Vilda vänstern

Sedan Erik Hamrén blev förbundskapten har han sökt med ljus och lykta efter en pålitlig vänster­back i landslaget. Valet föll till slut på en livsnjutare som själv medger att han inte gillar försvarsspel. Offside frågade Martin Olsson: Kan vi lita på dig?

Welcome to the O2 messaging service, the person you are calling is unable to take your call.

Första gången jag kopplades vidare till röstbrevlådan log jag för mig själv och lade mig till med min artigaste röst när jag presenterade mitt ärende. Nu ler jag inte längre. Jag har hört samma silkeslena kvinnostämma 68 gånger på nio dagar, och trots alla meddelanden jag lämnat har jag bara fått ett enda livstecken från Martin Olsson. Det var ett SMS som löd: »Är på träning, kan inte snacka nu. Hör av mig senare.« Det är två dagar sedan.

För att undersöka om det finns något smidigare sätt att nå Blackburnproffset ringer jag Martin Dahlin, spelarens agent sedan ett par år tillbaka.

Annons

– Alla som känner Martin vet att han är sån, säger Dahlin. Du får helt enkelt fortsätta jaga, han brukar ringa tillbaka efter ett par dagar.

Två dygn och ytterligare några fruktlösa försök senare kontaktar jag min och Martin Olssons enda gemensamma vän på Facebook – Viasats kommentator Claes Andersson. Lätt desperat frågar jag om han har några förslag på hur man når vänsterbacken. Andersson skrattar:

– Ja du, han är verkligen inte lätt att få tag på. En gång sa han till mig att han »bara skulle ta en massage«, han lovade att slå en signal direkt efteråt. Han återkom efter två veckor. Så lycka till!

Jag ringer andra kollegor. De levererar få konkreta tips på hur man får tag i Martin, men desto fler skrönor om honom. »När hans högstadielärare frågade hur han, som var så dålig på matte, skulle kunna räkna alla pengar han skulle tjäna som Englandsproffs svarade han bara att ›mamma får räkna dem‹«, säger en kollega. En annan berättar att han hört att Martin »åker till Las Vegas så ofta som möjligt – bara för att han kan«. En tredje föreslår att jag ska slå en signal till Ken Ring. Han och Martin har byggt varsitt hus intill varandra i Kenya och ska tydligen vara »rätt tajta«.

Så jag ringer rapparen. Ring berättar att Martin är en »jävligt skön snubbe«, att »Martins mamma lagar världens bästa mat« och att Martin är »en sån som kollar sig i spegeln typ åtta gånger innan han går ut genom dörren«. Men något smidigt sätt att få kontakt med spelaren kan han inte tipsa om.

När jag går och lägger mig samma kväll snurrar två frågor runt i mitt huvud. Hur kan någon ha över 70 missade samtal och inte ringa tillbaka trots att han lovat? Och framförallt: med Daniel Majstorovic skadad och Mikael Lustig i frysboxen i Celtic, är det verkligen den här killen som ska staga upp vår backlinje tillsammans med Olof Mellberg i sommar?

 

Martin Tony Waikwa Olsson och hans tvillingbror Marcus föddes i Gävle den 17 maj 1988. När Martin och Marcus var fem år fick mamma Maggie jobb i Helsingborg och flyttade tillsammans med tvillingarna och deras äldre syster Jessica till en lägenhet i Närlunda, området där Henrik Larsson växt upp några år tidigare. Henke hade redan dragit till Feyenoord när Martin och Marcus började spela fotboll i anfallsstjärnans moderklubb Högaborgs BK två år senare, men rastaflätskillen var ändå den självklara idolen för klubbens knattar. Det gällde dock inte Martin. Han föredrog engelska ligan framför den holländska, och såg upp till Ryan Giggs som var snabb och vänsterfotad – precis som han själv.

– Martin och Marcus var för jäkla lika »Henke« när de kom fram – lika små, lika snabba, lika tekniska, säger Högaborgs Kenneth Karlsson som tränat både tvillingbröderna och Henrik Larsson.

