Du är uruguayan men växte upp i Rivera, precis på gränsen till Brasilien. Vilket språk talar ni i familjen Carvalho?
– Precis som de flesta som bor vid gränsen talar vi oftast portuñol, en blandning av spanska och portugisiska. Uruguayaner och brasilianare som bor längre inåt landet kan ha svårt att hänga med när vi pratar. Om jag bara använder ett språk blir det portugisiska. Det talar jag med min fru.
I tonåren flyttade du till den brasilianska storklubben Internacional i Porto Alegre. Hur gick det att göra sig förstådd där?
– Folk hörde på min Rivera-dialekt att jag var långt söderifrån, men jag hade inga problem att smälta in. Kulturen är till stora delar densamma. Vi uruguayaner dricker mate dagarna i ända. Det gör man i södra Brasilien också. Och i Rivera hejar folk både på något av de två brasilianska storlagen från Porto Alegre, Inter eller Grêmio, och på antingen Peñarol eller Nacional i Uruguay. När det gäller landslag hejar min mamma och bror på Brasilien medan jag och pappa hejar på Uruguay. Familjen kan inte sitta framför samma TV-apparat när länderna möts.
Efter att MFF hade förlorat borta mot PSG sa flera lagkamrater att Di Marías ledningsmål berodde på att du och Yotún inte hade förstått lagets taktiska plan.
– Min uppgift var att bevaka Zlatan Ibrahimović. Vi mötte ett lag av allra högsta klass, och under sådana matcher uppstår alltid situationer. Jag upplevde inte själv några stora kommunikationsproblem, men jag hörde en del kommentarer efteråt.
Ändå tycks du ha gjort språkliga framsteg. I juni kom du till Malmö utan att kunna vare sig svenska eller engelska. Tre månader senare delade din Uruguayfödde lagkamrat Guillermo Molins ett videoklipp på Twitter där han lär dig skånska. Ditt uttal av ord som »mög« och »trasa« är imponerande.
– Folk gillade det, va? Jag pluggar svenska minst tre gånger i veckan. Dessutom hjälper »Gische« mig att översätta komplicerade taktiska direktiv. Jag har ett bra öra och lyssnar väldigt uppmärksamt på hur folk låter. Jag vill lära mig svenska så bra som möjligt, och jag vill lära mig prata så som man gör här i Malmö. Men även här låter folk på olika vis. Gische pratar på ett sätt och Rosenberg skorrar mycket mer, vet du? Rrrrr. Det är små detalhezinhos som är viktiga för mig.
Under mötet med PSG hade du nog trots allt lättare att kommunicera med en motståndare. Pratade du med din landsman Edinson Cavani?
– När två kollegor från Uruguay träffas så samtalar man förstås. Vi gav varandra en kram efter matchen och han frågade hur jag trivdes i Malmö. Jag vet inte om han kände till mig sedan tidigare, vi gick inte in på detaljer. Men i Uruguay blev jag ganska känd under min sista säsong. Det är viktigt för mig att folk hemma kommer ihåg mig och följer min karriär. Mitt mål är att spela med Cavani i landslaget.
Ditt förra lag, Tacuarembó, hade en snittpublik på drygt 4 000 personer. Ljudnivån på Malmös matcher måste ställa nya krav på hur du kommunicerar på planen?
– Ibland hör jag inte lagkamraterna ens när de ropar, men jag läser deras kroppsspråk. När någon pekar fattar jag att budskapet är »täck bakåt«. Själv har jag en fysisk spelstil som i sig skickar ut signaler till laget. Även publiken verkar gilla att se hur jag kämpar.
Med fansen håller du dessutom kontakt via Instagram.
– Innan jag kom till Sverige hade jag runt tusen följare. Nu har jag fler än fyra tusen. Instagram är ett bra sätt att kommunicera med folk när vi inte talar samma språk. Jag delar med mig av min vardag: jag kan visa när jag cyklar på stan, eller när jag är ute och fiskar.
Både på Instagram och i verkliga livet visar du ofta upp en knuten näve och ett eget ord: »Boof!«
– Det är ett uttryck som kommer inifrån. Betydelsen är ungefär: den som kämpar får sin belöning. När jag cyklar till träningen händer det att folk ropar: »Carvalho! Boof!« Det har blivit mitt signum. Ibland stannar jag och snackar, vi önskar varandra lycka till och kramas.
Din fru och dotter bor kvar i Uruguay. När kramade du dem senast?
– För sex månader sedan. Det är lång tid. Min dotter fyller ett år den 30 november så jag har missat halva hennes liv. Men vi snackar varje dag via Facetime. När jag hör henne säga »pappa, pappa, pappa« kan jag sova lugnt.
Ett halvår med Facetime är ändå inte samma sak som att vara tillsammans.
– Alla människor som är långt ifrån sina kära bär på en »saudade«, en längtan. Det är ett högt pris, men i december åker jag hem och träffar dem. Sedan följer de med mig tillbaka till Malmö. Det blir en stor lycka.