Skynda långsamt

Han har upplevt så mycket att han borde vara i slutet av karriären. Själv känner Nicklas Bärkroth att det är nu det börjar.

Det har blivit något av en tradition. Jag står bredvid tränaren Janne Andersson och ser hans lag försäsongsträna. Och så hör jag honom säga:

– Vi blir farliga i år.

Annons

Han sänker alltid rösten när han säger det, nästan väser fram orden. Som om det vore ytterst känslig information. Lagen och platserna har varierat genom åren: vi har huttrat i blåsten på Sannarps­fältet i Halmstad, stått lutade mot tegelväggen i den linimentdoftande korridoren på Örjans vall, lunkat omkring på Nya Parkens konstgräs med var sin kopp kaffe i handen. Men oavsett var vi har befunnit oss har Mr Andersson kört same procedure as last year. Ibland också med tillägget:

– Kom ihåg var du hörde det först.

Då uppstår alltid en chans för mig att retas, och den kan jag förstås inte låta bli att ta.

– Ja, vem skulle det annars ha kommit ifrån?

När jag har sagt det brukar tränaren le pille­mariskt eller blinka med ena ögat. Därmed är konversationen över. Jag uppskattar den här lilla rutinen lika mycket varje år. För mig är det nästan som om Allsvenskan inte kan starta utan den. Den här gången är också miljön ovanligt tilltalande. Janne Andersson sitter nedsjunken i en brassestol med uppvikta jeans och de strumplösa fötterna vilande i sanden. Men det handlar bara om en tillfällig verklighetsflykt. Som ett avbrott mellan de vanliga försäsongspassen i snö och minusgrader har IFK Norrköping den här dagen planerat in en femkamp i den stora sandhangar i Linköping som går under namnet Beach Arena. Spelarna är indelade i sex lag och gör upp i olika styrkegrenar. De släpar sandsäckar på tid, springer efter pinnar med ett gummiband fäst runt midjan och hänger i upphissade stänger tills mjölksyran i armarna blir för stor och får spelarna att trilla ner i sanden. Janne Anderssons roll under tävlingen tycks mest bestå i att häckla dagens domare – Norrköpings assisterande tränare Mathias Florén. När lagen blir oense efter något av F­loréns domslut är Andersson genast där och eldar på:

– Sluta vela så förbannat, »Florre«!

– Måste man inte kunna döma för att få ha visselpipa?

– Du är ju sämre än Martin Hansson!

Florén försöker vifta bort de upprörda spelarna. Janne Andersson skrattar gott.

– Det är extra kul att hetsa Florre eftersom han alltid gnällde mest som spelare.

Medan spelarna fortsätter kämpa i sanden funderar jag på om det ändå inte ligger något i tränarens återkommande profetia den här gången. IFK Norrköping kanske verkligen blir farliga i år. Laget slutade bara tolva i Allsvenskan i fjol, men nyckelspelare som Andreas Johansson, Emir Kujović och Alhaji Kamara är kvar i truppen. I 18-åringarna Linus Wahlqvist och Filip Dagerstål har Andersson därtill två av Sveriges mest lovande backar, dessutom är laget förstärkt med forwarden Joel Enarsson och mittfältaren Daniel Sjölund. Sedan är det spelaren som stod för näst flest målgivande passningar i Allsvenskan 2014, och det i Brommapojkarna som bara lyckades spela in 12 poäng på 30 matcher. Mittfältaren som har spelat i landslaget och som nu förbereder sig för sin nionde allsvenska säsong. Och som just har fyllt 23.

Janne Andersson nickar mot Nicklas Bärkroth.

– Det är lätt att man i hans läge tar ett för stort steg, men Nicklas visste nog precis vad han gjorde när han kom till oss.

Nicklas Bärkroth

Född: 19 januari 1992

Annons

Klubbar: IFK Göteborg 2007–2012, IF Bromma­pojkarna 2011 (lån), União Leiria 2012 (lån), IF Bromma­pojkarna 2013–2014, IFK Norrköping 2015–

Landskamper: 2 A, 9 U21, 1 mål

Meriter: Allsvenskans yngsta spelare genom tiderna. Näst flest mål­givande passningar i Allsvenskan 2014

Efter femkampen stannar Nicklas och jag kvar i Linköping för att äta lunch i stadens ishockeyarena. Han har inte fått tillgång till sin nya lägenhet i Norr­köping än och har ingen brådska tillbaka till hotellet han bott på sedan ankomsten till den nya klubben. Eller, under elva dagar i januari bodde han faktiskt på ett annat hotell: i Abu Dhabi, när han var där med Sveriges landslag.

