Eftersom jag var tre och ett halvt när Berlinmuren föll har jag bara hört talas om den västtyska fotbollens storhetstid. Men genom böcker, korniga TV-klipp och gamla artiklar har jag skapat mig en bild av den fotboll som då var världens mest framgångsrika. Av landslaget, som med löpvilja, disciplin och tjurskallighet vann EM 1972, och sedan manglade ner Sverige på sin väg mot VM-guld på hemmaplan 1974. Av Bayern München, som med nästan samma startelva som landslaget vann tre raka Europacupfinaler. Jag såg häpet hur Franz »Der Kaiser« Beckenbauer styrde spelet trots att han bar mitella (i VM-semifinalen mot Italien 1970), jag studerade Gerd Müllers hänsynslöshet i straffområdet, målvakten Sepp Maiers mod, den defensiva mittfältaren Franz »Bulle« (»Tjuren«) Roth …
Och hårdast av dem alla, tyskare än tyskarna själva, verkade högerbacken Björn Andersson. En föregångare till Stefan Schwarz som inte släppte en jävel över bron, markerade bort storstjärnor på löpande band och – kanske på grund av att han var så förbannat jobbig att möta – blev måltavla för en av fotbollshistoriens elakaste tacklingar.
När jag träffade honom för första gången, 2009, hade han redan gjort sig känd som förbannat jobbig även i den svenska fotbollsdebatten. Han hade flyttat hem till Sverige efter 14 år som ungdomstränare i Bayern för att scouta Skandinaviens främsta talanger åt klubben. Tidigare hade han rest jorden runt i samma ärende. Han hade sett Cristiano Ronaldo och Ronaldinho som 17-åringar, Kaká som 15-åring och Zlatan Ibrahimovic före genombrottet i Superettan. Nu sade han till mig att han skrämdes av Allsvenskans »låga tekniska klass«. Och landslaget var inte mycket bättre, i en intervju med Aftonbladet analyserade han: »Lasse och Roland har ingen lätt sits. De har egentligen inga bra spelare. Jag vet inte vem man skulle kunna tänka sig. Det är rätt tunt. Man har ju Zlatan, förstås. Och Mellberg är väl hygglig.«
Ett och ett halvt år senare stötte vi på varandra på Örjans vall. Det var allsvensk seriepremiär mellan Halmstads BK och Kalmar FF, och i mina ögon sprang flera spännande talanger ut på gräset: Emin Nouri, Mattias Johansson, Joe Sise, Marcus Olsson och Emil Salomonsson. Björn muttrade: