Tyskt testamente

Som spelare plågades Björn Andersson av det tuffa klimatet i Franz Beckenbauers Bayern München. Som ledare i klubben införde han ett mänskligare tänkande – och formade spelarna som dominerar dagens tyska landslag.

Eftersom jag var tre och ett halvt när Berlinmuren föll har jag bara hört talas om den västtyska fotbollens storhetstid. Men genom böcker, korniga TV-klipp och gamla artiklar har jag skapat mig en bild av den fotboll som då var världens mest framgångsrika. Av landslaget, som med löpvilja, disciplin och tjurskallighet vann EM 1972, och sedan manglade ner Sverige på sin väg mot VM-guld på hemmaplan 1974. Av Bayern München, som med nästan samma startelva som landslaget vann tre raka Europacupfinaler. Jag såg häpet hur Franz »Der Kaiser« Beckenbauer styrde spelet trots att han bar mitella (i VM-semi­finalen mot Italien 1970), jag studerade ­Gerd ­Müllers hänsynslöshet i straffområdet, ­målvakten Sepp Maiers mod, den defensiva mittfältaren Franz »Bulle« (»Tjuren«) Roth …

Och hårdast av dem alla, tyskare än tyskarna själva, verkade högerbacken Björn Andersson. En föregångare till Stefan Schwarz som inte släppte en jävel över bron, markerade bort storstjärnor på löpande band och – kanske på grund av att han var så förbannat jobbig att möta – blev måltavla för en av fotbollshistoriens elakaste tacklingar.

När jag träffade honom för första gången, 2009, hade han redan gjort sig känd som förbannat jobbig även i den svenska fotbolls­debatten. Han hade flyttat hem till Sverige efter 14 år som ungdoms­tränare i Bayern för att scouta Skandinaviens främsta talanger åt klubben. Tidigare hade han rest jorden runt i samma ärende. Han hade sett Cristiano Ronaldo och Ronaldinho som 17-åringar, Kaká som 15-åring och Zlatan Ibrahimovic före genombrottet i Superettan. Nu sade han till mig att han skrämdes av Allsvenskans »låga tekniska klass«. Och landslaget var inte mycket bättre, i en intervju med Aftonbladet analyserade han: »Lasse och Roland har ingen lätt sits. De har egentligen inga bra spelare. Jag vet inte vem man skulle kunna tänka sig. Det är rätt tunt. Man har ju Zlatan, förstås. Och Mellberg är väl hygglig.«

Annons

Ett och ett halvt år senare stötte vi på varandra på Örjans vall. Det var allsvensk seriepremiär mellan Halmstads BK och Kalmar FF, och i mina ögon sprang flera spännande talanger ut på gräset: Emin Nouri, Mattias Johansson, Joe Sise, Marcus Olsson och Emil Salomonsson. Björn muttrade:

– Jag bor i stan men jag förstår inte varför jag går hit. Här finns ingenting för Bayern.

När jag så träffade honom i somras sade han att han, efter alla år som talangjägare och ungdomstränare i Bayern, kände ett »sug i magen« när han upptäckte en riktigt spännande talang. Men problemet var det vanliga – ingen och inget höll måttet. Jag sade:

– Om du år efter år säger att du inte ser något för Bayern i Sverige, så undrar man ju vad Bayern ser för nytta med dig.

Björn förklarade att Bayern måste vara noggranna i urvalet.

– Jag vet att det krävs något speciellt i Bayern. Normala talanger finns det gott om.

Han plockade fram ett vikt papper ur fickan.

– Du kan titta här, det är en lista på det aktuella marknadsvärdet för alla spelare vi har tagit fram i akademin sedan 1995.

Listan innehöll namn som följdes av en summa: »Schweinsteiger, 35 miljoner euro; Lahm, 28 miljoner; Müller, 32 miljoner; Hummels, 24 miljoner … «

Totalsumman för de 16 spelare som hade nått Bayern Münchens A-lag landade på motsvarande två miljarder kronor.

Björn Andersson

Född: 20 juli 1951

Klubbar som spelare: Perstorps SK –1969, Östers IF 1970–1974, FC Bayern München 1974–1977, Östers IF 1977–1979, Markaryds IF 1980–1981, Vallentuna BK 1982–1983

Klubbar som tränare: Markaryds IF 1980–1981, Valle­ntuna BK 1982–1983 (assisterande), Bjärnums Goif 1987–1995, Bayern München U 1995–2000, IS Halmia 2000–2001, Bayern München U 2001–2008, IFK Hässleholm (assisterande) 2011–

Annons

Meriter: Europacupen (1975, 1976), Interkontinentalcupen (1976), SM-guld (1978)

Landskamper: 28 A (1 mål)

En söndagsförmiddag i november 1974 joggade Björn ut för sitt första träningspass med Bayern München. Gräset var täckt av rimfrost. På planen såg han sina nya lagkamrater, de nyblivna världsmästarna Franz Beckenbauer, Uli Hoeness, Sepp Maier, Gerd Müller och Hans-Georg Schwarzen­beck. Björn kände sig inte nervös. De gånger han sett tyskarna på TV hade han tänkt att »det där kan jag göra lika bra«. Likadant var det nu.