Uppväxten bestod egentligen bara av fotboll. På eftermiddagarna sprang Martin och Marcus över till Harlyckans IP – Högaborgs hemmaplan 20 meter från tvillingarnas hem – så fort de kom från skolan. Om de inte hade träning med laget övade de skott mot en äldre målvakt som erbjöd alla som lyckades överlista honom 100 kronor. Så fort någon satte en boll kontrade målvakten med »kvitt eller dubbelt«. Tävlingen slutade sällan innan solen gått ner, lika sällan bytte några pengar ägare.

Allra roligast hade Martin på Harlyckan när det regnade. Han älskade att glidtackla och utmanade Marcus i vem som kunde glida längst i det våta gräset. Eftersom det var förbjudet att vara på Aplanen på fritiden, och tacklingarna skapade stora revor i mattan, tvingade de en kompis att hålla utkik efter vaktmästaren.

Under ett läger med Skånelagets P16-trupp kallade Kenneth Karlsson, som även var distriktslagscoach, till sig Martin och förklarade att han behövde en vänsterback. Martins snabbhet och fina vänsterfot skulle vara till stor nytta på kanten. För att göra positionen än mer lockande tillade Kenneth: »Om du spelar vänsterback så har du mycket större chans att komma med i landslaget. Där är det alltid grym konkurrens på mitten.« Martin accepterade och fick en given startplats i både Skånelaget och klubblaget.

Två år senare, när bröderna var 17 år, tog de flyget till England för att provträna med Blackburn Rovers ungdomsakademi. Under två veckor drillades de tillsammans med ett femtiotal andra ungdomar som försökte imponera på tränarna vid sidlinjen. Martin var tagen av stundens allvar och efter första veckan kände tvillingarna att Marcus var den som låg närmast kontrakt. Den andra veckan gick det bättre för Martin och när det var dags för domen var det honom klubben valde. Blackburn hade ont om ytterbackar, i synnerhet vänsterfotade sådana.

Hemma i Högaborg var Kenneth Karlsson tveksam till Martins framtidsplaner. Killen hade visserligen pratat om Premier League sedan han var åtta år, men tränaren trodde inte att Martin var redo. 17-åringen lyssnade inte – i januari 2006 tog han flyget till England medan Marcus stannade kvar med Kenneth på Harlyckan.

Martin Olsson

Annons

Född: 17 maj 1988

Längd: 179 cm

Vikt: 81 kg

Klubbar: Högaborgs BK –2005, Blackburn Rovers FC 2006–

Meriter: Blackburnfansens pris Young Player of the Year (2007/2008), Goal of the Season (2009/2010)

Landskamper: 8 A (4 mål), 34 U (2 mål)

De vältrimmade häckarna och de brunröda tegelhusen är som tagna ur en engelsk deckare. Det är en tisdag i slutet av april.

Fotograf Peter Widing och jag har kommit till Brockhall Village via den elva kilometer långa landsvägen från Blackburn. Bakom två stora vägbommar som bevakas av en säkerhetsvakt i flott uniform ligger de jämngröna gräsmattorna och de välskötta rabatterna på rad. Brockhall Village är en gated community, med övervakningskameror strategiskt utplacerade bland de drygt 400 husen. En informationstavla berättar att British Heart Foundation erbjuder hjärtstartskurser åt områdets invånare de kommande två tisdagarna. En bit bort på gatan är en äldre man ute och rastar hunden. Före avresan läste jag att en av invånarna för ett halvår sedan ville öppna en affär här, innanför bommarna, varpå en het debatt bröt ut i lokaltidningen Lancashire Telegraph. »Antalet främlingar i området kommer att öka explosionsartat«, skrev någon. »Det kommer bara att leda till att en massa ungdomar står och dräller utanför«, skrev en annan. Totalt skickades mer än 30 överklaganden in till byggnadskontoret.

Det är 20 dagar sedan jag började jakten på Martin Olsson. När jag väl fick kontakt med honom tog det bara två dygn innan jag satt på ett flyg till England, och väl här måste jag säga att jag är förvånad. När jag läste i Aftonbladet om tvillingarna Martins och Marcus »lyxliv« i Premier League för tre veckor sedan såg jag ingen sömnig pensionärsidyll framför mig. Martin berättade i artikeln att hans första råd till Marcus, när brorsan sex år efter Martin flyttade hit i januari, var att köpa en Louis Vuitton-necessär. Själv hade Martin precis köpt ett Cartierur eftersom han »behövde en dyrare klocka«.

