väg till bageriet. Jag sätter mig i hans uterum. Sportsidorna till en tidning är uppvikta. Han läste om cupmatchen mellan Landskrona Bois och MFF när jag störde honom. En kvart senare är han tillbaka med två wienerbröd. Han ber om ursäkt för att det tog så lång tid. En ornitologförening hade hunnit före i kön.

Hans fru gör oss sällskap i uterummet och snart är vi inne i en diskussion som handlar om att min generation skiljer sig för lätt. Jag kan bara hålla med och använder mig själv som exempel. Prahl frågar hur gammal min dotter var när jag och mitt ex separerade.

– Jaja, säger han. Det går upp och ner i ett förhållande.

Känslan av att Prahl aldrig i hela sitt liv skulle kunna tänka sig att separera är stark. Han är av den gamla skolan. Man biter ihop och försöker igen. Vi småpratar ett tag till och jag märker att han börjar bli rastlös. Han vill prata fotboll.

Jag frågar vad som hände – efter hans sista match som tränare för Trelleborgs FF 2011 sade han att han skulle bli mycket förvånad om han dök upp i något fotbollssammanhang igen.

Då började jag fundera. »Ska jag vara borta i 60 dagar om året?« Det vågade jag inte säga till min fru.

– Ja, i tränarrollen, säger han. Tanken som scout fanns ändå där, men det var ingen som hörde av sig. Jag har aldrig varit en människa som ringt runt. När Janne ringde satt jag i bilen. Han gav mig några dagar att fundera. Jag ringde Wettergren [Peter, assisterande förbundskapten] och undrade hur många dagar det här scouting-uppdraget skulle röra sig om. »Det är nog en 60 dagar«, sa han. Då började jag fundera. »Ska jag vara borta i 60 dagar om året?« Det vågade jag inte säga till min fru. På Hamréns tid var scouterna med på hela samlingar och där blev det mycket tid som försvann. Det har Janne tagit bort och det är bra. Hade det handlat om 60 dagar hade jag inte varit jättesugen på att gå runt och skrota på samlingarna. Jag hade bara haft en massa synpunkter.

Prahl tackade som bekant ja och ska inledningsvis ansvara för kartläggningen av Holland och Frankrike. När vi ses har han redan lämnat in sin första rapport, den om Holland. Jag undrar om hans nya jobb är roligt. Han flinar.

– Hade de bara betalat så! Det är så dåligt betalt. Man får visserligen för resor och sådant men man kan inte leva på det. I så fall måste man vara eremit. Nä, men detta är ett hedersuppdrag. Jag gör det här för ge tillbaka till fotbollen. Men även som ett trevligt inslag i vardagen. Nu är det inte bara fokus på att klippa gräsmattan längre.

Hur ser en scoutingpresentation ut?

– Jag redovisade allt i juli för hela gänget. Tre sidor där jag sammanfattat för Thern, Wettergren och Janne. Därefter fick jag hjälp av Paul Balsom att banta ner presentationen i bilder, pilar och lite grejer. Det blir sedan ett underlag för Wettergren och Janne, grejer de tar med spelarna inför matchen. Jag ska inte vara med på landslagssamlingarna alltså.

Kommande halvtimme ägnar vi åt att prata om Holland. Det är zonmarkeringsspel, mycket boll på felvända anfallare och ytor utanför ytterbackarna som Sverige borde kunna utnyttja. Prahl trycker lite extra på att Janne bör gnugga på offensiva fasta situationer. Och en massa annat.

Vi glider in på Jannes rekryteringar, från honom själv till Lagerbäck och Kungen. Jag frågar om han inte tycker att Janne resonerat lite spretigt, något som riskerar att landa i väl många starka åsikter.

– Janne är prestigelös. Det är väl ingen tidigare förbundskapten som har plockat in en före detta förbundskapten som bollplank?

Annons

Jag säger att jag inte har en aning.

– Det tyder på gott självförtroende, fortsätter Prahl. Lagerbäck är nära Janne i den här organisationen, det märker jag. Det visar på Jannes ambitioner, han vill att det ska bli så bra som möjligt. Han gör inte det här för att profilera Janne Andersson till varje pris. Jag tror han har önskat en rad olika typer av bollplank. Han får kreativitet av Jonas – annorlunda lösningar. Han får erfarenhet av Lagerbäck – hur ska man förbereda laget? Min erfarenhet är att se på fotboll. Och Wettergren vet hur de jobbade under Hamrén. Han kan säga: »det här är bra, det kan vi ta med oss« eller »det här var rent åt helvete.« Janne formar sin verksamhet nu och det kommer att bli bra, det känner jag. Spelarna kommer att få väldigt tydliga riktlinjer. Tydligare än tidigare.

Vad hade du för tankar om Janne när ni först träffades?

Janne var lite kameral. Han betalade ut löner och skötte administrationen i HBK. Hans skrivbord var alltid blankt. Det var helt rent.