Han hade värvats till FC Bayern som ersättare för Paul Breitner, vilket även den unge tysken Bernd Förster var. Medan övriga stjärnor sparade sina krafter under vecko­dagarna utkämpade Björn och ­Förster en hetsig tvekamp om samma backplats.

Björn var van vid att slita ont. I Öster hade han varvat träningarna med ett jobb som snickare. De få dagar laget inte tränade band han och Anders Linderoth fast varsitt bildäck om midjan och sprang i en backe. Skador stoppade honom inte heller i första taget. VM 1974 genomförde han med sträckt ljumske. Dagliga doser av värk­tabletter gjorde att han klarade av matcherna i gruppspelet. Men efter en timmes spel i finalgruppspelets första match, mot Polen, blev han tvungen att kliva av. Ljumskskadan tvingade honom sedan att avstå mötet med Västtyskland.

Björn debuterade för Bayern i en tränings­match mot Duisburg bara några dagar efter första träningen. I ligamatchen under helgen var han bänkad. Han gjorde som han alltid gjort när han blev petad: knöt näven, höll käft och tränade ännu hårdare. Snart vann Björn tränaren Udo Latteks förtroende och knep den ordinarie platsen till höger i backlinjen – men konkurrensen med Förster gjorde att han aldrig kunde slappna av.

Efter en lång skadefylld säsong i Allsvenskan, VM med landslaget och sitt första halvår som proffs i FC Bayern kände sig Björn rejält sliten inför den sista matchen i maj – Europacupfinalen 1975 mot Leeds. I Latteks man-man-försvar fick Björn till uppgift att markera Billy Bremner. Björn var väl medveten om att det skulle bli en tuff match. Som hårdför högerback var det hans uppgift att stå emot det »Dirty Leeds« som under tio års tid varit ett topplag i ­engelska ligan. Före matchstart såg han hur övertaggade vitklädda engelsmän vrålade som galningar när de sprang in på Parc des Princes. Han tänkte på ryktena han hört om att Leeds brukade droga sina spelare inför viktiga matcher.

I första matchminuten träffades han i huvudet av Billy Bremners knutna högernäve. Två minuter senare kände han sig fortfarande groggy – och dessutom avslappnad i kroppen eftersom spelet var avblåst – när Terry Yorath med sträckt ben och dobbarna före i högsta fart rammade hans högerknä.

Björn vaknade efter operationen och upptäckte att han var täckt med gips »upp till hakan«. Läkaren förklarade att knäet var totaldemolerat. Allt – främre och bakre korsband, ledbanden på båda sidorna, menisken, ledkapseln – var trasigt. Den goda nyheten, sade läkaren, var att operationen hade gått bra och att Björn inte skulle bli invalid. Den dåliga var att han aldrig mer skulle kunna spela fotboll. Björn sade inget. Men han tänkte att läkaren lika gärna kunde såga honom i bitar.

Björn ägnade de första dagarna på sjukhuset åt att stirra upp i taket. Han kunde inte resa sig ens för att kissa. Eftersom ­Bayern hade besegrat Leeds i finalen arrangerades en busskortege genom München. Björn fick dagen till ära ett uppblåsbart plastgips, så att han kunde åka med. Därefter blev det tyst från klubben. De enda han pratade med var landsmannen Conny ­Torstensson och Uli Hoeness, som också skadades i finalen och under några dygn delade rum med Björn på sjukhuset.

Björn förstod snart att ledarna i Bayern nåtts av samma besked som han själv – en comeback var osannolik. När veckorna gick utan något livstecken från klubben, bestämde han sig – han skulle komma tillbaka och han skulle spela strålande. Sedan skulle han bli erbjuden en förlängning på kontraktet, vifta bort pappret och dra hem till Sverige.

Så fort han kunde resa sig ur sängen ­började han träna som en besatt. Han lyfte vikter, simmade och svettades på motionscykeln. Rehabiliteringen gick fortare än vad läkaren hade kunnat föreställa sig och efter sex veckor skrevs han ut. I november, ett halvår efter Yoraths tackling, var Björn tillbaka på planen i Bundesliga. Tre månader senare gick det främre korsbandet av igen, men han sade ingenting till någon. I maj 1976 vann Bayern München Europa­cupen på nytt och i juni, 13 månader efter att högerknäet hade krossats, gjorde Björn sitt första landslagsmål med det ben han inte ens borde kunna gå i trappor med.