– Hallå! Ni får gå in där borta!

Från fönstret i ett av husen vinkar Martins flickvän Nathali frenetiskt mot några vita glasdörrar.

– Tredje våningen till vänster, tillägger hon på bred skånska.

En minut senare hälsar Nathali oss välkomna in. I hallen står 18 par skor uppradade i ett hörn, ett doftljus fyller rummet med vaniljlukt.

– Det är bara att gå in, de är där inne, säger Nathali.

I en svart skinnsoffa i vardagsrummet halvligger Martin med blicken på en enorm platt-TV. Han bär en briljant i varje öra och är klädd i svarta jeans, vita tubsockor och en svart tröja med texten »Billionaire boys club« tryckt på bröstet.

– Tja, slå er ner. Vi chillar bara lite, brorsan kom precis hit, säger han och pekar på sin en minut äldre tvilling Marcus.

Lägenheten ligger bara 400 meter från träningsplanerna där bröderna var på try-outs hösten 2005. Två minuters promenad åt andra hållet ligger seniorernas anläggning. Martin har just varit där och kört rehabträning eftersom »ljumskarna strular«. Det har de gjort de senaste månaderna. Om han inte tar sina sprutor kan han knappt jogga.

– Jag vet att det inte är så bra att käka för mycket tabletter och ta en massa sprutor, men jag gör det nu. När klubben kämpar för att stanna kvar i Premier League måste alla ge hundra procent. Sedan är det ju EM i sommar också.

Han berättar att det här är en rätt typisk dag i hans liv. Han tar bilen den korta vägen till träningen på förmiddagen, käkar lunch tillsammans med laget och rattar sedan bilen hem igen. Här vilar han ett par timmar innan han antingen »hänger med Natti«, slappar i soffan eller spelar TV-spel. Någon gång i veckan kör han till Manchester, som ligger 45 minuter bort, för att shoppa. Storstadsbesöken har underlättats avsevärt sedan han tog körkort i höstas. Fram till dess fick han skjuts av en av klubbens drivers fram och tillbaka.

– Det var soft i början, säger Martin. Men efter fyra år insåg jag att det blev rätt dyrt. Det är liksom som en taxi, så man måste faktiskt betala föraren. Dessutom var det drygt att veta att någon satt i en bil och väntade medan jag åt eller gick på bio. Det kändes stressande på något sätt.

– Du har bara 400 meter till träningen, kör du alltid dit? frågar jag.

– Nä, är det fint väder så går jag…

Han skrattar till.

– Äh, vad fan sitter jag och ljuger för. Det är klart att jag alltid tar bilen.

Närkamp. När Marcus spelade i Halmstad brukade tvillingarna mäta sin fingerfärdighet över nätet. Genom ett headset hånade M­artin brodern efter varje mål. I dag behövs inget headset, de bor hundra meter från varandra och träffas i stort sett varje dag.

Martin har bott här i Brockhall Village sedan han lämnade Högaborg för snart sju år sedan. De första åren levde han inackorderad tillsammans med de andra akademispelarna på träningsanläggningen. Det var en tuff tid. Förutsättningarna för att bli bra på fotboll var precis så goda som Martin hade hoppats – med »sjukt fina planer och ett fett gym« – men konkurrensen i laget gjorde att inte ens han, som alltid har nära till skratt, kom in i gänget. Spelarna som kände att deras platser i laget var hotade försökte skaffa sig ett överläge genom att frysa ut de nya killarna.

Martin var inte van vid det hårda klimatet. Han hade lämnat Högaborg, som till skillnad från exempelvis Helsingborgs IF aldrig toppade sina ungdomslag, för en klubb där tränarna skrek »what the fuck are you doing!?« när han slog ett felpass. Dessutom fanns det en massa regler. Spelarna skulle vara inne på anläggningen senast klockan åtta och i säng vid elva. De kameraövervakades ständigt och det tog ett tag innan Martin lärde sig hur man smugglade in pizza och läsk på rummet utan att bli påkommen. I Helsingborg snackades det om att han, likt många ungdomsproffs före honom, snart skulle komma hem med svansen mellan benen. Martin kände av pressen och spelet fungerade inte.