– Janne jobbade på kansliet på Örjans vall under mina första år. Han var »bokhållare«, som jag kallade honom. På gamla företag hade man förr i tiden bokhållare. Janne var lite kameral. Han betalade ut löner och skötte administrationen i HBK. Hans skrivbord var alltid blankt. Det var helt rent. Inledningsvis var han även tränare i Laholm och han skröt ofta om att hans bästa anfallare var deras målvakt. Han hade ett väldigt enkelt spel. Det var inte så mycket krångel.  Mycket djupledsspel. Det visar också att han har utvecklats som tränare och är nyfiken att lära sig nytt.

Som person, då?

– Väldigt principfast. Jag har inte haft någon assisterande tränare som varit så principfast som Janne var. Både hur man beter sig på och utanför planen. Jag fick alltid raka svar om jag ställde en fråga till honom. Vi umgicks lite grann privat. Men inte mycket. Vi delade rum på bortamatcherna. Han var ordningsam där också. Både han och jag gillar att ha viss koll på våra grejer.

Vad säger han om förbundskaptensjobbet?

– Han tycker att det är stort. Han har svårt att ta in det. Jag sa till honom: »Efter tre matcher kommer allt vara precis som vanligt, som Norrköping–Gefle.«

Vad säger du om Thern, då?

– Han kör mycket bil, verkar det som. Alltid i en bil. Men det är en människotyp som jag tycker om. Han är en naturmänniska. Han är väldigt jordnära. Inte rädd för att ha skit under naglarna.

Men Thern, du och Janne är så olika!

– Jo, men just för dynamiken är en sådan som Jonas viktig, han bryter mönstret. Han är inte så strukturerad. Han kommer med egna inspel, kanske inte just det som vi pratar om. Det kan vara om allt möjligt. Han berättade om en avsparksvariant som var ganska genialisk och om hur många mål de hade gjort med hjälp av den i hans tidigare lag. Han har egna funderingar. Egna kluringar. Det finns alltid något som man kan ta med sig från honom. Främst i offensiv riktning.

Du sa att du är övertygad om att landslaget blir tydligare under Janne än det var under Hamrén.

– Det fanns ingen riktig linje i Hamréns landslag. Det var väldigt många olika konstellationer och spelsystem som aldrig fick rota sig. När de spelade mot Danmark, traditionellt 4–4–2 och med två kantspelare som jobbade hela vägen upp och hela vägen ner, och med Zlatan som för första gången tog ett defensivt ansvar, fungerade det ju. Men annars var det lite svajigt. Inte minst försvarsspelet. Och de hade problem på fasta situationer och var tvungna att freda sig på hörnor lite för ofta. Jag känner också att Janne inte är så orolig inför rollen. Han är en doer som agerar. Han är trygg i sig själv.

Vad var bra i Hamréns landslag som han kan ta med sig?

Prahl är tyst i några sekunder, han funderar. Sedan säger han:

– Jag vet faktiskt inte. Inte för att säga något dumt om Hamrén, men jag kan inte känna något nu. Nu vänder vi blad, som kungen sa (här menar Prahl Carl XVI Gustaf, inte Jonas Thern).

Vi reser oss upp och det är dags för mig att köra tillbaka till Halmstad. Prahl följer mig ut på uppfarten och när vi tagit varandra i hand och jag lagt i backen blir det tokigt. Jag tittar på Prahl, som står där med armarna över bröstet. Magistern ger mig nog underkänt i körning, tänker jag och gör ett nytt försök. Då ser jag hur Prahl tydligt och pedagogiskt visar med händerna hur jag ska göra med ratten för att komma ut. Jag gör som han föreslår och … kommer ut. När jag kör ut från Ljunghusen kan jag inte undvika att tänka på Prahl som Yoda i Stjärnornas krig. Jag har precis suttit med någon som är något av ett orakel, som gett mig svar på några av de frågor som jag inte själv kunnat besvara. Yoda har sin grotta, Prahl har sitt hus, och jag är övertygad om att min gamle läromästare och Janne kommer att trivas utmärkt i varandras sällskap. Hur Kungen passar in är mer oklart.

Örnen och Ugglan. Efter att ha arbetat tillsammans i HBK i flera år ställdes de gamla kollegorna mot varandra i den ­allsvenska guldstriden 2004. Jannes HBK behövde vinna men ett kryss gjorde att Prahls MFF vann SM-guldet i sista omgången.
Örnen och Ugglan. Efter att ha arbetat tillsammans i HBK i flera år ställdes de gamla kollegorna mot varandra i den ­allsvenska guldstriden 2004. Jannes HBK behövde vinna men ett kryss gjorde att Prahls MFF vann SM-guldet i sista omgången.

