Foto: Niklas Larsson/Bildbyrån

Celso Borges om ärvda förväntningar

Som spelare låg Alexandre Guimarães bakom landets största idrottsframgång, som förbundskapten tog han Costa Rica till ytterligare två VM-turneringar. I sommar har hans son chansen att kliva ut ur nationalidolens skugga.

Hur stor är din pappa i Costa Rica egentligen?

– VM 1990 är fortfarande det största som har hänt landet. När folk tänker på det mästerskapet ser de samma sekvens framför sig: ­Ravellis sneda utspark, och så pappa som nickar ner bollen till Medford som avgör. Pappa är den enda costarican som har varit med i tre VM-turneringar: han spelade i Italien 1990 och var förbundskapten såväl 2002 som 2006. Så han är en levande legend.

Hur har det varit att försöka fylla hans skor?

Annons

– Jag var åtta år när jag började spela fotboll. Pappa sa: »Känn ingen press, vi kommer att älska dig hur det än går.« Men arvet fanns där hela tiden. Jag kände ingen press från min familj, men jag upplevde avundsjuka från andra. Mina lagkamrater kunde säga: »Äh, Celso får bara spela för att hans farsa är känd.«

Hur hanterade du det?

–­ Jag sa inget tillbaka, men nog tog jag åt mig. Det var jobbigt, speciellt när jag kom in i puberteten. Då pratade jag mycket med mina föräldrar.

Vad sa de?

– »Hur tyckte du att jag spelade?« brukade jag fråga mamma. »Hur tyckte du att du spelade?« kontrade hon. Mamma är psykolog och lärde mig att jag måste vara min egen domare. Hon sa också: »När det går dåligt, tro inte att du är shit. När du spelar bra, tro inte att du är the shit

När tystade du tvivlarna?

– Samtidigt som min pappa tog över Costa Ricas A-landslag blev jag uttagen till U16-landslaget. Då fanns det personer som hävdade att jag var där enbart på grund av honom. När jag sedan blev uttagen till U17-VM började tidningarna skriva samma sak. Tack och lov vände det i den turneringen. Jag spelade alla matcher och blev utsedd till en av VM:s bästa spelare. Sedan dess har jag betraktats som en spelare med kvaliteter som står för sig själva.

Nu väntar ditt första VM på seniornivå. Det måste kännas skönt att slippa jämförelsen då?

– Ja, men även om jag inte jämförs med pappa längre kommer vi som landslag inte ifrån parallellerna med 90-laget. Ska vi lyckas upprepa bragden? Det är allt folk undrar hemma nu. Vi har stora problem i vårt land, men nu kan alla säga: »Jaja, vi har i alla fall VM att se fram emot.« Jag brukar säga att vi har två religioner i Costa Rica: katolicism och fotboll.

Den gamla klyschan …

– Men det är ju sant! Sverige har fotboll, men också ishockey och alla vintersporterna. Costa Rica har fotbollen – punkt. Visst, det finns en 400-­meterslöpare som är okej och några som är hyfsade på triathlon, men fotbollen är hela tiden det stora samtalsämnet. Vi har verkligen 4,5 miljoner förbundskaptener.

Vad krävs för att göra dem nöjda?

– Folk i Costa Rica är levnadsglada och utåtriktade. Jag hoppas att vårt spel kan spegla den inställningen. Men det viktigaste i Brasilien blir att vi visar god arbetsmoral; att vi är solidariska och tar löpningar för varandra. Vi måste slita häcken av oss. Vi kan slå bort passningar, vi kan sumpa målchanser – men vi får aldrig sluta kämpa.

Italien, England och Uruguay är i er grupp. Vilken skitlottning ni fick.

– Jag var på semester i Miami med min kompis Cristian Gamboa, costarican och högerback i Rosenborg. Vi skrek rakt ut när lottningen var klar. Tre före detta världsmästare och så Costa Rica … Men person­ligen älskar­ jag att vi fick den gruppen. Det är ­tyvärr lite vår mentalitet att underskatta motståndarna. I kvalet till Sydafrika-VM hade vi tolv poäng efter de första fyra matcherna. Vi behövde bara fem poäng till och trodde att det skulle gå av sig självt. Det gjorde det inte. Nu vet vi att vi måste ge hundra procent för att ens ha en chans.

Annons

Vad talar för er?

– I det här VM-kvalet ledde vi med 2–1 hemma mot USA i halvtid. För några år sedan hade vi varit nöjda med det, nu blev vi förbannade över att ha släppt in ett mål. Vi är hårdare mot oss själva nu, och mer uppoffrande. Vi har fler »Tjerna«-typer i laget nu.

På tal om Allsvenskan. Hur orolig är du att en långsam mittback ska sparka benen av dig, så att du missar VM?

– Jag och Andreas Alm [AIK:s tränare] har snackat om det där. Visst kan jag skada mig, men det är som att gå på ett flygplan – man kan inte göra något när man väl sitter där. Jag vill inte ha någon särbehandling, det är fritt fram att tackla mig. Det är game on. ­Trippar jag omkring på tårna hela våren ­kommer jag ändå att tappa min VM-plats.