När han åkte hem för att fira jul efter första året var han långt ifrån nöjd med tillvaron. Att brorsan Marcus berättade hur han chillade med polarna, käkade kebab och spelade basket på dagarna gjorde inte hemlängtan mindre. Efter ett par veckor i Sverige återvände Martin ändå till England. Han hade bestämt sig för att strunta i vad folk i Helsingborg tyckte och tänkte. Han skulle ge Blackburn en rejäl chans. Problemet med lagkamraternas taskiga attityd löste han när han kom tillbaka till England genom att ge en annan spelare »två boxar« i ansiktet.

– I dag är jag väl inte jättestolt över det, säger Martin. Men just då kändes det som enda lösningen. Jag behövde få respekt, därför lät jag nävarna snacka. När man är uppe i A-laget behöver man inte slåss för att få respekt, då vet alla vad man kan. Men i ungdomslaget har du fortfarande väldigt mycket att bevisa. Pressen är helt sjuk.

Från och med våren 2007 tog Martin en startplats i Blackburns ungdomslag och efter sommaruppehållet fick han också träna med A-truppen. I försäsongens sista träningsmatch A-lagsdebuterade Martin inför 8 500 personer borta mot Preston. Rovers vann med 3–0 och efter matchen sade managern Mark Hughes att talangen snart var redo för Premier League.

Den sista december 2007 fick 19-åringen, bara ett par timmar före avfärden mot Derby, besked om att han skulle sitta på bänken. Med tio minuter kvar av Premier League-matchen ersatte han Morten Gamst Pedersen på vänsterkanten. Martin var så chockad att han inte ens hann bli nervös. Våren som följde tog Martin plats på bänken ett tiotal gånger till och fick speltid i ytterligare en mach. I slutet av säsongen utsåg Roversfansen honom till »Young player of the year«.

Annons

När Martin kom tillbaka till Blackburn efter sommaruppehållet hade Mark Hughes flyttat till Manchester City. Ersättare blev en av Martins barndomsidoler – Manchester United-legendaren Paul Ince. Snart fick Martin starta regelbundet på vänsterbacken, och när serien vände vid jul kände han sig som en etablerad A-lagsspelare. Problemet var att Blackburn bara hade tre segrar på 17 matcher. Ince blev en av de snabbast sparkade tränarna i Premier Leagues historia. In kom istället Sam Allardyce, en tränare Martin hade hört inte bara skulle vara hård utan »helt jävla galen«. Ryktet var inte ogrundat, men framför allt visade sig Allardyce inte vara lika förtjust i svensken som Ince var. Martin fick fortsätta träna med A-laget men spelade bara med reserverna.

Han tröstade sig med att han hade ett U21-EM i Sverige att se fram emot på sommaren. Det skulle bli kul att få visa upp sig på hemmaplan, och han visste att en bra insats kunde betyda att andra klubbar lade märke till honom. Men mästerskapet på hemmaplan blev inte vad han hade tänkt. Efter att ha fått chansen i knappt 30 minuter i gruppspelet spelade han från start, som vänsterytter, i semifinalen mot England. När han byttes ut i halvtid stod det 3–0 till England, 45 minuter senare hade Sverige kvitterat till 3–3. England vann till slut på straffar.

– Jag hade spelat varje match i kvalet, suckar Martin. Sen var det som att det var över innan det ens hade börjat. Jag är inte sån att jag behöver en massa förklaringar till varför jag inte får spela. Att Jörgen Lennartsson föredrog Emil [Johansson] i backlinjen var väl okej. Men det gjorde ju inte mig mindre besviken.

När Martin kom hem till Blackburn bestämde han sig: han skulle inte ägna en tanke åt motgången utan rikta all energi på att träna ännu hårdare. Det gav resultat – redan under de första månaderna startade han i ett fleral matcher i Premier League, och när han cykelsparkade in ett mål i Ligacupsemifinalen mot Aston Villa i januari 2010 konstaterade managern Allardyce att fullträffen var »lika fantastisk som spelaren«.

