Arild Stavrum om att skriva

19 år efter att ha skjutit SM-titeln till Helsingborgs IF gav Arild Stavrum ut sin åttonde bok – en biografi om sin förra guldtränares fotbollsliv.

 Hur var det att skriva om Åge Hareide?

– Roligt och konstigt. Vårt första samtal blev för långt och utflytande, om gamla minnen och allt möjligt. Väldigt ineffektivt. Efter det såg jag till att strukturera upp samtalen, och då upplevde han nog att det blev professionellt. Ibland kändes det väldigt konstigt att försöka få sin gamla tränare att öppna sig, men han gjorde det lätt för mig.

I boken säger den tidigare landslagsmålvakten Thomas Myhre att han »hatar Åge Hareide«. Kändes det bekvämt att skriva ut den sortens kritik?

Annons

– De är två starka personligheter som hamnade på fullständig kollisionskurs. Jag ville visa att sådana saker sker inom fotbollen. Konflikter med spelare är en del av att jobba i ett utsatt yrke. Det var viktigt för mig att ha med.

Varför?

– Jag har läst många biografier där huvudpersonen lyfts till skyarna. Det blir sällan bra. Jag ville att den här boken skulle visa flera perspektiv av Åge, istället för att komma med ursäkter och bara skildra vad som var positivt.

Ville Åge också det?

– Jag tänkte att han kanske skulle reagera när han läste igenom utkastet, men han ville bara ändra tre småsaker i sina egna citat. Han hade inga problem med folk som var kritiska.

I en scen beskriver du hur Åge inför hela laget kritiserar din defensiv i en match där du har gjort tre mål. Handen på hjärtat: Du hatade honom också?

– Han är snällare nu. Men jag hade Åge som tränare i fem säsonger och det var nog mina fem bästa i karriären. Vi hade en bra relation, även om han ofta gav mig en del kjeft. Det gjorde han för att motivera mig och i längden vinna fotbollsmatcher.

Du intervjuade över 60 personer som har varit involverade i Hareides karriär. Var researchprocessen jobbig?

– Det var inte helt lätt att sortera. Men jobbigt? Nej, snarare var det jätteintressant att diskutera fotboll med många framträdande personer från hela Norden. En rejäl, bred research utgör alltid grunden. När jag skrev en barnbok om Maradona åkte jag till Buenos Aires för att kunna skildra verkliga detaljer från hans barndomskvarter och arenan där.

Du har skrivit en fotbollsroman, en självbiografisk »familjelivsguide«, fyra barnböcker, en kriminalroman och nu en biografi. Har du svårt att välja genre?

– Jag gör det inte lätt för mig själv, men jag gillar att testa nya saker. Det finns också likheter mellan genrerna. Det viktigaste när man skriver en roman är att man klarar av att ge en person både goda och dåliga sidor. Så är det i verkliga livet också, och att skildra en persons olika sidor gör även en biografi mer intressant.

Skrev du även under spelarkarriären?

– Jag började skriva för en lokaltidning i min hemstad Kristiansund när jag var 22 eller 23. Då hade jag länge gillat att skriva och läsa. Sedan fortsatte jag att skriva krönikor och kommentarer för olika tidningar. När jag slutade spela var jag tränare i fem år men började skriva mer och mer. Det var roligare.

Kände du dig ensam om litteraturintresset som spelare?

– I alla mina klubbar fanns det folk som var intresserade av böcker. En lagkamrat i Stabæk, Lars Joachim Grimstad, blev också författare efter karriären och har skrivit tre populära barnböcker. Och i Aberdeen hade vi en liten bokklubb i omklädningsrummet.

Annons

En bokklubb?

– Vi var fyra, fem stycken som turades om att tipsa om böcker. Men i och med att fotbollsvärlden är en ganska macho miljö tilläts bara seriemördarböcker. En period var det mycket American psycho. Och när någon hade rekommenderat en bok kastade han boken på nästa man. Det fick tydligen inte bli för »mjuk« stämning. Folks uppfattning om hur fotbollsspelare är stämmer till viss del. Men fotbollsspelare läser mer än vad många tror.