Patriarkens höst

Han tog EM till Sverige 1992, startade Champions League och var F­otbollseuropas mäktigaste man i 17 år – fram till en vinterdag 2007 då han insåg att ens närmaste vänner kan bli ens värsta fiender. Med tre års distans till det han kallar »mitt livs nederlag« berättar Lennart Johansson om livet på andra sidan makten.

De ljusa väggarna i Lennart och Lola Johanssons fyrarummare, med tak­terrass och utsikt över Essingeviken, är täckta av tavlor. I vardagsrummet slutar jag räkna vid tjugo. Det är böljande landskap, trånga Stockholmsgränder och stora skepp. En av tavlorna sticker ut – porträttet på Lennart Johansson. Det är en bra avbildning, den karakteristiska dubbelhakan är där, även om konstnären har hållit tillbaka. De blåmålade ögonen är välfångade och givetvis är han avbildad i kostym, slips och skjorta.

Lennart berättar att han alltid ogillat att bära slips. Han har känt sig instängd. Dessutom har det varit svårt att hitta skjortor som passat kroppshyddan.

Den här dagen är han klädd i en knallgul ylletröja med ett stort AIK-emblem på bröstet. Han stödjer sig på sin käpp och andas tungt. Jag säger att det måste ses som ett tecken på att han haft ett framgångsrikt liv när han kan stå och titta på sitt eget porträtt. Han nickar:

Annons

– På mitt kontor på Råsunda har jag en matta med mig själv som motiv. Jag fick den när jag var i Azerbajdzjan.

Han svänger med käppen, pekar mot två tygfåtöljer och säger att vi ska sätta oss. Jag frågar var Lola är.

– Ute och går med jycken.

Så börjar han gråta. Han plockar upp en servett från bordet.

– Jag är inte sentimental av mig till min läggning. Att jag grinar har att göra med den stroke jag fick härom­året. Det är något med nerverna, det bara kommer.

Han torkar tårarna och så är allt som vanligt igen.

Krämporna har blivit fler med åren. De mest allvarliga kämpade han sig igenom – cancern i tjocktarmen, cancern i prostatan – medan han försöker lära sig leva med de andra; det höga blodtrycket, diabetesen, smärtorna i ryggen och framför allt följderna av stroken. Jobbigast är att han måste gå på toaletten fyra-fem gånger varje natt. Läkarna har förklarat att det har att göra med att hjärnan sänder fel signaler till kroppen. Men egentligen tycker han inte om att prata om sina sjukdomar, »det är ju något alla pensionärer gör«.

Lennart fyllde 80 år häromdagen. Då dansade han med hustrun Lola. Det saknar han mycket annars, att oftare följa takterna i en Frank Sinatra-låt. Lennart har alla hans skivor och kan nästan alla texter utantill. Han berättar om den gång han såg Sinatra live när han avbryts av att hemtelefonen ringer. Han låter det gå sju signaler, vill avsluta berättelsen, sedan vänder han sig om och lyfter luren.

– Johansson. Hello, how are you? Did you enjoy your vacation? So you haven’t had vacation…Okey. I’m fine, Lola is out with the dog, you know. Yes, I’m going to Barcelona on Sunday. 

Tio minuter senare lägger han noggrant på luren, vänder sig om och säger:

– Ursäkta mig. Det var finanschefen i Uefa. Han ringer ibland.

De lärde känna varandra under Lennarts 17 år som president i Uefa, förklarar han.

– Ibland ringer »Der Kaiser« också.

Han kallar sällan sin gode vän vid hans riktiga namn – Franz Beckenbauer. Jag frågar Lennart vad han ska göra i Barcelona och han säger att »Mr Laporta« hörde av sig häromdagen. FC Barcelonas ­president ville att Lennart skulle komma till matchen mot Real Madrid. Det blir mycket sådant och han nappar på de flesta inbjudningarna. Ibland åker han till Nyon i Schweiz och går på Uefamöten. Som heders­president har han närvarorätt och yttranderätt, men inte beslutsrätt.

Annons

– Du saknar det, va? Uefa, det där livet, fotbollen?

Han nickar.

– Hetluften, det är den som jag saknar mest. Det blev som en drog, att vara i centrum, att vara med och påverka. Nu är jag bara en gammal man som ger råd. Jag står utanför och tittar in. Det är inte lika kul. Och sättet det slutade på… det var det största misstaget i mitt liv. Det största sveket och det största nederlaget.

Tårarna kommer igen. Kanske är de riktiga den här gången.