När säsongen summerades hade Martin spelat 21 av 38 matcher, och Blackburnfansen röstade fram målet mot Villa till Årets mål.

 

Marcus lyfter fjärrkontrollen och höjer volymen. På den 60 tum stora skärmen kommenterar Blackburns högerback Míchel Salgado senaste matchen mot Norwich. Martin pekar på TV:n och säger:

– Han är fan kung alltså. Fatta att han har lirat med Real. Och vunnit Champions League två gånger! Han är riktigt trevlig och ger mig alltid tips och så. Det är stort alltså.

– Öj, tysta nu! Kolla denna feta assisten! ropar Marcus.

TV:n visar hur Marcus slår en tremeterspassning i sidled till Junior Hoillet, som sedan dribblar bort två spelare och bombar in bollen i det bortre krysset.

– Skämtar du eller? Det där är fan ingen assist! protesterar Martin.

– Du är bara avundsjuk för att du fick börja på bänken, flinar Marcus.

Det har gått drygt tre månader sedan brödernas tillvaro förändrades totalt. Efter en ligamatch mot Fulham frågade managern Steve Kean vad Martin skulle säga om att »lira med brorsan igen«. Martin fick bara ur sig ett mumlande: »Jo, det skulle vara kul.« Marcus Halmstads BK hade åkt ur Allsvenskan och spelaren letade efter en ny klubbadress. Tränaren sade: »Slå honom en signal och fråga om han är intresserad. Jag har hört att han är free agent

Direkt när Martin kom hem ringde han Marcus, som var på januariturné med landslaget i Qatar. Samtidigt som han berättade den roliga nyheten skickade han med en brasklapp: »Alltså, de flippar ju så mycket med mig här, så jag vet faktiskt inte om de menar allvar.« Marcus tyckte att det lät »lite väl stört« att luras om en transfer och bad brorsan att fråga Kean rakt ut om han menade allvar. Frågan behövde aldrig ställas. Dagen därpå undrade managern vad Marcus hade sagt. Martin ljög för att inte göra bort sig: »Jag har inte fått tag i honom, men jag ska försöka i dag igen.« Han sprang ut från anläggningen och ringde Marcus från parkeringen. Han visste att det var ont om tid, med tre dagar kvar av registreringsperioden i Premier League förhandlade Marcus med både norska Viking Stavanger och belgiska Standard Liège. Han hade redan tackat nej till Djurgården.

Tre dagar senare flyttade Marcus in på Martins soffa, körde ett träningspass med laget och skrev på ett två och ett halvt år långt kontrakt med Blackburn. Sedan dess går bröderna under namnet »Mary-Kate and Ashley – the real Olsen twins« i Rovers omklädningsrum. Lagkamraterna garvar högt varje gång de jämför Martin och Marcus med skådespelerskorna.

– Så jävla lamt namn, säger Martin. Men vad fan ska vi svara på det? Vi är ju tvillingar. Det gick verkligen sjukt snabbt när Marcus kom hit. Jag var helt chockad i flera dagar.

– Vadå? Jag är fortfarande chockad, säger Marcus och berättar att han än i dag hajar till när han drar på sig Roverströjan.

– Och fan vad du var nervös i början, garvar Martin. Som när vi var på Emirates!

Martin vänder sig mot mig:

– Alltså, vi gick in på planen för att kolla på mattan. Det var första matchen som Marcus var med på. Vet du vad han gör? Han drar upp mobilen ur fickan och börjar fota planen! Fan, då fick jag gå fram och säga till honom alltså. Han var ju där som spelare, inte som turist.

Marcus ler generat medan han låtsas fingra på telefonen.

Den senaste tiden har inte varit helt sorglös för bröderna. Blackburn ligger risigt till i tabellen.

– Vi har aldrig legat så här illa till innan, säger Martin. Jag tycker att vi har haft mycket otur i år.

Jag frågar om han vill byta till en bättre klubb.

– Alltså, jag vill ju testa spel på en högre nivå. Jag tror att jag skulle utvecklas ännu mer som spelare i ett bättre lag. Här måste jag ju försvara hela tiden också, det kan ju en spelare som Dani Alves typ skita i. Sätt honom i Blackburn under en säsong så ska du få se hur bra han gör det.