När jag var elva år gammal skickade jag ett brev till Jonas Thern. »Hej Jonas! Jag heter Per och du är min idol.« Jag berättade att vi båda kom från Värnamo och att vi hade samma moderförening. Jag skrev att min mamma hade dansat med hans pappa på en fest på 70-talet. Allt för att få honom att förstå att jag inte var vem som helst, allt för att det skulle mynna ut i en autograf. Jag fick aldrig autografen. Däremot blev han min tränare. Mina första månader med Kungen var tuffa. Han slängde in mig i frysboxen i åtta månader och där fick jag stanna tills vi låg sist i tabellen och något var tvunget att hända. Jag var oteknisk och inte så spelskicklig – precis en sådan spelare som Kungen ogillar att jobba med. Han tyckte att det var roligare med spelare som Sharbel Touma, Micke Nilsson och Igor Sypniewski – spelare som hade det lilla extra. Han satte hellre en yttermittfältare som ytterback. Stundtals hatade jag min tidigare idol. Samtidigt älskade jag honom ibland. Han var så jäkla speciell, man fick aldrig grepp om honom. Bara att han kallade sig för Kungen var anmärkningsvärt, man fattade inte om han skämtade. Ibland sade han till mig att jag lika gärna kunde lägga av med fotbollen, att jag aldrig skulle bli något. Han kunde skratta åt oss spelare när vi sköt utanför målet under en skotträning. Men sakta men säkert märkte jag att han började gilla mig och mitt krigande på planen. Efter att jag fått chansen spelade jag 22 matcher i rad och vi förlorade inte en enda. Han hade en svårförklarlig egenskap som gjorde att man tog mer ansvar som spelare, man ville liksom imponera på honom. Dessutom ville han alltid att vi skulle spela »fritt«, med mod och kreativitet. Det var tvärtemot vad Prahl önskade. Det gjorde att man kände att fotbollen var lite roligare under Kungen. Vi pratade sällan spelsystem och vi tränade mindre under pågående säsong än jag gjort under någon annan tränare (för så hade det varit när Thern var proffs runtom i Europas storklubbar), samtidigt som hans stenhårda försäsongsträningar gjorde att man kände sig mer vältränad än någonsin.

Men mest av allt var han en känslomänniska. Genomgångarna inför matcherna bestod mest av att få »rätt känsla«. Han var en livsnjutare och inte en enda gång märkte jag att han var på dåligt humör efter en förlust. Allt det negativa rann av honom som vatten på en gås. Jag tänkte många gånger att han nog inte kände att han hade något att bevisa. Han hade bestämt sig för att njuta.

När vi låg sist i Allsvenskan 2003 samlade han oss i en ring ute på träningsplanen en förmiddag. Vi satt där i gräset och han sade att han ställde sin plats till förfogande om vi spelare ville ha en förändring. Det var känslomässigt och träffade oss spelare rakt i hjärtat. Där och då vände det för oss, vi började vinna matcher igen. Ett kvitto på hur mycket vi uppskattade Kungen.

Jag vet att många, när han klev in i HBK 2002, var övertygade om att han en dag skulle bli förbundskapten. Olle Nordin hade sagt att »Jonas har alla förutsättningar att lyckas som tränare«, Klas Ingesson (som även kallade Thern för »bonnig«) sade att Thern var den i 94-gänget »som var mest lämpad att bli förbundskapten«, och Ravelli höll inte igen när han sade: »Vissa spelare är predestinerade att bli tränare.« Även Tommy Svensson pekade ut sin mittfältsmotor som en framtida förbundskapten. Vid ett tillfälle under VM 1994 fick Thern till och med förtroendet att hålla i en träning.

Men ända sedan han lämnade oss i HBK efter två säsonger har jag tänkt motsatsen: jag tror inte Kungen är lämpad som huvudtränare. Inte än. Jag tror han brände sig, att det blev för mycket ansvar för honom att hantera. Som den papegoja han är vill Kungen leka, vara fri, göra det han tycker är kul. Han vill jobba med individers utveckling. Tror jag. Det var därför jag blev så förvånad när Janne erbjöd honom ett jobb som scout.

Tre legendarer. Tillsammans har Thern, Janne och jag ett VM-brons, ett gäng ­SM-guld och någon guldboll.
Tre legendarer. Tillsammans har Thern, Janne och jag ett VM-brons, ett gäng ­SM-guld och någon guldboll.

– Jag får väl be om ursäkt för att det inte är så städat i dag, säger han. Jag har inget fikabröd heller.

– Prahl bjöd på wienerbröd, säger jag.

– Du är i Småland nu.

Vi småpratar men avbryts av en knackning från andra sidan ytterdörren. Kungen öppnar och där står en liten flicka med svart hår. Hon är ledsen och säger att hon har trillat och slagit sig. Kungen tröstar henne och när tjejen blivit lite lugnare berömmer han henne för att hon blivit så bra på svenska. När han åter sitter mitt emot mig och berättar om hur han och hans fru häromåret gjorde om gårdens vandrarhem till ett boende för nyanlända flyktingar, blir jag inte förvånad. Ännu en grej som Kungens familj drar igång, ytterligare en sak som medmänniskan Jonas engagerar sig i. Det är en rastlös man – de senaste åren har han startat fotbollsakademier, gymnasieutbildningar och fan och hans moster. Det passar in i papegojans personlighet. Precis som det lite stökiga intrycket man får när man -sitter i hans hus. Jag frågar om han hade önskat att han var lite mer strukturerad och organiserad.

– Ja, det vill jag verkligen bli bättre på. När jag ser Janne, Wettergren och Prahl, som nu när vi hade en samling häromveckan, kan jag bli lite avundsjuk. De har sådan jävla ordning på allt! Men jag har berättat för dem att jag inte är så bra på sådant, så de får hjälpa mig. Samtidigt får det inte blir för mycket, då mår jag inte bra.

Vad händer då?