 

Lennart Johansson var tio år när andra världskriget bröt ut, han minns hur mamma Anna Maria odlade grönsaker i trädgården i Åkeshov. Som en säkerhet om ransoneringarna skulle skärpas. Lennart var yngst av sex barn och son till Erik Hilmer, en 202 centimeter lång snickare som extraknäckte med att bygga dekorationer till Dramaten.

Uppväxten var lycklig även om pappa krökade till det lite för ofta. För Lennart handlade det mesta om fotboll, plugget, tjejer och danskvällar.

Samma år som kriget tog slut gick Lennart ut grundskolan. Kvällskurserna han sedan hoppade på, i engelska och ekonomi, finansierade han genom att köra ut mjölk och sälja kvällstidningar. När han muckade från lumpen 1950, 21 år gammal, fick han anställning på l­agret som ordermottagare hos golvtillverkaren Forshaga Linoleum. Tre år senare hade han nått chefs­position och 27 år gammal blev han försäljnings­ansvarig för Stockholmsområdet, vilket då var detsamma som att ansvara för hela Sverige. Som han själv säger sålde han »så in i helvete« och 1970 utsågs han till VD. När han lämnade över till sin efterträdare tio år senare hade omsättningen ökat från 85 till 225 miljoner kronor.

Lennart insåg med åren att han gillade att vara en som tog ansvar och fattade beslut. När han tänker efter har det nog alltid varit så – i plugget, i lumpen. Han märkte att folk lyssnade på hans idéer. Och om de inte höll med var han bra på att övertala dem om att han ändå hade rätt.

»Blatter… Det är en man utan skam i k­roppen. Listig som få. Det finns många fler än jag som har ifrågasatt hans metoder, de som har sagt att han mutat och köpt röster.«

Framgångarna inom Forshaga (senare Forbo Forshaga) öppnade dörrar för tunga positioner inom fot­bollen. 1964 valdes han till ordförande i AIK:s fotbollssektion, 1967 blev han ordförande i AIK:s huvudstyrelse, därefter ordförande i SEF, Svensk elitfotboll. 1978 var han överledare för landslaget när VM spelades i Argentina. På en bar i Buenos Aires rökte han sin sista röda Prince. Han ökade snabbt i vikt. När 80-talet började vägde han 110 kilo, en vikt som han sedan aldrig lyckats komma under.

1984 valdes Lennart till ordförande i Svenska fotbollförbundet. Lars-Åke Lagrell, då ordförande i valberedningen, minns hur han imponerades av Lennarts förmåga att ena människor med olika åsikter.

Som ordförande i förbundet fick Lennart på mitten av 80-talet sina första uppdrag av Uefa. Han hänfördes av de nya sammanhangen – fina hotell, lyxkrogar och limousiner. Samtidigt lovade han sig själv att aldrig kräva någon särbehandling. Det enda som han senare under sina år i Uefa begärde var tysta hotellrum som kunde garantera en god natts sömn.

1990 ställde han upp i valet till Uefapresident, efter att flera höjdare inom organisationen övertalat honom. Motkandidat var Freddy Rumo, då ordförande i Schweiz fotbollsförbund. Rumos taktik var att smutskasta Lennart och att framhäva sig själv. Lennart foku­serade på att prata om sig själv och förklara vad han ville förändra inom toppfotbollen. Det visade sig vara en bättre strategi – Lennart vann omröstningen med 23-13.

– Rumo var en liten typ. Napoleonkomplex, säger Lennart. Det sa min bror till mig, han var kommissarie inom Stockholmspolisen: »Se aldrig ner på en som är mindre än du, de lider av att vara korta. De tvingas alltid titta upp på människor och måste vara listiga och sluga.« Det har jag haft med mig. Brorsan var 202 centimeter, Ernst hette han. Född 1908. Så efter dusterna med Freddy Rumo glömde jag aldrig bort det där om att inte lita på korta män.

I samma veva träffade Lennart Lars-Christer Olsson, senare VD i Uefa, för första gången.

– Mitt första intryck när jag träffade Lennart var att han var en väldigt stor man, säger Olsson. Fysiskt. Med åren lärde jag mig att han också var stor som människ­a. En fantastisk ledare. Lyhörd, koncis och framför allt otroligt skicklig på att nå konsensus i diskussioner. Det bevisade han om inte annat när han lyckades få igenom sin idé om Champions League.

Tanken slog Lennart efter VM i Italien 1990. Han funderade på vad motsvarigheten till ett VM inom den europeiska klubbfotbollen var. Europacupen hittade inte mediernas intresse, den genererade inte särskilt mycket pengar och ansågs inte tillräckligt prestigefylld för de största klubbarna. Dessutom var de klubbar som deltog – och därmed ägde TV- och reklam­rättigheterna – dåligt organiserade vid förhandlingsbordet.