Martin vänder sig mot Marcus igen.

– Ska vi ta en match på Fifa eller?

– Visst, men du får inte bli ledsen när jag spöar dig inför journalisterna, svarar Marcus.

Martin öppnar ett skåp som är fyllt till brädden med spel. Han matar in skivan i konsolen och väljer Manchester City. Marcus protesterar:

– Är du rädd för att förlora eller?

– Du, jag kan fan vara Blackburn och ändå spöa dig.

– Äh, jag tar dig med Halmstad om du vill, svarar Marcus.

Det blir Manchester City mot Real Madrid. I tio minuter sitter tvillingarna blickstilla i soffan med halvöppna munnar. Fingrarna smattrar över kontrollerna. Vi hör flickvännen Nathali sucka utifrån köket:

– När de två väl börjar så slutar de aldrig. De är som galna i det där spelet.

Martins replik kommer först två minuter senare, när hans City leder med 1–0 i halvtid:

– Ja, särskilt när jag får besök av polarna från Sverige. Då spelar vi fan från det att jag kommer hem från träningen tills det svider i ögonen. Och då ligger Nathali inne på rummet och tjurar.

Han ler och berättar att det har gått två och ett halvt år sedan Nathali lämnade Malmö och flyttade hit. Sedan ett år tillbaka pluggar hon skönhetsvård i Manchester.

– Jag kan inte ett skit om sånt men det är roligt att hon gör sin egen grej. »Natti« är perfekt. Hon älskar att laga mat och städa och så, utan att man behöver säga till henne. Sedan är det skönt att hon snackar svenska också. Vi kan snacka om allt.

Martin vinner TV-spelsmatchen med 2–1 och sträcker armarna i luften:

– Fan vad gott! Vad var det jag sa?

När han sätter sig till rätta i soffan tar han sig för höger ljumske. Jag frågar om smärtan kan ställa till problem för hans kommande EM-spel. Han skakar på huvudet.

– Nej. Det är typ bråck, tror jag. Men jag kan spela på tabletter. Läkarna säger att operation är det enda sättet att få det riktigt bra. Jag får ta det efter EM, för jag kommer att bli borta i typ fyra veckor.

Martin vänder sig till Marcus.

– Eller visst är det fyra veckor?

– Ja, typ, svarar brorsan.

– Hur länge var du borta med din höft?

– Sex veckor. Men det var ju inget problem i Halmstad, där är det tre månaders försäsong så då är det ju bara skönt att vara borta lite. Här är det väl bara fyra veckors försäsong, va?

– Är du dum eller? Det är typ sex veckor här.

Bättre och bättre. Martin känner f­ortfarande att han utvecklar sitt spel varje dag. Det senaste året har han specialstuderat Chelseas Ashley Cole: »Han är snabb och vill framåt precis som jag, men det jag imponeras mest av är hans aggressivitet… Han går för fullt i varje duell och är riktigt jobbig att möta.«

Det är inte helt lätt att få grepp om Martin Olsson ens när man väl fått tag i honom. Och det är inte självklart att föreställa sig hur den här lite loja och vimsiga killen i sommar ska stå emot framstormande ukrainska, engelska och franska storspelare. Uppgiften lär kräva försvarsdisciplin, hög koncentration och att han gör några av sitt livs bästa matcher. Visst har han de senaste åren växt in i Premier League och tagit en startplats i det svenska landslaget men han erkänner själv att det fortfarande är »roligare att springa framåt och anfalla än att springa bakåt och försvara«. Och när han berättar om skillnaden mellan U21-landslaget och A-landslaget lyfter han upp att han måste agera mer professionellt och moget nu hos de stora killarna, men tillägger i samma andetag att han inte är »särskilt mogen av sig«.

Dessutom radar han upp plattityder när man ber honom analysera sig själv. När jag påminner honom om att han är den enda ur sin årskull som tog sig hela vägen in i Blackburns A-lag konstaterar han: »Sån är fotbollen.« När han pratar om hur snabbt han slagit sig in i landslaget säger han: »Jag tänker inte så mycket på det – jag bara kör.« När han ska förklara varför han gjort fler mål på åtta landskamper än på drygt 100 Blackburnmatcher filosoferar han: »Jag har väl haft lite tur, sån är fotbollen.«

Till slut får jag nog och ber honom konkretisera:

– »Sån är fotbollen« säger du ofta. Men hur är fotbollen?