När jag slutade spela själv bestämde jag mig för att jag aldrig skulle låta en jävel bestämma över mig.

– Jag tappar energi. När jag slutade spela själv bestämde jag mig för att jag aldrig skulle låta en jävel bestämma över mig. Sedan måste jag ju anpassa mig, speciellt när jag har tackat ja till ett jobb.

Brände du dig när du tränade HBK? Det blev för mycket, va?

– Ja, jag tyckte inte det var roligt efter ett tag. Jag kände ingen glädje, det var mer en känsla av att vara låst och känna krav. Jag hade sagt att jag ville vara med mina barn och min familj när jag avslutade spelarkarriären, så blev jag tränare … Seniorfotboll äter upp all tid, så är det. När jag slutade i HBK kunde jag följa med Simon (Kungens son, i dag proffs i Heerenveen) på cuper och sova i gympasalar. Jag insåg att ungdomar och utveckling är det roligaste jag vet.

Så du säger att du aldrig kommer att återvända som seniortränare?

– Sitter jag här om fem år när min dotter flyttat ut och känner »vad fan ska jag göra nu?« så får man ta det då. Men det är inget jag drömmer om. Däremot kan jag drömma om att vinna »derbyt« med en travhäst som jag äger.

Varför tackade du ja när Janne hörde av sig?

– Ska jag göra något på seniornivå så känns detta lagom för mig. Jag vill inte släppa min akademi, men kan ändå känna lite sug efter att jobba med eliten. Jag har aldrig scoutat motståndare i hela mitt liv. Uppdraget kräver struktur, och det är något jag behöver jobba på.

Du och Prahl lär ju scouta annorlunda eftersom ni ser på fotboll helt annorlunda.

– Ja, så blir det säkert. Fast samtidigt är det inte så jävla svårt: lag anfaller på kanterna, gillar att spela långa bollar eller så föredrar de att spela upp via mittfältet.

Men du har fått direktiv om vad rapporterna ska innehålla?

– Ja, inte för mycket detaljer. De vill inte veta att »de spelar upp bollen 14 gånger på vänsterkanten, sedan 24 gånger till yttermittfältaren«. Mer om vilka som är farliga på fasta, om någon är extra snabb vid kontringar och sådant.

Har du koll på hur du ska lämna in rapporterna?

– Vi ska få hjälp av Paul [Balsom], han är en klippa. Jag har redan glömt de där instruktionerna som jag fick. Man ska ladda ner matchen på datorn och  … ja, sådant. Man ska sätta rubriker: »fasta situationer«, »uppställt spel« och vad man nu ska kalla allt. När de lärde mig tänkte jag: »Det här är ju hur lätt som helst«, men nu när det gått några veckor så har jag glömt allt.

Prahl sa att han inte kunde hålla sig och skrev ändå ner några förslag på hur Sverige skulle kunna spela mot Holland, trots att ni blivit ombedda att endast scouta motståndarna.

– Så känner jag också, man är ju tränare i grunden och jag har redan sett brister i Bulgariens spel på fasta situationer. Vi måste utnyttja det! Jag tänker att jag skriver »Therns hörna« och säger till Janne: »Det är mina idéer, släng dem om du vill!« Eller så ska jag inte göra det … Det kanske blir lite väl oseriöst. Det är ju ändå landslaget.

 

Å ena sidan är det så här min bild av Kungen ser ut: lite lätt förvirrad, avslappnad, inte så allvarlig och med distans till sig själv. Å andra sidan har han under åren med jämna mellanrum varit ute och vevat i medierna, inte sällan med oerhört bestämda åsikter om vad som är bra och inte bra inom svensk fotboll. Han har beskyllt IFK Göteborg för att spela brottarfotboll (han blev mordhotad i ett handskrivet brev för det), han har varit kritisk till hur tränarutbildningarna sett ut i Sverige och han har pratat om att svensk fotboll är »fyrkantig« – från förbundet och hela vägen ner. Han har blivit något av en egenutnämnd sanningssägare, som från sin alltid lite oklara position ändå får anses som någon med pondus. När jag tar upp hans uttalanden står han för vad han sagt, samtidigt som han poängterar att han ibland mest säger saker för att jävlas, för att få igång en debatt. Likadant, menar han, var det när han som tränare i HBK kunde håna en spelare för att han missade ett skott. Han ville ha en reaktion, väcka en tanke.

Efter en dryg timme i hans kök känner jag att jag måste fråga exakt vad han vill göra med sin framtid. Han kan prata i evigheter om talangutveckling och glädjen han känner när han står på en fotbollsplan och instruerar, men samtidigt är det uppenbart att han vill något mer. Jag får inte ihop det och när jag sitter där tänker jag att han kanske gått och blivit feg på äldre dagar. Han vill inte blotta sig igen, han vill inte riskera att bränna sig på nytt. Kan det vara så att han har en plan som han inte ens själv är medveten om? Rollen som scout i landslaget ger honom en trygg väg in i eliten igen. Han kan smyga sig in i landslaget, lära känna personerna som han ibland ifrågasatt, förstå vad det »fyrkantiga« språket egentligen betyder och lära sig struktur och organisation av Janne och Prahl. Han berättar att han efter de två samlingarna han haft med Janne, Prahl och de andra åkt hem till Värnamo med en lycklig och entusiastisk känsla i kroppen. Och innerst inne känner jag att han hade kunnat bli en fantastisk förbundskapten. Han har den unika och svårdefinierbara egenskapen att man »spelar med sitt hjärta för honom«, och det är inget jag känner bara för att han var min idol som liten. Jag vet att många i HBK kände så. Så jag frågar honom rakt ut om han vill bli förbundskapten en dag.