När vi har tagit var sin portion nasi goreng från restaurangens buffé frågar jag hur han upplevde landslagslägret.

– Det var skitgrymt! Extremt kul var det.

De kraftfulla ordvalen förvånar inte. När Nicklas i december fick reda på att han var en av Erik Hamréns fyra landslagsreserver på hemmaplan skrev han på sin Facebooksida: »Otroligt ärad över att vara en av fyra reserver till A-landslagets januariturné. Fan vad stort detta är för mig!« Fyra dagar efter statusuppdateringen stod Nicklas på löpbandet och körde intervallträning när telefonen ringde. Det var Marcus Allbäck, som berättade att Alexander Kačaniklić lämnat återbud och att Nicklas därför kunde få följa med till Abu Dhabi. Nicklas upplevde det som att »pulsen blev dubbelt så hög« jämfört med när han hade sprungit på löpbandet. När Fotbollskanalen lite senare ringde upp för att få en kommentar förklarade han att detta var »den bästa dagen i hans liv.«

Väl på plats i Abu Dhabi fick Nicklas ersätta Nabil Bahoui i den 85:e matchminuten mot Elfenbenskusten. En minut senare passade han fram till Marcus Rohdéns 2–0-mål, och senare samma kväll skrev han ett nytt inlägg på sin Facebooksida: »Makalös känsla att få debutera i Sveriges A-landslag, och som grädde på moset slå Elfenbenskusten med 2–0 och assistera till ett av målen. Så jävla glad!«

Det fanns något uppfriskande i att han inte höll igen. Inget försök att spela cool, ingen sedvanlig brasklapp om att de bästa utlandsproffsen saknades och att det därför inte var »det riktiga landslaget« som representerade Sverige. Han var verkligen »så jävla glad« och ville att alla skulle få veta det.

När jag i hockeyarenans restaurang påminner Nicklas om Facebookinläggen nickar han intensivt.

– Precis så stort kändes det, säger han. Det kanske inte är »wow!« för alla att tas ut till en januariturné, men för mig var det verkligen »wow!« Särskilt med tanke på den grop som jag tagit mig upp ur.

Han gestikulerar med armarna samtidigt som han pratar. På undersidan av den vänstra armen syns en snirklig tatuering på engelska: Spending today complaining about yesterday won’t make you any better. Det är ett budskap som Nicklas Bärkroth tror starkt på – att klaga över det som har varit tjänar ingenting till. Där­emot tror han att det går att lära sig av dåtiden. Till och med av perioden då fotbollen gav honom ångest och då han mest kände för att sluta spela.

 

Med en pappa som spelade i Allsvenskan kom Nicklas i kontakt med elitklubbarna redan som knatte. Robert Bengtsson Bärkroth brukade allt som oftast ta med sin son till träningar och matcher – först i Västra Frölunda och sedan i Örgryte, dit han kom 2001. Nicklas, som själv spelade sjumannafotboll i Mölndalsklubben Balltorps FF, hängde på Öisgården så mycket att han blev ett slags permanent A-lagsmaskot. Medan Robert tränade dribblade Nicklas runt med en egen boll. Tränaren Erik Hamrén tyckte bara att det var kul att se parvelns energi, och när målvakten Dick Last ville ha några extra skott på sig hände det att han kallade till sig Nicklas.

– Han gjorde det inte bara för att vara snäll, säger Robert. Nicklas kunde stå där och skjuta på Dick tillsammans med Paulinho eller Afonso. Trots att han bara var nio, tio år sköt han inte mycket sämre än de. Som pappa aktar man sig för att skryta om sina barn, men hans tillslag var verkligen ovanligt bra för hans ålder och storlek.

»Han blev nog lite o­rättvist bedömd. På så sätt kan jag se att debuten låg honom i f­atet. Det blev för höga krav på Nicklas.«

I Balltorp märkte Nicklas också att han låg före sina jämnåriga kamrater i utvecklingen. Efter några år fick han spela med äldre lag, och när han kom upp i tonåren började större klubbar – svenska och utländska – visa intresse. Vid ett tillfälle frågade Roberts kompis Per Jonsson, som arbetade som fotbollsagent, hur bra Nicklas egentligen var. Robert ryckte på axlarna och svarade att sonen nog skulle komma med i distrikts­laget.

– När sedan Per väl fick se Nicklas spela kom han genast till mig och sa: »Han är ju helt outstanding! V­arför har du inte sagt något?« Varken jag eller N­icklas mamma Carina ville sätta någon onödig press på honom. Vi var ju inte dummare än att vi såg talangen, men det viktigaste var att han hade roligt med sin f­otboll.

I december 2006, 14 år gammal, skrev Nicklas på ett ungdomskontrakt med IFK Göteborg. Aldrig tidigare hade Blåvitt kontrakterat en så ung spelare. För Nicklas innebar klubbytet sex träningspass i veckan istället för två. Han fick ett gott intryck av ungdomstränaren Eijlert Björkman och skrämdes inte av att de nya lagkamraterna var tre, fyra eller till och med fem år äldre.

– Det kändes bara inspirerande, säger Nicklas. Jag minns hur imponerad jag blev av faciliteterna på Kamratgården och att jag tänkte: »Här kommer jag att utvecklas.«

I samma veva bytte IFK Göteborg A-lagstränare. De före detta spelarna Jonas Olsson och Stefan Rehn ersatte norrmannen Arne Erlandsen, med det omedelbara uppdraget att förbättra den blygsamma åttondeplatsen från Allsvenskan 2006. Det blev också bättre direkt. Marcus Berg öste in mål under våren, och med drygt halva serien spelad var Blåvitt med i toppstriden. Inför hemmamatchen mot Brommapojkarna i den 20:e omgången var dock både Thomas Olsson och Jonas Wallerstedt avstängda, och dessutom blev flera spelare sjuka under träningsveckan. Till den näst sista träningen före matchen beslöt tränarna att kalla upp U-truppens yngsta spelare. Bara att träna med A-laget kändes stort för Nicklas och han tyckte själv att han tog för sig och gjorde bra ifrån sig. Nästa dag fick han träna med A-laget igen, och efter passet k­allade Olsso­n och Rehn in honom till tränarrummet på Kamrat­gården. Tränarna frågade 15-åringen hur han såg på att spela matchen mot BP. 15-åringen svarade att det lät jätteroligt.

– Fotbollsmässigt tvekade vi inte, säger Stefan Rehn. Han hade speeden och styrkan i kroppen. Funderingarna var mer: »Han kommer att bli Allsvenskans yngsta spelare någonsin, är han mogen för det?« Och vi gjorde bedömningen att Nicklas var det.

Efter beskedet från tränarna ringde Nicklas till sin pappa.

– Jag glömmer aldrig det samtalet, säger Robert. Nicklas var så glad. »Jag ska spela mot BP, pappa!« sa han. »Vad kul att få spela med U21-laget«, svarade jag. »Nej, Allsvenskan!« sa han då. Jag tänkte att han måste ha hört fel, bara ett halvår innan hade han ju spelat med kompisarna i lilla Balltorp. Först efter ett tag förstod jag att han verkligen skulle spela med A-laget. Till saken hör också att jag skulle vara expertkommentator i Radiosportens webbsändning under matchen. Det gjorde det hela ännu snurrigare, men jag räknade med att han bara skulle göra ett kortare inhopp och tänkte att det ändå kanske skulle kännas okej.

Skönt häng. Nicklas och Joel Enarsson, ett annat av Norrköpings nyförvärv, testas i hur länge de klarar av att klamra sig fast vid stången. Båda tappar dock greppet relativt snabbt. Mest i laget imponerar anfallaren Alhaji Kamara, som passar på att göra några chins medan han ändå hänger i stången.

På matchdagen stod det klart att Nicklas skulle starta matchen, som forward bredvid George M­ourad. Han var glad och nervös på samma gång. När han skulle åka bil från Kamratgården till Nya Ullevi tillsammans med Bengt Andersson och Stefan Selakovic kom han på att han glömt sina benskydd inne i byggnaden. Det kändes lite pinsamt att berätta det för de 26 respektive 15 år äldre lagkamraterna, men vete­ranerna bara garvade medan han sprang in i omklädnings­rummet och fiskade upp benskydden. När han kom tillbaka till bilen hade Bengt Andersson lagt upp en bilbarnstol i baksätet. Den fick Nicklas sitta i under färden till arenan.

Matchen mot BP slutade 0–0. Publiken var missnöjd med Blåvitts spel, men Nicklas fick åtminstone applåder när han byttes ut efter 77 minuter. Men framför allt fick han uppmärksamhet. När Robert efter radiosändningen slängde av sig sitt headset och sprang ner i Nya Ullevis innandöme fick han se sin son omgiven av en mängd journalister.

Alla ville prata med den 15 år, sju månader och 14 dagar gamla spelaren som just raderat ut Peter Dahlqvists allsvenska ynglingsrekord från 1971. Robert tänkte: »Nu börjar ett nytt liv för grabben.«

– Jag minns också att jag var tacksam för att han inte gjorde mål i matchen. Då hade allt blivit ännu mer galet.

Flera av reportrarna gjorde också uppföljnings­artiklar dagen efter när Nicklas var tillbaka i högstadie­skolan i Mölndal och spelade brännboll på idrottslektionen med de andra niondeklassarna. Varje gång han fick frågan om hur det kändes att vara Allsvenskans yngsta spelare genom tiderna svarade Nicklas att det kändes kul. Och så var det också. Han var stolt över debuten och tänkte att han skulle fortsätta träna hårt för att få mer speltid i A-laget. Men det dröjde. Nicklas skickades tillbaka ner till U-truppen och det blev inga fler allsvenska matcher säsongen 2007 – som slutade med att Blåvitt vann SM-guld. Säsongen därpå fick han göra två inhopp.

– Jag kan känna att både jag och Blåvitt gjorde lite fel efter debuten, säger Nicklas. Jag gjorde en match, sedan var det tillbaka till U-truppen utan någon feedback. I dag är det lätt att förstå varför jag inte fick spela mer direkt – jag var inte tillräckligt bra än, debuten berodde ju på skador och avstängningar. Men då förstod man ju inte det. Det hade gått så otroligt lätt för mig, jag fick spela i Blåvitts A-lag utan att egentligen ha presterat något innan. Man tänkte att det bara skulle fortsätta rulla på och insåg inte vilket extremt arbete som krävdes.

Annons

2009, första året då Nicklas stod under A-lagskontrakt, hade han hunnit fylla 17 år. Det året gjorde han två allsvenska mål och deltog i 22 av 30 matcher när IFK Göteborg föll på målsnöret i guldkampen med AIK. Det är inget dåligt facit för en tonåring i en av Sveriges största klubbar. Ändå kunde Nicklas känna att han behövde prestera bättre än sina lagkamrater för att leva upp till omgivningens förväntningar. Den där 17-åringen hade ju ändå spelat i Allsvenskan redan två år tidigare – borde han inte ha kommit längre i sin utveckling?

– Han blev nog lite orättvist bedömd av både publik och medier, medger Stefan Rehn. På så sätt kan jag se att debuten låg honom i fatet. Det blev för höga krav på Nicklas.

Säsongen 2010 fick Nicklas mindre speltid än säsongen före. Robert Bengtsson Bärkroth minns hur fotbollsintresserade personer kunde stoppa honom på stan och fråga: »Jag har inte sett grabben på länge, platsar han inte längre, eller?« Han svarade alltid artigt, men helst hade han velat skrika tillbaka: »Han är 18 år, för helvete! Ge honom lite tid!«

Nicklas själv märkte hur andra unga spelare, spelare han legat långt före tidigare, kom ikapp kvalitetsmässigt eller till och med gick förbi. Situationen kändes allt mer frustrerande och Nicklas upplevde att han stod och stampade på samma fläck. Kanske var det inte meningen att han skulle lyckas som fotbolls­spelare? Det var en märklig känsla: att vara 18 år och ändå känna sig som en föredetting.