– Jag vet inte, svarar han. Jag har aldrig riktigt tänkt på det.

Martin tar fotbollsspelarnas tråkigaste standardsvar till en helt ny nivå. Samtidigt är det just den där bekymmerslösa personligheten som han har nytta av på planen. Han stressar inte upp sig när han ställs inför stora utmaningar. Han vill framåt och springer i 90 minuter utan att tänka så mycket på om han är trött eller om det är värt det. Det verkar vara en vägvinnande mentalitet för just ytterbackar. Roberto Carlos och Dani Alves är bara två exempel på spelare som skapat sig framgångsrika karriärer på att löpa längs kanten med ett leende.

– Martin visar framför allt ett stort mod och det är ju sådant som jag vill se, betygsätter förbundskapten Erik Hamrén. Det senaste året tycker jag också att han har blivit bättre defensivt. Tidigare såg jag honom mer som en yttermittfältare, men nu utnyttjar han sin speed även i försvarsspelet, och då kan jag spela honom där.

Martins gamla ungdomstränare Kenneth Karlsson menar att spelaren är mycket mer beslutsam än vad han kan verka vid första ögonkastet.

– När han gick med på att bli vänsterback i P16-laget insåg jag att han verkligen hade potential. Det var inte så att jag såg en framtida stjärna framför mig, men jag såg en spelare med samma envishet och träningsvilja som Henke Larsson hade som ung. Och eftersom han är så teknisk visste jag att han skulle kunna bli en modern ytterback, en sådan som tar hand om en hel kant själv.

Martin har i ärlighetens namn också fått en del hjälp på vägen för att slå sig in i landslaget – konkurrenterna har straffat ut sig själva. För ett och ett halvt år sedan satt Martin hemma framför TV:n och såg Behrang Safari skicka iväg ett av svensk fotbolls mest omskrivna inkast. Hollands Wesley Sneijder fick bollen mitt i steget och kunde enkelt passa vidare till Ibrahim A-fellay som ökade på ledningen till 2–0. Hamrén bytte ut Safari i halvtid och Sverige förlorade matchen med 4–1.

– Det var ju inte så att jag ställde mig upp i soffan och dansade när jag såg Safari kasta, säger Martin. Jag tänkte liksom inte: »Yes, det här är min chans.« Men samtidigt visste jag ju någonstans att ett sånt misstag kunde få stora konsekvenser. Sån är fotbollen, och det vet Safari också.

Ersättaren Oscar Wendt glänste inte heller när han fick chansen. Och när både Safari och Wendt fick snålt med speltid i sina nya klubbar stod dörren till start-elvan vidöppen för Martin.

– Jag var ändå helt chockad när jag såg att jag var med i truppen mot Finland som vänsterback, säger han. Jag kollade flera gånger för att vara säker på att mitt namn verkligen var listat som försvarare.

Chaffis. I fyra år tog Martin hjälp av Blackburns privata drivers varje gång han ville åka någonstans. Nu agerar han själv chaufför på daglig basis: »Marcus åker med mig till träningen varje dag. Han har inte vågat säga till någon att han inte har körkort… då skulle alla flippa med honom i omklädningsrummet.«

Klockan tjugo över elva på onsdagsförmiddagen lämnar Martin planen och går mot träningsanläggningens huvudbyggnad. Den svarta fleecemössan har inte ens hunnit bli fuktig, Martins ljumskar gör att han bara får träna med gruppen i 20 minuter. Nu väntar gymmet medan lagkamraterna kör tvåmål. Trots det har han ett leende på läpparna när han kommer ut från anläggningen två timmar senare. Klubbens sportchef Simon Hunt har samma dag gått ut i pressen och sagt att han tycker att både Martin och Marcus borde spela EM i sommar. När vi sätter oss i bilen frågar jag Martin om han håller med. Han nickar.