Efter säsongen 1976/1977, då Björn Andersson spelade nästan alla ligamatcher, löpte kontraktet med Bayern München ut. Klubbledningen erbjöd förlängning, Björn nobbade. Han mindes fortfarande hur bortglömd han hade blivit under skade­tiden, men framför allt mådde han inte bra i ­kroppen. Den vansinniga träningen han ålagt sig själv under två år hade tagit ut sin rätt. Han hade genomfört tre hälseneoperationer längs vägen och korsbandet hade fortfarande inte läkt. Han nappade på Östers förslag om att flytta hem.

»Knäet var stort som en fotboll. Förmågan att kunna plåga mig var min största tillgång som f­otbollsspelare.«

På sitt favoritfik i Halmstad ber Björn om att få två mackor, en med köttbullar och en med sill. Det är sensommar och Björn har nyligen varit på Färöarna för att kika på P16-landslagsturneringen Nordisk Pojk. Sverige vann finalen mot England, men Björn såg inget som fick honom att haja till.

Jag frågar hur tiden som Bayernspelare påverkade honom.

– Det enda som betydde något där var segrar, laget bestod av extrema vinnarskallar, helt kompromisslösa. Antingen pallade man, eller så gjorde man det inte och då hade man ingen plats i Bayern. Det var hårt och omänskligt, men det bidrog utan tvekan till alla framgångar. Jag minns att vi låg under med 4–0 i halvtid mot Bochum en gång. Alla var som galna i pausen: »Vi har inte åkt ända hit för att få stryk med 4–0!« Vi vann med 6–5 till slut. Det fanns liksom inget annat än segrar.

– När jag sedan blev skadad räknade de helt enkelt bort mig, för att jag inte kunde bidra på planen. Mycket handlade om att personerna som då ledde klubben inte såg till människan – och inte hade någon strategi för en sådan situation som jag hamnade i. Det blev att jag drevs av en destruktiv energi: »Jag ska visa dem.« Men det gjorde också att jag började tvivla på proffslivet. Illusionen om laget som kämpar för varandra, som vinner och förlorar tillsammans, gick i kras. Jag fick uppleva baksidorna av ett extremt elittänkande.

Björn berättar att han gärna tyckte att han visste bäst och mest när han kom tillbaka till Växjö.

– Jag var allmänt otrevlig den första tiden. Och jag tyckte att vår tränare »Laban« Arnessons övningar var alldeles för teoretiska. I Bayern gjorde vi allt med boll. Laban skulle förklara med penna och papper hur ett väggpass gick till.

1977 blev också Björns sista år i landslaget.

– Jag hade så ont i hälsenan att jag kände att jag inte kunde spela som jag ville. Så på en resa till Oslo inför VM-kvalet mot Norge bestämde jag mig: »Äh, nu skiter jag i det här!«

Tidigt på morgonen knackade han på förbundskapten Georg »Åby« Ericsons hotelldörr. »Det är finito«, sade Björn. »Ja, det får vi nog prata om«, svarade Åby. »Det finns inget att prata om, jag har redan bokat en tågbiljett hem«, konstaterade Björn.

– När man har varit på den nivån jag var i Bayern, och sedan känner att man inte kan nå dit igen, att man inte kan bli bäst … då var det ingen mening att fortsätta längre. Jag hade tränat ihjäl mig.

1978 höll han skadorna något sånär i schack och Björn vann SM-guld med Öster. Året därpå varvade han ner i Markaryds IF i division tre. Borta mot Kinna rök menisken. Björn tvingades till operation samma kväll. Dagen efter cyklade han från hemmet i ­Jonstorp till träningen i Markaryd. En sträcka på åtta mil, enkel väg.

– Knäet var stort som en fotboll. Jag kom dit, gjorde lite övningar i gymmet och så ­cyklade jag hem. Förmågan att kunna plåga mig var min största tillgång som fotbolls­spelare, säger Björn.

Efter spelarkarriären skrev Björn in sig på tränarutbildningen på GIH. Klasskompisarna kallade honom »Tjalle Tvärvigg« för att han var så envis och för att han hela tiden ifrågasatte lärarnas lektioner. Efter utbildningen varvade han tränarupp­draget i Marka­ryds IF med instruktörsjobb för fotbollsförbundet, och i början av 90-talet ledde han och Lars Lagerbäck P77-lands­laget med bland andra Fredrik Ljungberg.

Hösten 1994 arbetade Björn som gymnastik­lärare i Markaryd och tränade Bjärnums Goif i division fem. Då ringde Uli Hoeness.

Kontakten med Bayern München hade varit minimal sedan Björn lämnade Tyskland. Privat hade han några gånger träffat Hoeness, som också lade av tidigt i Bayern München på grund av skador, för att istället bli VD i klubben. I övrigt hade Björn inte känt något behov av att hålla kontakt med Bayern eller någon annan del av elitfotbollen.