Lennarts förslag var att ersätta Europacupen med Champions League, en turnering där dubbelmöten blev till gruppspel och där Uefa förhandlade fram TV-avtal, skötte marknadsföring och tog hand om förhandlingarna med sponsorer.

Han möttes av stort motstånd. Engelsmännen, t­yskarna och norrmännen var tveksamma men mest skeptisk var italienaren Silvio Berlusconi, då en av de mäktigaste inom europeisk klubbfotboll. Han ville inte lägga ner en turnering som hans AC Milan vann vart och vartannat år. Lennart bjöd in Berlusconi till en alpstuga i Schweiz en eftermiddag. Italienaren kom trött och bakfull. Lennart hällde upp en whisky till gäste­n och b­erättade vad Berlusconi skulle tjäna på ett Champions League – som politiker, mediemogul och klubb­ägare. Tre timmar senare sa Berlusconi: »Okej, vi kör. « Han blev en av dem som ivrigast före­språkade turneringen och övertalade snart flera andra europeiska stork­lubbar.

Hösten 1992 spelades den första gruppspelsmatche­n i Champions League och i maj 1993 delade Lennar­t ut pokalen till Olympique de Marseille som besegrade B­erlusconis Milan i den första finalen. Lennar­t var prisutdelare efter varje Champions League-final de följande 15 åren.

 

När klockan slår ny timme i Lennarts och Lolas lägenhet låter det. Klockorna spelar glada visor. Annars är det knäpptyst. Det som hörs är tick, tack, tick, tack. Och Lennarts andetag.

Han vet att han har sig själv att skylla för att hälsan är som den är. Åren på toppen slet på kroppen. Ibland var det 250 resdagar om året. Goda middagar, tunga viner och fin whisky. Sena kvällar, tidiga morgnar. Aldrig regelbunden motion. Men alltid lika roligt.

– Vad är du mer stolt över? frågar jag.

– När Zlatan säger att det enda han vill vinna är Champions League. Då känner jag att jag har lyckats med något.

Egentligen skulle han gått i pension redan i mitten på 80-talet, när han var 55. Det hade han lovat Lola. Men så kom den nya karriären inom Uefa. Och nästan en inom Fifa.

Året var 1998, Lennart hade varit Uefapresident i åtta år och det var dags för Fifa att utse en ny president efter João Havelange, som hade suttit på posten i 24 år. Lennart ställde upp som en av två kandidater. Den andre var Sepp Blatter, liksom Rumo en kort man från Schweiz.

Lennart reste runt i världen och kampanjade, Blatter gjorde detsamma. Skillnaden var att den sittande presidenten Havelange följde med schweizaren. Snart fick Lennart reda på att Blatter och Havelange lovade platser i kommittéer, goda chanser att få mästerskap i framtiden och allt möjligt annat åt dem som lovade att rösta på Blatter.

Lennart var ändå optimistisk, en känsla som höll i sig till tidigt på valmorgonen när det knackade på dörren till rummet på Hotel Bristol i Paris där han och Lola bodde. Issa Hayatou, vice president i Fifa, berättad­e att han hade hört rykten om att dele­gater inom Fifa hade uppvaktats under natten för att de skulle rösta på Blatte­r. Dessutom avslöjade några av Lennart närmaste vänner inom Uefa att de hört och sett att ­Blatters folk delat ut »bruna kuvert« till andra dele­gater inom Fifa. Lennart sa att de var tvungna att anmäla sina iaktagelser. Ingen vågade. Då gick luften ur Lennart – själv hade han ju inga bevis.

Annons

När svensken höll sitt sista valtal inför de röstberättigade kände han att det inte stod rätt till. I ögonvrån såg han Blatter le. När rösterna räknats samman hade Lennart fått 80 röster, Blatter 111. Svensken begärde direkt att få gå upp på scenen. Med sin karakteristiskt mörka stämma sa han: »The game is over. Let’s go for lunch.«

Sedan lämnade han salen. När han såg Lola började han gråta.

 

Vi har pratat om valet i 20 minuter när Lennart tystnar. Han har sagt vad han kan och vill om affären. Klockornas tickande tar över igen. Han snurrar på sin vigselring:

–  Blatter… Det är en man utan skam i kroppen. Listig som få. Det finns många fler än jag som har ifrågasatt hans metoder, de som har sagt att han mutat och köpt röster. Ger man 5 000 dollar i ett kuvert till någon från ett fattigt land, då får man nog också rösten. Men han har aldrig åkt dit för det, aldrig har det funnits konkreta bevis. Så listig, det är nog den bästa beskrivningen jag kan ge.