– Jag har ofta fått höra »Jonas ska bli förbundskapten« eller »Jonas borde ta över det laget«. Jaha, varför skulle jag bli förbundskapten? Vad vet folk om mitt liv, vad jag vill? Det är kul att många har höga tankar om mig, men det är inget jag tänker på.

Så du vill bara jobba med ungdomar?

– Kanske. Jag är ju lite barnslig, eventuellt är det därför jag trivs så bra i deras sällskap. Jag får ut max av mig själv när jag är med ungdomar. Jag är mycket sämre på andra saker, som att städa och sådant. Ordning är för idioter. Ett geni reder ut ett kaos ändå. Det har jag sagt till Janne många gånger, men det biter inte på honom.

Vad tycker du om Janne som förbundskapten?

– När Hamrén slutade trodde jag på honom omedelbart. Jag följer Allsvenskan ganska intensivt och IFK Norrköping spelade en fantastisk fotboll. Jag har blivit imponerad av honom när vi haft möten under sommaren och han har utvecklats mycket sedan vi jobbade ihop i HBK. Nu är han mer öppen för att spelare ska få finnas till, det är inte bara det där jävla tuggandet om att man ska smälla på.

Jag visar honom min djurmodell och berättar att Prahl är en väldigt tydlig uggla.

– Jag är absolut ingen uggla, säger han.

Vad tänker du om att ni ledare är så olika?

– Ja, vi är ju allt. Örn, uggla, papegoja … Det blir perfekt, lite av allt.

När jag visade Prahl var jag placerade dig i modellen fick jag nästan en känsla av att han tyckte att ni papegojor har för kul, att det blir för lite struktur. Vad säger du om det?

Kreativa människor kan inte styras, det gäller i allt! Vi kan inte strypa papegojor i svensk fotboll, men det är det vi gör med många talanger. »Sluta dribbla!« »Släpp bollen!« Tänk så här: Du är konstnärlig som liten och gillar att sitta och måla. Så kommer någon och säger: »Lägg av med det där nu, du ska rita fyrkantiga hus!« Vad fan!

– Att Brasilien inte hade vunnit så mycket om de var ugglor! Kreativa människor kan inte styras, det gäller i allt! Vi kan inte strypa papegojor i svensk fotboll, men det är det vi gör med många talanger. »Sluta dribbla!« »Släpp bollen!« Tänk så här: Du är konstnärlig som liten och gillar att sitta och måla. Så kommer någon och säger: »Lägg av med det där nu, du ska rita fyrkantiga hus!« Vad fan!

Det knackar på dörren igen. En man från flyktingboendet står med en rejäl gädda i famnen, stolt som en tupp. Han säger att han fångat den med sina händer.

– Kom och titta, Texas! säger Kungen entusiastiskt och skrattar. Den är fan en och en halv meter lång!

Känsla. I min sista match för HBK gav Lasse »Gas« Jacobsson mig kaptens­bindeln. Jag utsågs till matchens spelare och fick en skrivare som belöning.
Känsla. I min sista match för HBK gav Lasse »Gas« Jacobsson mig kaptens­bindeln. Jag utsågs till matchens spelare och fick en skrivare som belöning.

Pinnålen är givetvis på plats på Janne Anderssons kavajslag. Men nu är det Svenska fotbollförbundets sköld som gäller och inte Halmstads BK:s eller IFK Norrköpings. Stabil klädsel också, propert. Det är svårt att tänka sig att Janne 2004 röstades fram som en av Allsvenskans sämst klädda tränare av Expressen, något som tog hårt på honom. När han står där på Friends Arena tisdagen den 6 september, bara några minuter från att inleda sin första landskamp som förbundskapten, tycker jag att han utstrålar mer än bara stilighet, det finns också en pondus där. Han är folkhemmet. Janne står för det trygga och stabila. Det vill man ha efter den regeringskris som vi genomled under Hamrén.

Jag funderar på om han körde »hänga gubben« i omklädningsrummet istället för vanligt taktiksnack. Det gjorde han en gång när vi skulle möta Kalmar efter en lång rad segerlösa matcher. Vi vann matchen och den udda uppladdningen visade att örnen Janne ändå då och då kan få kontakt med sin inre papegoja.

Det troliga är att han ändå har kört sina vanliga grejer inför mötet med Holland, och att spelarna är riktigt taggade. Hade han inte lyckats som fotbollstränare hade han varit en framgångsrik föreläsare. Eller en präst. Han är bra på att få med sig människor. Tydliga saker har han i alla fall sagt till spelarna i omklädningsrummet. Det finns inte en fråga i skallen på spelarna, allt är avklarat när de kliver ut på planen.