Men nu hade Bayern lottats mot IFK ­Göteborg i Champions Leagues kvartsfinal, och Hoeness frågade om Björn ville hjälpa till att bedöma motståndarlaget. I Björns första scoutrapport stod det att IFK spelade på kontring och att det bästa för Bayern vore om de backade hem, även på hemmaplan. Mycket riktigt spelade Bayern avvaktande på Olympia­stadion i München och matchen slutade 0–0. Laget gick sedan vidare på regeln om bortamål efter 2–2 på Nya Ullevi.

Annons

I semifinalen gick Bayern på en 5–2-smäll mot ett Ajax fullt av unga egna talanger som Clarence Seedorf, Edgar Davids, bröderna de Boer och Patrick Kluivert. Hos tyskarna föddes tanken på att bygga en lika stark ungdoms­akademi. Hoeness, Karl-Heinz Rummenigge, Wolfgang Dremmler och Björn avtalade ett möte med Ajax styrelse. Ajax skulle i sin tur få tips från Bayerns framgångsrika marknadsavdelning.

»Jag vill ha dig som chef för akademin«, sade Uli Hoeness till Björn några veckor efter mötet i Amsterdam. »Jag bryr mig inte om ditt CV. Vi får väl se om ett och ett halvt år om du duger.«

Björn skjuter ut stolen på kaféet, så att han får plats att sträcka ut sitt högerknä. Det blir lätt stelt. På träningsbyxornas högra lår syns Bayern Münchens klubbmärke.

– Jag hade ett så tråkigt avslut som proffs. Jag sa till mig själv att göra det bättre den här gången, säger Björn. Man måste komma över saker ju. Men ungdomsverksamheten var kaos när jag flyttade ner. Det fanns inget gemensamt spelsystem, inga klara direktiv.

Det första Björn och närmaste kollegan Wolfgang Dremmler gjorde var att halvera antalet ungdomar, från 300 till 150. Från att ha haft A-, B- och C-lag begränsade de akademin till en trupp per årskull. De tränare som inte höll måttet fick sparken. De som blev kvar beordrades att drilla spelarna i passningsspel och »snabba skallar« – och skippa alla fysövningar. Björn kom överens med A-lagets assisterande tränare Klaus Augenthaler om att alla lag skulle ställa upp som Ajax 4–3–3. Bussar skjutsade talangerna till och från träningarna, och scouter sändes ut i hela Tyskland för att leta reda på de bästa ynglingarna.

– Det var pionjärarbete, vi fick fria händer, säger Björn och ler. I efterhand har kollegor sagt att jag var som en virvelvind när jag kom till källaren där vi höll till. Det är klart att alla inte höll med, speciellt inte som jag kom utifrån och var svensk. Det var nog tur att jag inte visste allt om alla, om relationer och hänsyn hit och dit. Jag hade bara en sak i huvudet – det bästa för Bayern. Jag jobbade varje dag från sju till sju, och kontrollerade att smålagen fick träna på det de skulle.

Framgångarna lät inte vänta på sig. För första gången på tio år blev U17-laget tyska mästare. U19 vann mästerskapet för första gången någonsin.

Björn säger att det var den roligaste tiden i hans liv.

– Uli Hoeness präglade en ny era i ­Bayern. För honom var inte spelarna maskiner. Innan jag skrev på var jag nere flera gånger för att lämna rapporter om kommande motståndarlag. Jag märkte direkt att det var en annan stämning än på 70-talet. Sedan hade jag fått ett barn med ett lätt handikapp och det bidrog till att min egen syn på livet också hade förändrats. Jag tror stenhårt på elitverksamhet och att de bästa i fotboll ska få bli så bra de kan. Det kan vara hårt ibland. Men man kan ju vara medmänniska för det.

Att se hela människan blev en vägledande tanke för hela teamet runt Bayerns ungdomsverksamhet.

– Lagets resultat var det viktigaste, men inom laget skulle individerna bli så bra som möjligt. Varje måndag utvärderade vi ­helgens matcher och fattade beslut om vad som var bäst för varje enskild spelare. ­Philipp Lahm kom till exempel till oss 1995, elva år gammal. Han hade en naturlig teknik med sin låga tyngdpunkt och alla var överens om att han skulle nå Bundesliga en dag. Men han var svag fysiskt. Därför lät vi honom vila vissa matcher eller bara göra korta inhopp, så att han inte skulle bränna ut sig. Han var enormt trygg i sig själv och förstod varför han inte spelade jämt.

– Bastian Schweinsteiger var en helt annan typ. Han kom sent till skolans lektioner och krävde mycket frihet – han var kaxig och blev frustrerad varje gång han missade en passning. Jag var tvungen att få honom att förstå hur det går till i proffsvärlden, så jag lät honom sitta på bänken en hel match. Han blev ­förbannad och tyckte jag var en jävla gubbe. Det var precis den reaktionen jag ville se – det visade att han ville något med fotbollen. Efter några dagar, när ilskan lagt sig, förstod han vikten av disciplin.

