På din hemsida finns en fråga om vad du helst gör en träningsfri dag. Du svarar: »Trainingsfrei??? Was ist das?«
– När jag svarade så spelade jag i Potsdam. Där tränade vi ofta tre gånger om dagen under försäsongen. Det var jobbigt, men samtidigt gillade jag hårdträningen. När jag kom till Malmö kunde jag inte förstå varför vi ibland hade två lediga dagar i veckan. Så mycket kan man ju ändå inte fika! I dag vet jag att det är viktigt med vila också. Fast jag tycker fortfarande att vi borde träna mer än vad vi gör.
Kan du inte unna dig själv att ta det lite lugnare? Du har trots allt redan vunnit allt som går att vinna.
– Det stämmer inte. Jag har inget OS-guld.
Nästan allt då.
– Visst, men följden av framgång blir ju alltid att man så snabbt som möjligt vill uppleva den igen. Åtminstone är det så för mig. Så länge jag hela tiden sätter upp nya mål att sträva mot kommer drivkraften automatiskt. Då förlorar jag aldrig min hunger.
Har du alltid varit så disciplinerad?
– När jag var liten tänkte jag bara på att ha roligt och att bli så bra som möjligt, så inställningen kom naturligt. Eftersom jag var bättre än de andra tjejerna fick jag spela i ett lag med killar. I början klagade vissa när de såg mig: »Ska hon verkligen vara med oss?« Då gällde det för mig att visa att jag var bra nog. När jag sedan spelade bättre än alla killarna var det ingen som klagade längre.
Du växte upp i Chemnitz i Östtyskland. Upplevde du några skillnader jämfört med väst?
– Egentligen inte, jag var bara fyra år när muren revs. Men när jag spelade i ungdomslandslagen brukade en del tjejer från väst reta oss för vår dialekt. Och så skojade de om att vi inte hade några bananer, eftersom bananer varit svåra att få tag på i Östtyskland.
2011 var du pålitlig målskytt i Turbine Potsdam som då var ett av världens bästa lag. Varför flytta till Sverige i det läget?
– Efter tio säsonger i Potsdam behövde jag se något nytt. I dag är jag glad över att jag vågade röra på mig. I Malmö fick jag för första gången spela fotboll på heltid, i Potsdam jobbade jag på kontor 20 timmar i veckan. Men den största skillnaden är att spelarna är mer involverade i Sverige. I Tyskland bestämmer tränaren allt här frågar de oss vad vi tycker om övningarna och taktiken. Till och med våra tonåringar Nathalie Persson och Sarah Mellouk vågar säga vad de tycker.
Men du säger tydligen inte så mycket på lagmötena?
– Nej, jag lyssnar mest. Jag tycker inte så mycket om att stå i centrum.
Borde du inte bli mer självisk? Flera spelare jag har pratat med säger att du hade gjort ännu fler mål då.
– Vår anfallstränare Jan Mattsson, som är med oss några gånger i veckan, säger också att jag borde skjuta oftare. Men det är viktigare att vi vinner SM-guld än att jag vinner skytteligan.
Kanske är det den här inställningen som gör att ditt namn saknas på Fifas nomineringslistor när världens bästa spelare ska utses?
– Jag tänker inte så. Alla människor behöver känna uppskattning, men jag gillar framför allt känslan av att vara en del av ett starkt lag. Eftersom jag spelar längst fram är det naturligt att jag gör en del mål. Det betyder inte att jag är viktigare än de andra.
Så du deppar inte över att ditt målsnitt i landslaget är betydligt mer blygsamt? Där har du gjort 31 mål på 113 landskamper.
– Med landslaget har det varit lite speciellt. Jag blev väldigt ledsen när jag inte kom med i truppen till hemma-VM 2011. Ofta har jag också varit inhoppare eller fått spela på kanten. Men sedan i våras har jag fått starta längst fram och det är där jag känner att jag gör störst nytta. Förhoppningsvis blir det så i VM också.
När Sveriges landslag jublade över att ha kvalificerat sig till VM 2015 lär du ha sagt: »Man firar inte när man går till VM, man firar när man vinner VM.«
– Ja, jag blev lite förvånad över att de firade så mycket. Att Sverige gick till VM var ju bara normalt. Jag vet inte, det kanske är en svensk tradition att fira efter ett lyckat kval? I Tyskland tog vi det lugnare. Det är ju nästa sommar det verkligen gäller.
Du har startat alla seriematcher sedan du kom till Rosengård och Champions League-spelet gör årets säsong extra lång. Du är inte rädd att bli sliten?
– Så ofta spelar vi inte. Och i vinter ska jag faktiskt åka på semester till Mauritius. Men jag kommer nog att träna en del där också, man kan inte bara sitta still i två veckor. Då blir man ju galen.