Erfaren. Nicklas halvår i portugisiska Leiria präglades av krismöten och upprörda spelare som inte fick lön. Han tror att erfarenheten blir värdefull nästa gång han sticker utomlands. »Vi spelade en match med åtta man, det är en rätt bra bild av hur proffslivet inte alltid blir som man tänkt sig. Man får vara förberedd på allt.«

Nicklas Bärkroth sjunker ner i en av läderfåtöljerna i biblioteket på hotell Kneippen i Norrköping. Han har ännu inte spelat någon match för sitt nya lag men säger att de positiva känslor han fick för IFK N­orrköping när han besökte klubben första gången efter säsongsavslutningen i fjol har förstärkts under den första tiden i staden.

– Jag tror både att laget kommer att överraska många i år och att jag kan lyckas här. Fortsätta utveckla det kreativa spel som jag visade upp i BP.

Nicklas lånades ut från IFK Göteborg till Brommapojkarna mitt under säsongen 2011. Att BP bara låg i Superettan var inte så viktigt, Nicklas kände att han behövde komma bort från Göteborg för att få speltid.

– Jag tror att den första flytten till BP var ett karriär­avgörande val för mig. 2010 hackade i Blåvitt och våren 2011 fortsatte på samma sätt. Jag hade till och med tankar på att sluta spela fotboll. Så ångestladdat var det.

Varför tror du att det blev så?

– Jag vill inte att det här ska låta som en snyfthistoria där jag sitter och skyller på andra. Trots allt har man ändå ansvar för sig själv. Och det blev ett slags lunk där under ett par år i Blåvitt. Kravbilden var hög, jag tackade nej till kontraktsförslag från andra fina klubbar för att vara kvar och få det riktiga genom­brottet på hemmaplan. Men det ville sig aldrig. Under alla mina år i Blåvitt fick jag heller aldrig starta två matcher i rad. Och det är klart, då ökar pressen att prestera ännu mer när man väl är på plan. Jag kände inte att jag levde upp till förväntningarna, varken mina egna eller andras, och då blev det att jag grubblade mycket: »Borde jag ha gått till Holland där när jag hade chansen?« »Skulle jag ha valt en annan svensk klubb?« »Undrar hur det hade blivit i den där Premier League-klubben som ville ha mig som 17-åring?« Många sådana funderingar var det. Jag hade inte den där energin i kroppen man behöver för att utvecklas varje dag.

Höll du de mörka tankarna för dig själv?

– Det är viktigt att säga att jag alltid hade folk att prata med. Min mamma och pappa förstås, och Gustav Hessfelt [koordinator i IFK Göteborg]. Men just där och då var jag extremt instängd. Jag hade imagen utåt att jag var fantastiskt nöjd med livet och att allt var frid och fröjd, men inombords var jag inte lycklig. Att jag inte sa som det var berodde nog på att jag inte ville tynga andra med mina problem. Det är dumt att tänka så, det inser jag i efterhand. Håller man problemen för sig själv blir de bara ännu tyngre.

Vad hände när du flyttade till Stockholm och började spela med BP?

– Det var som att bli av med en tung ryggsäck. På elva matcher i Superettan gjorde jag sex mål och några assister. Jag tänkte: »Shit, jag har det ju fortfarande! Jag är ingen föredetting. Jag är 19 år och har något fint framför mig.« Jag hittade energin och glädjen igen.

Berodde det bara på fotbollen?

– Det var nog många saker. I en ny stad och i en mindr­e klubb fick jag klara mig själv mer. Ta ansvar. Flytta hemifrån. I en klubb som Blåvitt har man det fantastiskt fint förspänt som spelare, man får hjälp med allt egentligen. I BP får man göra allting själv. Laga din egen mat, sköta sin egen extraträning, bestämma själv vad man ska jobba på i gymmet. Det var skitbra för mig.

Den egna drivkraften testas på ett annat sätt?

– Exakt. I Blåvitt sa Håkan Mild ofta till oss: »Ni har det så jäkla bra, ni är så bortskämda.« Då kände man bara: »Vad pratar han om? Det här är väl standard?« Risken är att man blir bekväm som ung spelare i en stor klubb med fina förutsättningar. När de äldre spelarna tränade extra utanför passen med Blåvitt tänkte man att de gjorde det för att de var gamla och inte hade orkat spela annars. I själva verket extratränade de för att de var rutinerade nog att förstå vad som krävs av en elitspelare. Folk kan berätta för dig vad som krävs, men du måste komma till den insikten själv. Jag är väldigt glad att jag gjorde det till slut.