– Om vi istället hade skrivit en upp­förande­kod skulle vi hamnat fel från början. Viljan till förbättring måste komma inifrån spelaren. Vi hade bara fem punkter som vi utgick ifrån: disciplin, komma i tid, lagets bästa, individens bästa och ärlighet.  Och att vara ärlig är inte samma sak som att vara rättvis – det är viktigare att vara rak än rättvis. Vi ville se personligheter ute på ­planen. Elva Lahm i ett lag hade inte blivit bra, och inte elva Schweinsteiger heller. ­Men ­till­sammans gör de laget starkare.

Hemma. Under P18-landskampen mellan Sverige och Norge tar Björn plats på läktaren tillsammans med scoutningkollegor från Ajax, M­anchester City, Hamburg och Borussia Mönchengladbach.

Samtidigt som Björn Anderssons team byggde upp Bayerns ungdoms­akademi var tysk fotboll på väg in i en djup kris. Lands­laget vann visserligen EM 1996 och Borussia Dortmund tog hem Champions League året efter. Men sedan tog det stopp. Bosmandomen i kombination med osunt uppblåsta TV-avtal gjorde Bundesliga­klubbarna köpgalna och kortsiktiga. Från 1992 till 1997 dubblerades andelen utlänningar i ligan till 34 procent och många tyska talanger ­trängdes ut.

I EM-finalen 1996 var den tyska start­elvans snittålder 29 år. När förbunds­kaptenen Berti Vogts därefter skulle inleda en nödvändig generationsväxling insåg han att nästan inga unga tyskar höll måttet. Vogts tvingades vända sig till utländska spelare som ratats av sina hemlandslag. Sean ­Dundee, född i S­ydafrika och helt utan kopplingar till Tyskland, beviljades medborgarskap i januari 1997 – en månad senare blev han uttagen till en träningsmatch mot Israel. Året därpå debuterade brassen Paulo Rink – han hade en släkting som emigrerade från Heidelberg 1904.

Inte heller dessa genvägar ledde framåt. Landslaget utklassades av Kroatien i VM-kvartsfinalen 1998. Två år senare tog man sig inte ens vidare från gruppspelet i EM 2000. Några dagar efter finalen i den t­urneringen utsågs Tyskland till värd för VM 2006. Det var pinsamt, tyckte många tyska experter – landet kunde ju inte ställa ett ­vettigt lag på planen! Och i ligan var för första gången icke-tyskarna i majoritet.

Det tyska fotbollsförbundet såg allvarligt på situationen. 2002 lanserades ett tioårigt talangprojekt med en budget på sex miljarder kronor. Krav infördes på att samtliga k­lubbar i de två högsta divisionerna skulle driva ­ungdomsakademier med heltidsanställda tränare, internatplatser och topp­moderna träningsfaciliteter. Dessutom upprättades 121 nationella talangcentrum där p­rofessionella instruktörer teknikdrillade tusentals ungdomar mellan 10 och 17 år.

2002 såg det ut att vända. Bayer Leverkusen nådde final i Champions League. Några veckor senare upprepade landslaget bedriften och tog VM-silver. Men samtidigt rasade ett av de viktigaste fundamenten bredvid planen: företaget Kirch Media hade ett år tidigare betalat motsvarande 15 miljarder kronor för rättigheterna att sända tysk ligafotboll i digital-TV de närmaste fem åren, men nu rasade koncernen samman i en våldsam konkurs. Storklubbarna Bayer Leverkusen, Borussia Dortmund, Hertha Berlin, VfB Stuttgart och Hamburger SV höll på att dras med i fallet, men Bayern påverkades inte nämnvärt. Klubben hade skött sin ekonomi och Björn Andersson började se vad ungdomsakademin skulle komma att bidra med till A-laget – och landslaget.

Lagom till hemma-VM 2006 var den ­första kullen från Bayerns ungdomsakademi flygfärdig. Philipp Lahm – som gjorde turneringens första mål med ett drömskott mot Costa Rica – och Bastian Schweinsteiger bidrog rejält till VM-bronset. Fyra år senare, i VM i Sydafrika, fyllde Holger Badstuber och Thomas Müller på – liksom Mesut Özil från Werder Bremen, Sami Khedira från ­Stuttgart och Schalkes Manuel Neuer. Resultatet blev ännu ett brons. Dessutom gjorde det unga laget flest mål i turneringen.

Nu var det Tyskland som blev en förebild för andra länder. Bayern München och Borussia Dortmund visade att man kunde bygga europeiska topplag med spelare som börjat i klubben som 11-åringar. Bayern ställde upp med åtta egna produkter i ­trupperna som nådde Champions League-finalerna 2010 och 2012.