Jag frågar om han upplevt mycket korruption och mutor.

– Nej, inte mer än när det har handlat om ryktena kring Blatter och Havelange. Havelange, det var en diktator. Man sa att folk hade respekt för honom. Det tror jag inte, folk var rädda för honom.

I den självbiografi som Lennart skrev häromåret, I fotbollens tjänst, nämner han som hastigast misstankar om att Havelange hade ett finger med i spelet i Sveriges semifinalmatch mot Brasilien i VM 1994. Jag frågar hur han upplevde situationen borta i USA. Lennart nickar:

– Dagen innan matchen skulle spelas byttes domaren ut. Det beslutades att en sydamerikansk domare skulle ta matchen. Efter tio minuter blev Jonas Thern utvisad.

»Jag funderade på hur mycket jag hade försakat min familj under åren, hur många gånger Lola suttit på olika hotellrum i Europa och väntat.«

Han skakar på huvudet och tystnar. När det ­gäller Therns utvisning har Lennart fel, den svenske mitt­fältaren visades ut först i 63:e minuten. Innan jag hinner invända fortsätter Lennart:

– Jag har alltid misstänkt att Havelange var inne och petade i spenaten vid det här tillfället. Men som så många andra gånger, jag har inga konkreta bevis. Snacket gick, men ingen vågade resa frågan. När Havelange själv fick höra att en del misstänkte honom för att ha agerat tvivelaktigt, sa han bara: »Misstänker ni mig för ovett? Bevisa det då!«

Han avbryts av att han börjar hosta. Sedan fortsätter han:

– Men bortser man från Havelange och Blatter, så nej, då tror jag inte att det har varit något fult spel. Det är aldrig någon som har närmat sig mig med erbjudande om mutor och annat. Det är kanske så att de inte kommit till mig för att de vet vad jag tycker om sådant.

När jag säger att det mer låter som att han var naiv än att han blev blåst av Blatter och Havelange, tittar han på mig några sekunder innan han säger:

– Jo, du har nog rätt. Det har kanske varit en brist hos mig, att jag alltid trott det bästa om människor. Att jag ibland har varit för blåögd. Och det kostade mig dyrt en gång till.

– Du funderade inte på att dra dig tillbaka efter besvikelsen i Paris -98?

– Dagarna efter funderade jag på det. Jag insåg att det hade slitit på mina krafter, både fysiskt och psykiskt. Jag funderade på hur mycket jag hade försakat min familj under åren, hur många gånger Lola suttit på olika hotellrum i Europa och väntat på att mina möten skulle ta slut. Jag har inte varit en närvarande far och det kan ge mig dåligt samvete. Men mina döttrar hävdar att när jag väl var tillsammans med dem, då var jag en närvarande far. Det lugnar mig, trots vetskapen om att jag har missat mycket. Det blir priset man får betala om man bestämmer sig för att satsa på det livet som jag valde.

– Ändå fortsatte du?

– Ja, jag gjorde ju det. Jag ville inte bli som en fotbollsspelare som håller på några år för länge. Jag har alltid tyckt att man ska sluta när man är på topp. Jag kände att jag kunde vara stolt över vad jag hade åstadkommit. Från ordermottagare hos en golvtillverkare till president för Uefa. Men så kom folk till mig och sa: »Fortsätt Lennart, gör det för kontinuitetens skull.« Och jag lyssnade.

 

Det »folk« som övertalade honom att ställa upp i Uefas presidentval 2007 var Sepp Blatter och några av Lennarts äldsta vänner inom Uefas exekutiva kommitté. De sa att de behövde hans erfarenhet och kompetens. Lennart charmades tillräckligt för att gå dem till mötes.

Snart stod det klart att hans motståndare skulle bli Michel Platini. Den gamle stjärnspelaren hade stått och stampat i kulisserna några år, ivrig att göra karriär inom Uefa. När Platini lanserades anade Lennart att Blatter skulle ta fransmannens parti. Han fick rätt.

Lennart blev upprörd av två anledningar – dels hade Blatter personligen bett honom att ställa upp för omval eftersom de behövde kontinuiteten, dels tyckte han att det var smutsigt att Fifas president tog så tydlig ställning. Men han anade varför. Blatter ville få mer makt över Uefa, något han skulle få med sin vän och lärjunge Platini som president. Anledningen till att han ändå övertalat Lennart var att han till varje pris ville eliminera risken att Franz Beckenbauer ställde upp som Platinis motkandidat. Med Lennart med i omröstningen skulle Beckenbauer, god vän till svensken, aldrig få för sig att kandidera.