Matchen börjar och omedelbart känner jag igen spelet. Robin Olsen rullar inte ut en boll de första tio minuterna, han dunkar iväg den. Det är Jannes paroll: »Alltid enkelt första 10–15, gubbar.« Han satsar också på långa inkast så fort Sverige är i närheten av Hollands mål. Typiskt Janne. Fasta situationer är viktigt.

Tidigt inser jag dock att han saknar Albin Ekdal. Med Kim Källström ute ur bilden har inte Janne någon riktig pappa på mittfältet, och varken Alexander Fransson eller Oscar Hiljemark ser ut att vilja ta den rollen. I HBK hette papporna »Turbo« Svensson eller »Ante G« Johansson, i Norrköping var det Daniel Sjölund. Hiljemark är mer Dušan Djurić och Forsberg en yvig Sharbel Touma. Framåt är det också lurigt. Janne vill ha anfallare som gör mål och har haft turen att alltid ha skyttekungar i sina lag: Selaković, Rosenberg, Thorvaldsson, Kujović … Jag ser hur John Guidetti springer och springer, men det räcker inte för Janne. Samtidigt: han vill alltid ha två anfallare, så det kanske är Guidettis räddning.

Det mest uppenbara är att ett av Jannes tydligaste mantran – »när vi går, går vi tillsammans« – inte satt sig. Spelarna pressar inte i grupp, det är ingen som håller i taktpinnen för när man ska kliva upp. De är inte synkade som lag i presspelet, vilket inte är konstigt när man inte är samspelt. Det irriterar nog Janne, tänker jag. Och något som gör honom vansinnig: att Hiljemark vänder ryggen till när holländarna får i väg ett skott. Det är oförlåtligt i Jannes värld. Om inte Janne har förändrats allt för mycket räknar jag med att Hiljemark på nästa träning tvingas stå rättvänd när Berg, Forsberg och de andra dundrar i väg ett gäng rökare. Bara för att han ska lära sig att man aldrig någonsin blockerar ett skott med näsan mot eget mål. Då kan man enkelt bli bortgjord.

Tittar man på Prahls insats är det svårt att ge honom något annat än högsta betyg. Många av de saker som han rapporterade till Janne infrias: samtliga holländare vill ha bollen på fötterna, de »tigger den«, som Prahl sade. Knappt någon tar djupledslöpningar och det är i försvarsspelet, kanske framför allt när de pressas, som de ser som skakigast ut. Precis som att Robin Olsen ger Janne »mycket att sätta in på banken som man kan ta av när det blåser snålare«, som han brukade säga, har Prahl med sin första match som scout redan skaffat sig valuta som han kan leva på lång tid framöver. Hur det går för Kungen i Sofia, där han befinner sig samma kväll för mötet mellan Bulgarien och Luxemburg tillsammans med Gas, är oklart. Två papegojor på uppdrag i Sofia kan sluta hur som helst, kanske har de inte hittat till arenan.

Arbetsvillig. När Janne var ekonomiansvarig i HBK hände det att han cyklade ner till Örjans vall klockan tre på natten för att sköta klubbens bokföring. Några timmar senare lade han ut koner inför ett träningspass.
Arbetsvillig. När Janne var ekonomiansvarig i HBK hände det att han cyklade ner till Örjans vall klockan tre på natten för att sköta klubbens bokföring. Några timmar senare lade han ut koner inför ett träningspass.

När jag träffar Janne Andersson på lunchrestaurangen på Östgötaporten Arena i Norrköping har det gått mindre än två dygn sedan 1–1-matchen mot Holland. Vi tar plats vid ett bord med utsikt över fotbollsplanen. Jag frågar om det finns något speciellt som kändes ovant under hans första landslagssamling.

– Mest var det att alla spelarna har så olika rutiner, säger han. Det kom 24 spelare från 20 olika klubbar, och alla har sina egna grejer de vill göra före träningar. Någon ska köra ett speciellt styrkeprogram för sitt knä och en annan måste … Att få ihop allt det här. Men nu har vi skaffat oss erfarenhet, nästa gång vet jag mer.

Är du nöjd med samlingen?

– Det finns mycket i spelet som vi kan göra bättre, men om man tänker att vi hade sju träningsdagar på oss med helt nya spelare och nya ledare, mot Holland, som spelat ihop i sju matcher, får det ändå vara helt okej.

I HBK var din filosofi att träna mest och bäst. I landslaget kan ni inte träna mest.

– Nej, men den träning vi har ska vara jäkligt bra och alltid matchinriktad. Mycket taktisk träning. Jag tänker inte kasta bort minuter på något som inte ger någonting i kommande match. Vi körde dubbelpass och då sa de att det var första gången på länge som de gjort det. Men jag får inte bränna dem, där kommer vår idrottspsykologiska rådgivare Daniel Ekwall ha koll. Och så har jag en jättebra relation med [lagkaptenen] Andreas Granqvist, han är bra på att säga ifrån om han tycker något är fel. Det blev också väldigt mycket teori med spelarna och jag är ju inte egentligen sådan. Men det var viktigt, kände jag. På matchdagen gick jag igenom fasta situationer med samtliga spelare in i minsta detalj. Jag var övernoggrann, men vi skulle inte åka dit på en fast situation!