Samtidigt hade Björns uppgifter i klubben förändrats. Han hade hela tiden ansvarat för något av de äldsta pojklagen vid sidan av sina mer övergripande uppgifter, men när juniorligorna 2008 blev nationella istället för regionala krävde bortaresorna för mycket av hans tid. Året som följde var Björn enbart chef. Men att »bara sitta och prata, och inte vara ute i verkstan« var inget för honom. Han bad om att få börja scouta i Skandinavien och England istället. Flyttlasset gick ännu en gång hem till Sverige.

 

Björn har kört bil i två timmar från ­Halmstad och är fikasugen. Han är på väg till Jönköping för U21-landskampen ­mellan ­Sverige och Rumänien – Bayern vill ha honom där. Det är i mitten av augusti och på FC Bayerns hemsida har den färska sportchefen Matthias Sammer samma dag svarat på en fråga om strategin för ungdomsverksamheten. »Du måste jobba med en filosofi ett tag«, svarade han. »Jag tror inte vi ändrar något före jul.«

Som vanligt är Björn på plats i god tid före avspark. På en servering intill arenan beställer han svart kaffe och en bulle av en ung kille med spretig frisyr. Vi slår oss ner på en altan under tak. Björn ruskar missnöjt på huvudet.

– Kolla här, de torkar inte av borden ju.

Han pekar med handen:

– Där, fågelskit. Där borta också.

Servitören bär ut kaffet och en ringmunk. Björn pekar på en av de vita fläckarna.

– Du får torka här, du.

Killen återvänder med en trasa och börjar skrubba. Fläcken går inte bort.

– Du har ju inget vatten på trasan, påpekar Björn. Då går det inte bort.

Först när Björn är nöjd med bordsytan låter han killen gå. Som vanligt har han inga höga förväntningar på matchen.

– Det är kanske inte så konstigt att svenskarna inte utvecklas, säger han. Förr hade man ett jobb där man skulle prestera på dagarna. Nu gör de ingenting mer än att träna. Inte konstigt att de tappar tävlings­instinkten då. De blir veka.

Jag frågar hur ofta han känner det där suget i magen numera.

– Det händer fortfarande, men inte ofta. Senast var det när jag var på elitpojklägret och såg Hampus Dahlqvist från Göteborg. Han gjorde ett bra intryck – men sedan får vi se hur han fixar det på nästa nivå.

– Det finns en rad problem i Sverige. De flesta har klubbarna i Premier League som förebild. Men hur många unga engelsmän i världsklass kommer det fram numera? ­Nästan inga jämfört med Frankrike, ­Spanien, Tyskland och Italien. Till och med Uruguay med tre miljoner invånare lyckas bättre än engelsmännen. I Sverige är förutsättningarna med planer och andra faciliteter bättre än man tror. Men klubbarna velar för mycket, och det är generellt låg nivå på ungdomstränarna. För mig är uppföljning över tid centralt, jag följer spelare i flera år för att se hur de tar sig. Den biten ser man inte mycket av i svenska klubbar. Taktik är viktigt här, men jag menar att det absolut viktigaste är träning – och att jobba med inställningen till träning och match.

Det är extremt sällan du ser något som är tillräckligt bra för Bayern. Blir inte ditt jobb ganska meningslöst?

– Jag ser det inte så – det är en del av jobbet att se mängder av matcher. Det finns alltid någon detalj att ta med sig. Jag lägger pussel. Tittar på spelare flera gånger, både hemma och borta, för att skapa mig en bild. Utvecklas han över tid? Har han tillräckligt vassa armbågar för att klara sig i Münchens tuffare ­klimat? Jag är som en detektiv, till slut får man fast i banditen.

Av alla spelare du sett i Norden har Bayern värvat fyra till akademin. Ingen av dem har nått A-laget. Uppskattas det du gör?

Man hoppas och tror. Nils-Eric ­Johansson tillförde jättemycket till U-laget men var i klubben vid fel tillfälle; i slutet av 90-talet hade vi många duktiga mittbackar. Isländska målvakten Stefan Magnusson hade talang men var inte färdig som person. Oscar Lewicki, ja, han är en hygglig allsvensk ­spelare i dag och skulle säkert kunna slå sig in i holländska ligan. Och med dansken Pierre Emil Højbjerg vet vi ju inte ännu, han är född 1995. Sedan har jag givetvis tipsat om fler spelare men ända sedan vi startade 1995 har vi haft som policy att inte betala övergångspengar för ungdomsspelare. Därför kan vi inte konkurrera med England. Och därför hamnade både Zlatan Ibrahimovic, som vi ville ha, och till exempel Christian Eriksen, i Ajax.