Vad tänker du när du i dag läser om ovanligt unga spelare som får debutera i Allsvenskan eller i andra ligor?

– Jag kan sätta mig in i situationen på ett sätt som de flesta inte kan. Men alla är olika som personer. Jag har alltid varit en tänkande person som grubblat mycket. Är man inte en grubblare är det säkert lättare. Det viktigaste jag har att förmedla är till min lillebrorsa Marcus. Han spelar i Gais, ska snart fylla 14 och är redan riktigt, riktigt duktig. Där tänker jag att jag kan hjälpa till i vissa lägen med mina erfarenheter.

Hur då?

– När jag tittar på Marcus tänker jag: han är fort­farande ett barn. Och det var ju jag också i hans ålder, ett barn i en vuxenvärld. Man kan inte begära att en så ung spelare ska ta rätt beslut alla gånger. Speciellt om det börjar gå emot är det viktigt att någon finns där och förklarar att det inte är konstigt. Fotbollen flyter inte på hela tiden, och har det gått väldigt lätt på vägen fram kan det vara svårt att tackla motgångarna när de väl kommer. Det vet jag ett och annat om.

 

Efter höstsäsongen i BP 2011 återvände Nicklas till IFK Göteborg med återfunnet självförtroende. Han ställde in sig på att ta en plats i Mikael Stahres namnkunniga lag, men precis när försäsongsträningen skulle starta kom ett samtal från Rui Costa. Portugals gamla landslagsstjärna, som nu blivit sportchef i Benfica, förklarade att Lissabonklubben ville låna Nicklas. I Portugal är det vanligt att storklubbarna lånar utländska spelare för att i sin tur låna ut dem till någon av de mindre klubbarna i ligan. Rui Costa berättade att Benfica ville placera svensken i União Leiria och följa hans utveckling där. Nicklas tyckte att det lät värt ett försök. Det var ändå den portugisiska högstaligan, och gjorde han bra ifrån sig i Leiria fanns det kanske en chans att få komma till Benfica permanent.

När Nicklas tillsammans med pappa Robert kom till Leiria i februari 2012 insåg han snabbt att klubben hade ekonomiska bekymmer. A-laget hade inte råd att spela på den flotta arena som byggts till EM-slutspelet 2004 utan höll till på en idrottsplats med träd längs ena långsidan. Omklädningsrummet var fullt av spindelväv och det var skitigt på golvet. Ändå kände Nicklas att han hade tagit rätt beslut. Klimatet var behagligt och kvaliteten på fotbollen hög, vilket ändå var det viktigaste. På träningarna tog han för sig så mycket han kunde och efter ett tag fick han också spela ligamatcher. Han tyckte att han hängde med bra mot motståndare som var vana vid Champions League och Europa League.

Många av hans lagkamrater trivdes desto sämre i Leiria. Den usla ekonomin ledde till att klubben inte klarade av att betala lönerna till de spelare som inte var inlånade från andra klubbar. Inför en hemmamatch mot Feirense i slutet av april fick de obetalda spelarna nog. De vägrade helt enkelt att ställa upp i matchen, och eftersom beskedet kom så sent kunde Leiria heller inte ställa in mötet eller lämna walk over. Sju utespelare och en målvakt lyckades tränaren skrapa ihop. Nicklas spelade mittfältare i den ovanliga 4–3–0-uppställningen och fick springa mer än han gjort i någon match tidigare.

Efter 4–0-förlusten, som ändå ansågs imponerande, var han helt slut och i klubbledningen var det panik. I nästa omgång väntade Benfica borta. Att åka till Estádio da Luz med åtta man skulle bara inte gå. I sista stund lyckades Leirias president lösa situationen genom att själv skjuta till pengar. Leiria mötte Benfica med fullt lag och förlorade bara med 1–0. Nicklas utsågs till bortalagets bästa spelare och bytte tröja med matchens lirare i hemmalaget: argentinaren Pablo Aimar.