Vad vill du att ditt landslag ska stå för?

Jag har kommit in i hotellobbyer och sett spelare ligga i sofforna med fötterna på bordet. De spelar och håller på med sina mobiler, gapar och skriker. Mitt lag ska inte se ut på det sättet. Det är viktigt och det har jag sagt till spelarna. Vi representerar något fint och med det kommer respekt.

– Jag vill ha ordning och reda. Vi ska göra rätt för oss. Både hur vi beter oss ute på planen, internt och utanför planen. Vi ska visa respekt mot publik och medier. Jag har kommit in i hotellobbyer och sett spelare ligga i sofforna med fötterna på bordet. De spelar och håller på med sina mobiler, gapar och skriker. Mitt lag ska inte se ut på det sättet. Det är viktigt och det har jag sagt till spelarna. Vi representerar något fint och med det kommer respekt.

Fotbollsmässigt, då?

– Variationsrik fotboll är det viktigaste för mig. Att inte bara spela kortpassningsspel, eller bara långt. Jag vill ha en blandning. Det får inte bli »enahanda«, som Tom säger. I Norrköping hittade vi ett sätt att spela på som var framgångsrikt. Det var så robust och stadigt. Vi utvecklade också vårt anfallsspel på ett sätt som jag känner mig kittlad av att ta med mig in i landslaget. Vi har redan börjat jobba lite med det, men det syntes knappt mot Holland eftersom det blev mycket fokus på defensiven. Det är klart att det som gick bra i Norrköping präglar mig nu också. Jag tänker att landslaget är ungefär där Norrköping var 2011–2012. Så det kommer att ta tid, och jag tror de flesta inser att vi är i en ombyggnadsfas. Jag tror delvis att förbundet intresserade sig för mig eftersom de vet att det är något jag kan hantera. Jag är lite av en »byggare«, jag har gjort detta tidigare.

Det låter defensivt, som om du vill köpa dig tid.

– Jag vill vinna alla matcher vi spelar och målet är givetvis att nå VM om två år. Men jag vet att det kan ta tid, därför tyckte jag det var bra att förbundet erbjöd mig ett fyraårskontrakt.

Vad saknar du för spelartyper i landslaget?

– Erfarenhet. Martin Olsson och Albin Ekdal är till exempel två spelare som hade varit med i truppen om de inte var skadade. Det som är fascinerande med ett landslag är att man har väldigt många spelare att välja på, men man kan inte värva någon. Det gör att man måste tänka annorlunda. Nu satsade jag på ett ungt mittfält, med väldigt lite landslagsrutin. Men någon gång måste de också börja få erfarenhet. Zlatan spelade ju också sin första landskamp en gång i tiden.

Återkoppling. Janne är noga med att kommunicera med spelarna. »Om någon hamnar på bänken vill jag motivera varför i enskilda samtal. Samtidigt är det också spelarens ansvar att söka svar om han inte får speltid.«
Återkoppling. Janne är noga med att kommunicera med spelarna. »Om någon hamnar på bänken vill jag motivera varför i enskilda samtal. Samtidigt är det också spelarens ansvar att söka svar om han inte får speltid.«

Andreas »Ante G« Johansson kommer in i matsalen. IFK Norrköpings mittback börjar direkt prata om Hollandsmatchen. Han berömmer Victor Nilsson Lindelöf och får medhåll från Janne. De snackar vidare och jag tittar ner på mitt papper med de frågor som jag förberett. Många handlar om landslaget, vad han ska göra, hur han ska göra det och varför han vill göra det. Men egentligen är jag inte jättenyfiken på svaren. Även om det har gått några år sedan vi jobbade tillsammans inser jag att han inte förändrats så mycket, åtminstone inte i hur han pratar och är. Jag har noterat det på presskonferenserna som han gjort som förbundskapten och i intervjuerna som jag läst. Det är samma Janne. Tydlig och enkel. Mänsklig och smart. Fotbollsmässigt är det som både Prahl och Kungen sagt: han har utvecklats, men det behövs ju inget geni för att konstatera det. Däremot är jag nyfiken på hur han, Wettergren, Prahl, Kungen, Gas, idrottspsykologen Ekwall, Paul Balsom, Lagerbäck och fysiologen Dale Reese ska fungera ihop. För första gången på evigheter, kanske någonsin, är det ledarteamet som är stjärnorna i landslaget, det är de som har rutinen och kunskapen medan spelarna är lärlingarna. Ska Sverige nå framgångar kommande år krävs det att Janne och hans gäng levererar. Jag frågar hur det rent praktiskt ska gå till, vad krävs för att ett stjärnfattigt landslag ska nå framgångar?

– Än en gång, situationen påminner lite om när jag kom till Norrköping. Jag insåg tidigt att vi inte kunde jobba som storklubbarna, vi kunde inte värva samma spelare och så vidare. De skulle alltid haft mer pengar, andra förutsättningar. Vi var tvungna att hitta vår egen väg. Precis så är det med landslaget. Hur Tyskland eller Holland gör … de får göra som de vill. Men vi ska hitta vår väg och köra på den. Det är det jag har börjat med nu. Det handlar om tydlighet. Hur ska vi vara mot varandra i gruppen, hur ska vi spela? Jag vet vad jag vill och nu har vi i ledarteamet påbörjat arbetet.