Jag frågar om han känner samma energi och glädje i sitt nuvarande jobb som när han var med om att bygga upp Bayerns ungdomsakademi.

– Eeehhhh …, svarar Björn och blir tyst ett par sekunder.

– För fotboll – ja. Men jag är ju borta från det dagliga arbetet. Jag vill helst av allt stå på planen och träna.

Björn säger att längtan till träningsplanen var en viktig anledning till att han tackade ja när IFK Hässleholm frågade om han hade lust att hjälpa A-laget i division tre. Nu är han där två gånger i veckan. Scoutuppdragen gör att han missar många matcher och träningar. Ingen perfekt lösning, tycker Björn.

– Avtalet med Bayern hade jag innan Hässleholm hörde av sig. Jag kan ju inte bara sluta. På sikt kan jag förstås inte ha det så här. Det är inte rätt mot killarna i ­Hässleholm heller.

Han sneglar på armbandsuret och reser sig – han vill inte missa uppvärmningen, den säger mycket om en spelares karaktär. Vid ett bord intill kassan sitter två servitriser. Killen med den spretiga frisyren tar emot Björns betalkort. Björn nickar mot bordet där en av tjejerna drar fingrarna genom den andras hår.

– Ska inte de där jobba? Du gör allt här ju.

Tjejerna skrattar. Killen ler artigt.

– Ska ni bara sitta där? fortsätter Björn. ­Borden där ute behöver torkas. Och det verkar som om skatorna har byggt bo under taket.

Ingen av tjejerna gör någon ansats att resa sig. Björn vänder sig mot killen igen.

– Det här hade jag aldrig gått med på om jag var du.

När Björn vänder ryggen till och placerar sitt betalkort i plånboken mumlar tjejen som får sitt hår kammat:

– Hade jag stått vid kassan hade jag skällt ut dig, jobbiga kunder som du är det värsta jag vet.

Vi tar oss till Stadsparksvallens biljettlucka. Bayern München beställer alla biljetter i förväg, Björn behöver bara anmäla sig. Men den här gången krånglar det. En kvinna som bär en träningsjacka med Svenska fotbollförbundets logga på bröstet kan inte hitta Björns namn på sin lista.

– Björn Andersson, Bayern München, upprepar Björn. Det behövs ingen vip-biljett eller något, bara något som gör att jag kommer in.

Kvinnan rycker uppgivet på axlarna och bläddrar ännu en gång igenom sina papper. Bakom Björn växer kön. Han trummar irriterat med näven i gluggbrädan innan han ger upp och stegar därifrån.

– Det var då fan, säger han till mig. Jag har rest runt i hela världen och det är aldrig några problem att komma in. De flesta ställena tar inte ens betalt för scouter. Men förbundet … jag kan ju se till att en svensk klubb tjänar miljoner på att sälja en ung spelare, och så ska de snåla jävlarna ha betalt. Jag känner mig som en jävla tjuv!

Jag föreslår att vi ska testa pressingången och säger att han, som är »Stor Grabb« med sina 28 landskamper, ändå borde få gratis inträde. Han skakar på huvudet.

– Nej, det ska gå rätt till. Det där med Stor Grabb har jag aldrig behövt utnyttja. Kortet ligger där hemma i Halmstad någonstans.

Björn stegar fram till kvinnan med den blågula jackan och håller upp ett visitkort med Bayern Münchens logga på.

– Björn Andersson från Bayern München, säger han långsamt.

Utan framgång.

– Jag är Stor Grabb också, det kan du säkert kolla upp på något sätt.

Han står blickstilla och spänner blicken i kvinnan. När han säger sitt namn en fjärde gång ger hon med sig och lämnar över ett omärkt kuvert. Björn river upp det, plockar ut biljetten och lägger tillbaka det tomma kuvertet framför kvinnan. Han nickar, slår handflatan på kuvertet och går därifrån. Ordningen är återställd.

Ett par timmar senare, 25 minuter in i första halvlek, har jag noterat ett otal felpassningar, långbollar upp på läktaren, feltajmade tacklingar och offsideavblåsningar.

– Nä fy fan, säger Björn och stoppar ner sitt anteckningsblock i jackfickan. Det finns inget här.

»Det kan vara nyttigt för mig att uppleva en annan verklighet. Jag har kanske högre ambition än de.«

Två veckor senare återstår fyra dagar av transferfönstret. Istället för att leta nya ­spelare till Bayern knallar Björn runt på Österås IP i Hässleholm och gastar direktiv till ett tjog ­killar i 20-årsåldern. Kontraktet med tyskarna sträcker sig fram till sommaren 2013. Han vill inte säga det rakt ut men antyder ofta att den här säsongen blir hans sista som scout.

Helsingborgs förra tränare Bosse ­Nilsson plockar koner vid mittcirkeln. Trots att Bosse är huvudtränare för Björn kommandot över träningen.