När ligan var färdigspelad hade Nicklas ett möte med Rui Costa och Benficas tränare Jorge Jesus. Portugiserna förklarade att de var imponerade av svenskens insatser i Leiria och pratade om att utnyttja låneoptionen. Nicklas ville nypa sig i armen. Ett år tidigare hade han gått omkring med ångest i Göteborg, nu satt han i Lissabon och fick beröm av Rui Costa. När han åkte hem till Sverige på försommaren väntade han på ett kontraktsförslag från Benfica, men det kom aldrig. Istället kom ett mejl där klubben tackade för tiden i Portugal och önskade lycka till.

– Där hade jag två val, säger Nicklas. Gräva ner mig över att det inte blev något, eller inspireras av hur nära jag ändå kom och fortsätta jobba ännu hårdare. Och jag tänkte inte gräva ner mig.

»Många i Sverige har bilden av mig som en bluff. Att jag Fick debutera rekordtidigt och sedan inte kunde leva upp till hajpen.«

Tillbaka i IFK Göteborg fick Nicklas problem med sina baklår. Det var inte första gången. Trots att han var stark (redan som 17-åring hade han tagit 160 kilo i benböj när Blåvitt gjorde maxtester) kändes baklåren ofta »trötta« när han sprang, då och då drog han också på sig bristningar.

Under hösten 2012 blev det bara sporadiska inhopp i ett Blåvitt som underpresterade. Före vinterledig­heten berättade tränaren Mikael Stahre och sportchefen Håkan Mild för Nicklas att de inte såg honom som en startspelare nästa säsong och att han därför var fri att leta efter en annan klubb. Det var ett hårt besked – samtidigt uppskattade han tydligheten. Han hade försökt så många gånger i IFK Göteborg, utan framgång. Kanske var det lika bra att klippa bandet definitivt? Och eftersom BP, en klubb han redan var bekant med och hade lyckats i, precis gått upp i Allsvenskan blev det naturligt att på nytt söka sig till Stockholm.

I Stockholm kom han också i kontakt med Carl Askling, en sjukgymnast som specialiserat sig och doktorerat på skador i lårens baksidor.

– Nicklas baksidor hade hindrat honom från att prestera fullt ut under flera år, säger Askling. Han litade inte på dem. Och eftersom hans spelstil är provokativ, med många maxlöpningar som utsätter baksidorna för stora påfrestningar, blev det som en ond cirkel.

För att hitta en lösning på de återkommande baklårsproblemen frågade Askling ut Nicklas. Hur har du tränat? När har skadorna uppkommit? När känner du dig kraftlös i musklerna? Sjukgymnasten kunde konstatera att Nicklas var ovanligt stark i sina baklår, och att han därför tyckt om att styrketräna just den delen av kroppen. Med tunga vikter på skivstången.

– Den brutala styrketräningen var inte bra för honom, säger Askling. Nicklas är kompakt, stark och explosiv. Den typen av spelare upplever ofta att baksidorna känns kraftlösa efter att de har styrketränat, men de ser inte alltid sambandet.

I samråd med Askling och BP:s tränare Roberth Björknesjö fick Nicklas ett eget träningsprogram, utan styrketräning. Istället för att pumpa i gymmet fokuserade han på att bli mer uthållig i matcherna.

– Mitt spel bygger på fart, säger Nicklas. Men ju fler ruscher man tar, desto tröttare blir musklerna. Jag började köra mycket intervallträning på löpbandet hemma i lägenheten för att bli mer uthållig i matcherna. Målet var att det skulle skilja så lite som möjligt mellan en rusch i början av matchen och en rusch i slutet.

Ganska kort efter att han slutat träna med tunga vikter märkte han skillnaden. Han kände sig piggare på planen, orkade trycka på i löpningarna. 2013 blev ett bra år. BP hängde överraskande kvar i Allsvenskan och Nicklas trivdes i klubben. Visst var det synd att så få kom till Grimsta IP för att titta på matcherna, men inramningen var inte det viktigaste. Det viktigaste var att fotbollen kändes rolig igen. Säsongen efter gick det betydligt sämre för BP, men för Nicklas personligen blev det hans bästa fotbollsår.

– Jag kan tänka mig att många i Sverige har bilden av mig som en liten bluff. Att jag är spelaren som fick debutera rekordtidigt och som sedan inte kunde leva upp till hajpen. Därför känns det så jäkla skönt att det nu har gått rakt uppåt i två år.

Efter 28 allsvenska matcher och tio målgivande passningar för den allsvenska jumbon visade flera större klubbar – både i Sverige och utomlands – intresse. När hans agent Per Jonsson berättade att IFK Norrköping ville värva honom tyckte Nicklas att det lät »sådär«.

– Men när jag träffade Janne Andersson och Stefan Hellberg [assisterande tränare] fick jag en klockren känsla. De hade full koll på min historia och på mig som spelare. Jag hade kunnat tjäna mer pengar någon annanstans, men för mig är det viktigare att få vara en bärande spelare. Det kan jag vara i Norrköping.

Benstyrka. Sedan Nicklas slutade med tung styrketräning har de kraftiga låren varit friska och rappa. Precis som i BP följer han i Norrköping ett eget träningsprogram. »Jag känner att jag återhämtar mig snabbare efter löpningarna i matcherna. Och det går hand i hand med kreativiteten. Jag tar bättre beslut och skapar mer farligheter.«

För att vara i början av februari är det förvånansvärt skönt på Nya Parken. Spelarna i IFK Norrköping och Åtvidabergs FF värmer upp i svagt solljus och från hemmapubliken på den östra läktaren hörs ett förväntansfullt sorl. Träningsderbyt mot Åtvidaberg blir Nicklas Bärkroths andra match för Norrköping. I den första – mot division två-laget Sleipner helgen före – gjorde han mål efter 28 sekunder.

Precis som i BP är hans utgångsposition till höger på mittfältet. Men i Norrköping vill tränaren Janne Andersson att han också ska söka sig in mer centralt i banan för att kunna nå anfallarna med instick eller korta lyftningar. Mot ett virrigt Åtvidaberg lyckas han med det flera gånger bara under den första halvtimmen. Vid två tillfällen friställer han Alhaji Kamara och dessutom blir det farligt i princip varje gång han tar hand om hörnorna från höger. Norrköping spelar ut sin östgötska rival och när Nicklas vid ställningen 2–0 går ut efter 72 minuter får han dagens varmaste applåd på Nya Parken. Han vinkar glatt tillbaka.

En timme senare sitter Nicklas vid ett av borden i Norrköpings pressrum. Han säger att det här k­ändes som »den första riktiga matchen« och att det var »svinkul« att visa upp sig inför sin nya publik. Mitt i matchanalysen kommer Janne Andersson förbi:

– Har du sagt vem som är den bästa fotbollstränaren i hela världen?

– Javisst, säger Nicklas. Jag sa att det var Stefan Hellberg.

– Nu drar jag hem, säger Andersson.

Nicklas flinar. Om två dagar ska han åka på tränings­läger med laget till Mallorca. När han kommer hem drar Svenska cupens gruppspel igång. Sedan är det allsvensk premiär och efter vårsäsongen – U21-EM.

– Går det som jag hoppas kommer det att bli ett sjukt roligt år.

Förra gången han bytte klubb inom Sverige var det för att hitta glädjen. I BP kunde han också jobba i lugn och ro, ingen förväntade sig stordåd av honom när han kom dit. I Norrköping är det annorlunda. Nicklas är klubbens mest omskrivna nyförvärv i år och med det kommer krav. Och om han vill ha en plats i Sveriges EM-trupp måste han vara i form redan under Allsvenskans start.

– Jag vet att jag har press på mig, säger Nicklas. Och jag vet att det kommer att komma dalar i min karriär framöver också. Skillnaden är att den här gången vet jag hur jag ska tackla dem.

Jag frågar om han, som spelade i Allsvenskan redan för åtta år sedan, tror att han kommer att tröttna på livet som fotbollsspelare tidigare än andra jämnåriga spelare. Han har ju redan varit med så länge.

Nicklas skakar på huvudet.

– Snarare tvärtom. Jag har aldrig varit så här hungrig och sugen på att utvecklas. Jag har massor kvar att upptäcka, massor av mål jag vill uppnå. Och det är ju inte så att jag är lastgammal heller.

Han ler.

– Jag fyllde ju nyss 23, liksom.