– Och detta säger jag inte bara för att det är min brorsa. Men har du lirat mot Manchester United, City och lag på den nivån, så klarar du lätt att spela i landslaget. Marcus borde få hänga med som en liten joker, typ. Han skulle ju inte få spela kanske… men det skulle vara roligt.

– Hur tror du att det kommer att gå för er i EM? frågar jag.

– Svårt att säga. Men jag tror att det kan gå riktigt bra, vi kan slå alla. Det är likadant som i Premier League: ena dagen kan vi vara totalt utspelade av Manchester United, nästa dag kan jag plocka bort Arsenals Theo Walcott som om det inte är någonting. Så för egen del är jag van. Jag har ju mött spelare som Walcott, Lennon och Ashley Young hur många gånger som helst. Vår EM-grupp är helt öppen tror jag. England får alltid en extrem press på sig, jag tror att det gäller att inte visa för mycket respekt bara. Och Frankrike… ja, de kan ju strejka eller vad som helst.

Martin krypkör genom Brockhall Village i sin vita Audi A7. Gatorna är tomma, så när som på ett tiotal bilar som står prydligt parkerade på numrerade parkeringsplatser. Jag tittar på Martin. 23-åringen bakom ratten har förvisso glittrande stenar i öronen och får bilen tvättad av klubben varje vecka, men känslan av ett ganska oglamouröst liv är ändå påtaglig. I snart sju år har han bott här i ett inhägnat område ute på en åker, granne med en drös pensionärer och en träningsanläggning. Jag frågar hur det egentligen ligger till med ryktet om det glassiga proffslivet och berättar att jag har hört att han drar till Las Vegas så fort han kan.

Martin tittar häpet på mig.

– Haha! Det där låter ju helt sjukt! Det hade ju varit kul om det var så, men när jag semestrar så gör jag som alla andra: shoppar, går på sightseeing, chillar.

– Huset i Kenya då, är man granne med Ken Ring måste det ju bli en del fester?

– Faktiskt inte. Jag byggde det där för att min mamma längtade tillbaka till Kenya, hon är därifrån. Visst, Ken har ett hus bredvid men det är rätt lugnt. Vi hänger en del bara. Han har startat ett fotbollslag som jag var och hälsade på häromåret. Det var fan lite nervöst, de trodde att jag var värsta Cristiano Ronaldo bara för att jag spelar i Premier League. De ville att jag skulle trixa och grejer. Men det löste sig, jag sköt mitt första skott rakt i krysset och sen körde jag bara.

Martin rattar in bilen på en av de två parkeringsplatserna som tillhör hans femrumslägenhet. Jag frågar om han inte tycker att det är segt att bo här ute och behöva köra 45 minuter till Manchester varje gång han vill hitta på något.

– Det är klart att man kan tycka att det är negativt att bo här, säger han. Men man kan också se det positivt. Det finns liksom ingenting som stör, och jag har nära till träningen. Jag har insett att det inte kan vara »alkohol, alkohol, alkohol« om man vill komma någon vart i fotbollen. När jag kom hit var det svårt att fokusera på rätt saker. Nu vet jag vad som fungerar, och jag trivs med det. Om jag ska fira en seger så drar jag inte till krogen, jag tar bilen till McDonald’s och trycker i mig allt jag kommer över istället. Dagen efter åker jag till träningen och är seriös igen.

Han skrattar.

– Eller okej… jag kanske äter skitmat dagen efter också. Men sedan är jag seriös.

Jag säger att han får saker att låta väldigt enkla. När han hade hemlängtan som 17-åring förträngde han bara känslan och körde på. När han fick en motgång i U21-EM bestämde han sig för att inte älta det överhuvudtaget. När Expressen i februari frågade vilka råd han kunde ge landslagstruppens nykomling John Guidetti svarade han att det i så fall skulle vara att »inte tänka alls«.

Martin rycker på axlarna:

– Ja, alltså, alla är ju olika men jag spelar bäst när jag inte tänker så mycket. Om man börjar fundera och så där blir det lätt press på en. Det är bättre att bara köra på.

Jag säger att det nästan låter som att han är rädd för att tänka.

– Nej… eller jag vet inte.

Han tystnar. Sedan ler han och säger:

– Jag har faktiskt inte tänkt så mycket på det.