– Hjälp varandra! Ni måste hjälpa varandra!

Instruktionen är att hålla bollen inom det egna laget så länge det går på max två tillslag. Spelarna sliter med att få passningarna rätt. Men så blir det lite bättre i några minuter. Björn tittar mot mig och ler snett.

– Såg du?

Jag tittar frågande på honom.

– Jag hade en liten läxläsning före ­träningen med några av killarna. De trodde inte att de behövde dyka upp på reservlagsmatchen. De tror att de kan göra vad fan de vill.

– Sånt händer inte i Bayern, säger jag.

– Nähä, du! Då blir det avstängning och böter och allting. Men det kan vara nyttigt för mig att uppleva en annan verklighet. Jag har kanske högre ambition än de. Det får jag lära mig att förstå.

En lång blond kille haltar av gräset. Bosse Nilsson böjer sig ner och lindar om hans lår med elastisk binda. När tränaren är klar går jag fram till killen och frågar vad Björn tillför laget.

– Han är hård, men rättvis. Synd att han är här så sällan bara, säger killen som heter Niklas och är 18 år.

Han tar sig om vänsterbenet. Det är första gången i karriären han fått en bristning i baksidan. Från andra sidan träningsplanen hör han hur Björn gormar till spelarna att släppa bollen snabbare.

– Det blir mycket bättre när Björn är här, fortsätter Niklas. Mer skärpa, annars kan det bli flamsigt. Vi är ju ett rätt ungt lag.

Efter träningen återberättar jag Niklas ord för Björn.

– Jaa … så är det kanske. Inte åker jag tio mil från Halmstad för att sitta i sandlådan. Det kan jag göra hemma.

Jag tänker på vad Jeffrey Aubynn sade till mig några dagar tidigare om sin tid som ­lärling i Bayern under sent 90-tal:

– Björn tycker att det daltas med unga spelare i Sverige och att tyska ungdomar är tuffare. Han kräver inte bara att man ­kämpar hårt som många svenska tränare gör. Det är lika viktigt att det tekniska blir rätt, och det är klart – alla som kommer till Bayern är väldigt skickliga, så de ­kraven ska man klara. Jag upplevde det som utvecklande. Härdande.

– Samtidigt var han ett stort stöd. Jag var rätt så vilsen som människa när jag var där nere, och behövde lite hjälp. Inte så att han satt med filten och läste sagor, men han hjälpte mig med boendet, bjöd hem mig på middag någon gång och pushade mig.

Jag frågar Björn om skillnaden mellan att träna spelare i Bayern München och i svenska division tre.

Björn skiner upp.

– Egentligen är det inte så stor skillnad. Man måste se till vad de kan och inte kan. Sedan gör man dem bättre.

Det är uppenbart att Björn stortrivs i ­tränarrollen. Jag tänker att han kanske borde ha satsat fullt ut på den karriären istället. Möjligheter har inte saknats. När förbundskapten Lars Lagerbäck tackade för sig 2009 nämndes Björn till och med som tänkbar efterträdare. Jag frågar om han har vad som krävs för en högre nivå.

– Klart jag har! Jag har gått de högsta utbildningarna. Och jag har tränat Bayerns elit­juniorer – det är hög nivå. Men om du ­undrar varför jag aldrig tränat ett allsvenskt lag så har det aldrig varit på tal. Jag skulle aldrig ha avbrutit mitt uppdrag i Tyskland för det.

– Vet du förresten vad jag gjorde på sjukhuset i München när jag låg gipsad efter Europacupfinalen?

– Nej, säger jag.

– Jag kunde ju inte röra mig, men något var jag tvungen att göra. Så jag läste böcker. Ivar Lo-Johansson och Vilhelm Moberg bland annat. Det de skrev om påminde om ­bygden där jag växte upp. De skrev om de svaga i samhället. Nu vill jag ge något tillbaka. Jag växte upp i Perstorp en mil västerut och ­jobbade som idrottslärare i Markaryd i 13 år. Nu har jag min dotter, och så bor min gamla mamma här i Hässleholm.

Björn blinkar med vänsterögat och ler skevt mot mig igen.

– Och så läste jag en massa böcker av en tysk som jag glömt namnet på. Han skrev om en soldat som hela tiden satte sig upp mot, och jävlades med, de överordnade. Jag skrattade så att jag vek mig dubbel i sjuksängen.

– Du som säger att man ska vara ödmjuk mot auktoriteter och aldrig vara kaxig mot äldre, säger jag.

– Jo, men det handlar om uppfostran. Att bli en bra samhällsmedborgare och säga ifrån när man har något vettigt att säga.

Björn greppar en plastmugg och pumpar kaffe ur en termos samtidigt som de unga ­killarna vandrar in i klubbstugan.

– Men man måste lära sig något innan man öppnar truten.