Tyskt testamente

Som spelare plågades Björn Andersson av det tuffa klimatet i Franz Beckenbauers Bayern München. Som ledare i klubben införde han ett mänskligare tänkande – och formade spelarna som dominerar dagens tyska landslag.

Eftersom jag var tre och ett halvt när Berlinmuren föll har jag bara hört talas om den västtyska fotbollens storhetstid. Men genom böcker, korniga TV-klipp och gamla artiklar har jag skapat mig en bild av den fotboll som då var världens mest framgångsrika. Av landslaget, som med löpvilja, disciplin och tjurskallighet vann EM 1972, och sedan manglade ner Sverige på sin väg mot VM-guld på hemmaplan 1974. Av Bayern München, som med nästan samma startelva som landslaget vann tre raka Europacupfinaler. Jag såg häpet hur Franz »Der Kaiser« Beckenbauer styrde spelet trots att han bar mitella (i VM-semi­finalen mot Italien 1970), jag studerade ­Gerd ­Müllers hänsynslöshet i straffområdet, ­målvakten Sepp Maiers mod, den defensiva mittfältaren Franz »Bulle« (»Tjuren«) Roth …

Och hårdast av dem alla, tyskare än tyskarna själva, verkade högerbacken Björn Andersson. En föregångare till Stefan Schwarz som inte släppte en jävel över bron, markerade bort storstjärnor på löpande band och – kanske på grund av att han var så förbannat jobbig att möta – blev måltavla för en av fotbollshistoriens elakaste tacklingar.

Annons

När jag träffade honom för första gången, 2009, hade han redan gjort sig känd som förbannat jobbig även i den svenska fotbolls­debatten. Han hade flyttat hem till Sverige efter 14 år som ungdoms­tränare i Bayern för att scouta Skandinaviens främsta talanger åt klubben. Tidigare hade han rest jorden runt i samma ärende. Han hade sett Cristiano Ronaldo och Ronaldinho som 17-åringar, Kaká som 15-åring och Zlatan Ibrahimovic före genombrottet i Superettan. Nu sade han till mig att han skrämdes av Allsvenskans »låga tekniska klass«. Och landslaget var inte mycket bättre, i en intervju med Aftonbladet analyserade han: »Lasse och Roland har ingen lätt sits. De har egentligen inga bra spelare. Jag vet inte vem man skulle kunna tänka sig. Det är rätt tunt. Man har ju Zlatan, förstås. Och Mellberg är väl hygglig.«

Ett och ett halvt år senare stötte vi på varandra på Örjans vall. Det var allsvensk seriepremiär mellan Halmstads BK och Kalmar FF, och i mina ögon sprang flera spännande talanger ut på gräset: Emin Nouri, Mattias Johansson, Joe Sise, Marcus Olsson och Emil Salomonsson. Björn muttrade:

– Jag bor i stan men jag förstår inte varför jag går hit. Här finns ingenting för Bayern.

När jag så träffade honom i somras sade han att han, efter alla år som talangjägare och ungdomstränare i Bayern, kände ett »sug i magen« när han upptäckte en riktigt spännande talang. Men problemet var det vanliga – ingen och inget höll måttet. Jag sade:

– Om du år efter år säger att du inte ser något för Bayern i Sverige, så undrar man ju vad Bayern ser för nytta med dig.


Vi beklagar, men du har gått in i väggen. Dessbättre är det bara en betalvägg.

Merparten av vårt material är öppet bara för våra prenumeranter (som gör det möjligt för oss att existera). Nu hoppas vi på dig också!

Som prenumerant får du:

  • Sveriges mest prisbelönta magasin i brevlådan varannan månad.
  • Fri tillgång till alla nummer digitalt samt färska artiklar som bara publiceras på hemsidan.
  • Fri bindningstid.

Dessutom får du rabatt i vår webbshop och inbjudningar till releasekvällar samt förhandsvisningar av både film och teater.

Klart jag ska bli prenumerant!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?