Trots allt; Lennart var säker på att han skulle vinna över Platini. Svenskens vänner i den exekutiva kommittén, personer han känt i över tjugo år, hade garanterat honom sitt stöd. Så trots att Platini och Blatter allt oftare under månaderna som följde talade om svensken som en gammal »administratör« medan Platini var »fotbollens vän« var Lennart förhoppningsfull inför valet den 27 januari 2007, i Stadthalle i Düsseldorf.

Återigen var han alltför naiv. Lennart fick 23 röster, Platini 27. Om han var ledsen i Paris 1998 var han förkrossad i Düsseldorf 2007. Han insåg att fyra personer i den exekutiva kommittén, fyra av hans närmsta vänner, hade svikit honom och ställt sig på Platinis sida.

Han var så besviken att Lola gjorde något hon aldrig varit i närheten av tidigare. Hon stegade fram till Sepp Blatter, sträckte fram handen och sa: »Jag hoppas du är glad för de här framgångarna. Lycka till i framtiden.« Blatter tog henne i handen och tittade förvånat upp: »Men jag har inte ställt upp till något val.« Lola släppte Blatters hand: »Nej, men du har påverkat hela valet.« Sedan gick hon därifrån.

Det tog Lennart flera månader att komma över sveket. Han låg vaken om nätterna och funderade över hur allt kunde sluta i den här förnedringen. Till slut orkade han inte grubbla längre. I maj bjöd han Sepp Blatter till Stockholm för en lunch. Han kände att han var tvungen att få allt ur världen.

Det var en varm dag, himlen var blå. Lennart och Blatter träffades på Drottningholms Värdshus. Lennart hade med sig Mija Lindberg, hans sekreterare i alla år, och Sepp Blatter kom tillsammans med sin sekreterare. Lennart hade sett till att stället var tomt.

Lunchen varade i tre timmar. Lennart ville veta varför Blatter hade agerat som han gjort, både 1998 och vid Uefavalet några månader tidigare. Som vanligt kände Lennart att schweizaren slingrade sig, att han skyllde på omständigheter och på andra.

Till slut gjorde Lennart vad han sällan gör – han höjde rösten. Han var som han uttrycker det »blixtrande förbannad«: »Jag inser att vi inte kommer någonvart. Nu har jag i alla fall sagt vad jag tycker om dig. Nu går jag vidare. Men du får leva med det här resten av ditt liv.«

Sedan skiljdes de åt.

 

Mats Lindberg ringer på dörren till Lennart och Lolas lägenhet. »Matte« är sekreteraren Mijas make och har varit Lennarts privatchaufför i många år. Han kommer så gott som dagligen och hämtar den före detta Uefa­basen. Tillsammans åker de till kontoret på Råsunda för några timmars arbete. Lennart har som han säger »en del åtaganden som kräver sin behandling«.

I dag handlar det om att hänga upp sin senaste utmärkelse, den som AIK gett honom, på väggen bakom skrivbordet. Vi promenerar långsamt genom lägenheten, Lennart vill visa de hedersbetygelser som han satt upp på väggarna.

Efter ett tag stannar han upp och lutar sig mot väggen för att hålla balansen.

– Det spelar ingen roll om det står att jag är hederspresident i Uefa eller om jag fått utmärkelser av Nelson Mandela. Det jag är mest stolt över är att vara hedersledamot i AIK. Du förstår, SM-guldet som vi vann nu, bara dagar innan jag fyllde 80… det var det finaste jag fått i present någonsin. Och vetskapen om att de lyfte en buckla som heter Lennart Johanssons pokal, det var ett speciellt ögonblick i mitt långa, långa liv.

– Är du rädd för att dö?

– Nej, inte längre. Förr var jag det. Det var oerhört skrämmande tankar. Jag drar mig ifrån tanken att det inte finns något mer efter livet. Så jag har bestämt mig för att tro på en fortsättning. Man säger ju »härifrån till evigheten«. När jag dör kommer det kanske en helikopter och hämtar mig här ute på terrassen. Sedan bara åker vi, ut i evigheten. Undrar var man hamnar då?

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag skäms för att jag hasplat ur mig en så plump fråga om döden. Till slut får jag fram:

– Kanske det blir samma liv igen. Du åker runt och tittar på fotboll.

Lennart ler.

– Ja, man kan ju alltid hoppas.

Han greppar sin käpp och går långsamt mot hallen.

– Matte, ropar han. Nu åker vi till Råsunda.