Det har blivit något av en tradition. Jag står bredvid tränaren Janne Andersson och ser hans lag försäsongsträna. Och så hör jag honom säga:
– Vi blir farliga i år.
Han sänker alltid rösten när han säger det, nästan väser fram orden. Som om det vore ytterst känslig information. Lagen och platserna har varierat genom åren: vi har huttrat i blåsten på Sannarpsfältet i Halmstad, stått lutade mot tegelväggen i den linimentdoftande korridoren på Örjans vall, lunkat omkring på Nya Parkens konstgräs med var sin kopp kaffe i handen. Men oavsett var vi har befunnit oss har Mr Andersson kört same procedure as last year. Ibland också med tillägget:
– Kom ihåg var du hörde det först.