Hur tänkte du när du samlade ihop din stab?

– Jag ville ha olikheter. Som Ante G, det är en fantastisk kille att ha i sitt lag. Men man kan inte ha elva Andreas Johansson i sitt lag. Tom är inte alls lik Lasse Jacobsson eller Jonas Thern. De är helt olika människor. Men jag känner alla väldigt väl och i många delar är vi lika, i andra är vi helt olika. Det är det som ger oss dynamik. Man är summan av sina erfarenheter, och tillsammans har vi en hel del i bagaget.

Men du och Thern snackade inte alltid samma språk i HBK.

– Vi var, och är nog, väldigt olika. Han hade sin stil och jag min. Men vi var aldrig ovänner eller så, och när jag ringde och frågade om han ville bli scout blev han jätteglad.

Vad gör Thern till en bra scout?

– Han har en jäkla integritet och ett väldigt bra öga för detaljer. Han ser spelares kvaliteter på ett jäkla bra sätt, det är ett bra fotbollsöga för mig. Han är också rolig. Kan driva med sig själv, det gillar jag.

Varför tror du att han tackade ja?

– Jag anar att han saknade något, jag tror det kittlade lite i honom att vara med där det händer. Den som kommer ihåg Jonas som spelare minns en lagspelare personifierad. Han jobbade alltid hårt och blev lagkapten tidigt. Han har ledaregenskaperna i sig.

Hur gick det till när du och Lagerbäck enades om en roll i landslaget?

Det är viktigt att påpeka att jag aldrig kommer att begå våld på mig själv, oavsett vem det är som föreslår något. Jag kommer aldrig att göra saker som jag inte själv tror på. Ska det gå åt helvete ska det gå åt helvete på mina villkor.

– Inledningsvis ringde jag runt och pratade med många som jobbat med landslag: Backe, Hamrén, Lagerbäck, Söderberg … Jag ville stämma av med dem om hur de upplevt olika saker. Lasse och jag hade en liknande grundsyn, vi tangerade varandra och vi kände båda att det kunde funka att jobba med varandra. Men det är viktigt att påpeka att jag aldrig kommer att begå våld på mig själv, oavsett vem det är som föreslår något. Jag kommer aldrig att göra saker som jag inte själv tror på. Ska det gå åt helvete ska det gå åt helvete på mina villkor. Det är mitt ansvar, det är jag som tar besluten.

 

Örnen har talat. Men när jag kör hem från Norrköping slår det mig att det ändå är en annan örn än den som härskade i Halmstad för tio år sedan. En klokare örn. En som fortfarande vill vara chef, men som har blivit bättre på att leda eftersom han med åren också har insett sina brister. Och det är där de andra landslagsfåglarna kommer in i bilden. Behövs det ännu mer struktur får uggle-Prahl hoa, blir det för försiktigt och enkelspårigt tar papegoj-Thern över showen för en stund. Sedan blir det upp till örn-Janne att ta ett beslut. Där jag tidigare oroade mig för mängden kockar i samma kök känns det nu bara bra att vår nya förbundskapten blir utmanad internt i ett VM-kval där Sverige måste överprestera för att nå avancemang.

När jag kommer hem till Halmstad efter min intervjuturné ringer jag en kompis som varit nyfiken under resans gång. Flera gånger har han frågat mig: »Hur tror du att det går, Texas?« »Zlatan är borta – hur fan ska det gå?« Varje gång har jag svarat undvikande, för jag har inte haft svaret. Men nu säger jag till honom att han kan vara lugn. Det här kommer att bli bra.

 

Janne Andersson

Född: 29 september 1962
Utsedd till Årets tränare i Allsvenskan 2004 efter HBK:s andraplats. Samma utmärkelse 2015.
Två SM-guld som assisterande tränare i HBK (1997 och 2000). Ett som huvudtränare för IFK Norrköping (2015).
Livrädd för ormar, ångest inför flygresor, gillar bänkpress.

Lars Jacobsson

Född: 10 december 1960
Tog upp Östers IF i Allsvenskan 2006.
Inte ansvarat för ett lag sedan han tvingades lämna Mjällby AIF sommaren 2014.
Ångest inför flygningar, deltar gärna på uppvärmningar, utbildad idrottslärare.

Jonas Thern

Född: 20 mars 1967
Guldbollen 1989, SM-guld 1986 och 1988, portugisisk mästare 1991, VM-brons 1994 och »Årets smålänning« 2010.
Vunnit derbyt i Lissabon, Rom, och Glasgow.
Bor på en gård med anor från 1300-talet, utvisad i en VM-semifinal, lät Paul Gascoigne sitta barnvakt åt sonen Simon på 90-talet.

Tom Prahl

Född: 5 januari 1949
Tre SM-guld (1997, 2000, 2004).
Slog ut Blackburn Rovers ur Uefacupen 1994 med Trelleborgs FF.
Gillar att fiska, äter mycket smågodis, nådde 25 i handikapp under sitt första år som golfare.